måndag 28 januari 2008

Budis idag

Kul med nynya Budis, eller hur? Även om jag absolut saknade Per-Erik Lund, Lage Lekman och övriga i det gamla gänget. Liksom det uteblivna "mittmånadsnumret". Ser dock att autogiroavgiften (ni prennar väl via autogiro?) reducerats från 40 kr till 30 kr.

Och 30 spänn tycker jag faktiskt att numret var värt! Många intressanta texter, bl.a. debatten mellan förre missionsföreståndaren Bertil Johansson och Simon Jonsson i Kustkyrkan (Jävre) samt Tomas Nygren i EFS:s styrelse. Tillfällige chefredaktören Torbjörn Stolpe har gjort ett bra jobb. Bland annat genom att låta nya chefredaktören (fr.o.m. 1 februari) Erika Cyrillus presentera sej så väl. Både i en intervju och i en längre text hon helt själv fått skriva.

Vi har fått en ny vass och intressant journalist/teolog/skribent till Budbäraren! Passa på att prenumerera, ni som inte gjort det! Gärna via autogiro!

söndag 27 januari 2008

Kyndelsmässodagen

... och förintelsens minnesdag. Låt oss minnas våra judiska rötter - och även förstå Västerlandets ansvar för att judarna än i dag känner sej så hotade att de ibland tar till övervåld och gör territoriella övertramp för att freda sitt enda "egna" territorium.

Kyndelsmässodagen - och jag tänker på Bo Setterlinds fina dikt "Tänd ljus". Jag tänker också på Bollnäs Missionsförsamling, där jag är associerad medlem, och som i eftermiddag ska ha "samtalsgudstjänst" kring församlingen och framtiden. Många utmaningar delar Bollnäs mfs med EFS och dess missionföreningar. Jag kan inte låta bli att citera dagens episteltext och alternativa evangelietext:

De döpta deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. (Apg. 2:42-46) (Anm. av Apg. 5 vet vi dock att det inte krävs att vi säljer ALLT vi äger, men att vi både är generösa och så ärliga mot Gud och människor att vi inte låtsas vara generösare än vi är).

Jesus lät dem höra en liknelse: Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna. Han använde också en annan linelse: Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat."

Inspirerande texter, tycker jag! "Gör det lilla du kan, och besinna att Gud / hos oss alla blott trohet vill se. / O så gläds att få gå med hans ringaste bud, / och att själv han all hjälp vill dig ge. / Men vad fröjd om en dag han ock säger till dig: / "Vad du gjorde, det gjorde du mig!" (L.S.)

lördag 26 januari 2008

Bevara äktenskapet?

Jag initierade (efter 2 månader) en äktenskapsdebatt på Facebooks EFS-grupp. Jag avsåg närmast att samtala om opinionsmötet mot enkönade äktenskap i S:ta Clara kyrka förra veckan, men det visade sej att vi nog i EFS behöver "Bevara äktenskapet" i en betydligt mer närliggande mening.

Flera EFS-pastorer visar sej nämligen hävda att sambopar i någon mening redan är gifta - åtminstone enligt bibelns definition, om än inte enligt svensk lag. Men vi kan väl inte som kyrka uppmana folk som redan är bibliskt gifta att gifta sej? Det är väl i så fall statens uppgift att begära kompletterande upplysningar/ritualer (om nu sådana krävs). Eller juridiska och ekonomiska rådgivares uppgift (ifall ytterligare ritualer är ekonomiskt förmånliga). Som kyrka kan vi ju då bara bekräfta att dessa juridiskt ogifta personer redan är gifta (vilket de själva kanske blir aningen förvånade att få veta).

Och det är tydligen det som har hänt och det vi gör. EFS-företrädare har på många håll slutat uppmana ungdomar att gifta sej. Vilket - som så mycket annat - tydligen anses innebära skuldbeläggning, lagiskhet o.s.v. Det är tydligen något snille som har upptäckt att inga speciella ceremonier för äktenskaps ingående anges i bibeln - ungefär som Rydberg upptäckte att det aldrig står "Jesus är Gud" eller Waldenström upptäckte att det aldrig står "Jesus har tagit vårt straff på sej" - och som därefter börjat lura i ungdomar att det går lika bra och är lika välsignat att börja en sexuell relation, leva SOM man och hustru, utan att först, eller ens omedelbart efteråt, offentligt FÖRKLARA varandra för man och hustru. Tidigare överdrivna fördömanden och snokerier har nu alltså ersatts av en ren låt gå-attityd (själva vigseln, borgerlig eller kyrklig, kan man både ha och mista).

Inte undra på då att samboparen blivit allt fler i våra sammanhang (enligt uppgift särskilt i norr)! Ungdomar uppmuntras alltså indirekt att starta en förbindelse som i sin inledning inte går att skilja från lösa förbindelser och som av överheten inte räknas ens som samboskap förrän efter ca ett halvår, och där överheten inte primärt utgår ifrån att mannen är fadern till eventuella barn! Och man påstår att detta ändå är ett helt, fullbordat äktenskap, i alla fall - kanske rent av i synnerhet? - i biblisk mening! Till detta vill jag bara rekommendera Torkel Lindahls undervisning, även om den tyvärr i vissa delar snart kan bli obsolet genom ett riksdagsbeslut som gör även äktenskapet könsneutralt.

måndag 21 januari 2008

Inte bara snälla barn - till 1-årsminnet av debatten om Utmaningen

Följande text skickade jag in till Budbäraren för 1 år sedan, men den togs inte in (kanske för att jag strax innan fått en kortare insändare publicerad i samma ämne men från en annan utgångspunkt). Även om den offentliga debatten kring Anders Sjöbergs skrift Utmaningen tycks ha ebbat ut, tror jag att tveksamheten och spänningen består inom "rörelsen". Kunde nedanstående artikel bidra till att lösa upp några knutar vore jag innerligt tacksam.

INTE BARA SNÄLLA BARN

Maj-Lisa Palo (1939-2007), andlig ledare och moder i Kristus för tusentals kristna i Norra Sverige, har ofta påpekat att tomtens fråga vid jul inte är evangeliets. "Finns det några snälla barn här?" är inte den fråga som Jesus ställde när han kom till jorden. Han visste redan hur det var ställt. "Människosonen har kommit för att söka upp det förlorade och rädda det", som han sa till Sackeus.

Men nu har det ändå råkat bryta ut en debatt i Budbäraren om vilka barn som är snällast. Mattias Sundkvist i Boden tycker inte att Georg, Nils, katarina, Valentin m.fl. är snälla. Dessa tycktes före jul fråga sej om missionsföreståndare Anders är tillräckligt snäll. Och hur snälla vi tycker att dom och Mattias Sundkvist är, kan man också undra.

Det här är ju både tråkigt och har sina småroliga poänger. De som tycker att missionsföreståndaren borde vara mer evangelisk låter ju inte precis evangelium flöda i sin text. Det är inte precis syndernas förlåtelse de tillsäger honom. Det handlar om öppen och ganska hård kritik, för att inte säga lagförkunnelse: Var mer rättvis. Var mer god. Byt spår.

Men vackert så. Den rena evangeliska läran behöver diskuteras och lagen har sin viktiga roll. (Lite tokigt blir det ju bara ifall man förnekar detta i teorin men förutsätter det i praktiken). Både missionsföreståndaren och vi andra är syndare som behöver både förmaning och uppmuntran.

Lagen är god (säger Skriften) och den säger att vi också ska vara goda. Men vi upplever den inte som god när den sätter åt oss. Jämför barnen hemma som tycker att "mamma är dum" när hon tillrättavisar. Även en kärleksfull men allvarlig tillsägelse kan väcka ilska, ja, nästan hat en stund.

Lagen är av naturen någorlunda känd, med gamm.katekesens ord - och det är jobbigt att bli träffad i samvetet. Påmind om det jag egentligen redan visste och borde ha gjort. Ändå behövs det då och då. Trafikreglerna och ordningsreglerna på jobbet behöver repeteras, även mammas tillsägelser ibland. "Någorlunda" är ju långt ifrån perfekt.

Men det som skapar en verkligt god relation mellan barn och föräldrar eller mellan människa och Gud är inte lagen. Det tror jag att vi alla är överens om. Att få vara försonad med himmelens Gud är framför allt att få vara hans barn - hur det än gårt med lydnaden. Att få förlåtelse även för hatutbrotten, motviljan, otron. Men också att i nära gemenskap få växa i tro, hopp, kärlek och tålamod.

Katarina med flera! Jag förstår er intention. Fosterlandsstiftelsen måste fortsätta vara evangelisk! Men visst vill även ni att vi fortsätter predika vuxnas ansvar gentemot uppväxande, rikas ansvar gentemot fattiga, mäns ansvar gentemot kvinnor? (Per definition är ju detta lag!) Evangeliet är och måste få vara själva växt- och drivkraften, men det finns också en sida av oss alla som behöver tuktas och beskäras.

Allmän otillräcklighet upplever vi nog alla även utan direkt lagpredikan. Ibland t.o.m. starka skuldkänslor. Ändå ser vi långt ifrån alltid bjälken i vårt öga och missmodet slår fort över i högmod. Vad Kay Pollack än må säga finns det en djup visdom i syndabekännelsens ord: "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig."

Men som väckelseledaren Christian Bau i Nordtyskland sjöng: "Visst är hjärtat ont, visst är synden stor och mitt tillstånd värre än själv jag tror. Men min största synd, det är ändå den, att jag gör den större än Frälsaren!"

Låt oss inte göra det! Jesus är alltid större!

tisdag 15 januari 2008

Pilgrimsvandringar och radband

Till det pedagogiskt mest värdefulla (näst kyrkoåret) som Svenska kyrkan lyft fram under min livstid hör de nu så aktuella pilgrimsvandringarna och frälsarkransarna.

Bägge företeelserna är fantastiska i både sin enkelhet och sin "djupaktivering" av hela människan. Jag är djupt tacksam över att ha fått delta i några mindre pilgrimsvandringar (endagsturer) med andaktsraster och "mantran" ur Skriften. Jag är djupt tacksam mot Martin Lönnebo för att han så generöst delat med sej av sin böneinspirerande kransidé. Även romerska kyrkans rosenkrans är långt uppbyggligare än jag trodde: Jesu liv ur Marias perspektiv: de glädjerika, smärterika och ärorika mysterierna (3 av varje).

Vad pilgrimsvandringar och radband beträffar förtjänar dock att påpekas att det är själva pedagogiken som är lysande. Vad vi konkret fyller vandringen runt naturen eller "kulorna" med för innehåll kan naturligtvis vara av olika värde. T.ex. Frälsarkransen går att använda till alltifrån närmast nyandlig mystisk introspektion (sök gud inom dej själv) till djupt bibelförankrad meditation och bön utifrån frälsningens mysterier (Bibelns uppenbarade Gud Fader, dopets evangelium, himmelrikets gåva, Kristi kärlek, död och uppståndelse o.s.v.).

Somliga tillämpningar jag sett, bl.a. flera av Martin Lönnebos, har rört mej djupt - andra har ärligt talat mest luktat egenrättfärdighet och självförgudning (där den andliga övningen blir en merit och där rättfärdiggörelsen närmast framställs som att Gud ser till våra positiva sidor och bortser från våra mörka - vilka liksom egentligen inte behöver förlåtas eftersom vi ju i grunden vill så väl). Men missbruket upphäver inte bruket.

Vad innebär ordet kristen?

En intressant fråga med anledning av en kommentar till mitt inlägg om Erika Cyrillus förtjänar att lyftas fram. Kan man utan att göra sej skyldig till ett grovt övertramp ifrågasätta om vissa präster eller t.o.m. biskopar är kristna?

Jag har jämfört med min i andra sammanhang framförda åsikt att åtminstone delar av socialdemokratins ledning inte längre är socialistisk. Det känns kanske hårt för en del gamla partikämpar att höra, men jag har aldrig fått veta att åsikten omöjliggör fortsatt samtal - tvärtom kan jag få försiktigt medhåll (trots att jag är folkpartist ;o). Oavsett om jag har rätt eller inte anses diskussionen intressant, och det finns en del rätt tydliga definitioner av socialism att utgå ifrån.

Nåväl. Om jag uttrycker osäkerhet om huruvida alla i Svenska kyrkans ledning är kristna (och då bör man väl till Svenska kyrkans ledning även räkna det politiskt valda kyrkomötet eller åtminstone själva kyrkostyrelsen), ja, då anses jag av många - inklusive min anonyme vän bloggkommentatorn - ha överskridit anständighetens gräns. "Det finns liksom ingen grund för samtal." Men är det en vettig reaktion?

Att man måste ifrågasätta "biskop" John Shelby Spongs moraliska (inte juridiska) rätt att kalla sej kristen - eller för den delen Dalai Lama som i Scandinavium kallade sej "en god kristen" (medan K-G Hammar något ödmjukare kallade sej "en liten buddhist") - tycks mej fullständigt uppenbart av rent sakliga skäl: varken Spong eller Dalai Lama tror ju ö.h.t. på en personlig Gud. Men kan vi uppriktigt säga att alla i Svenska Kyrkans ledning markerat det avstånd till "biskop" Spong - eller för den delen Dalai Laman (något citattecken kring Laman ser jag inget behov av) - som en kristen bekännelse borde kräva?

Har inte tvärtom nuvarande västeråsbiskopen Ytterberg vid flera tillfällen bjudit in Spong just i Spongs egenskap av biskop (inte kristendomsfiende eller så), alldeles bortsett att han skrev förordet till den svenska utgåvan av Spongs famösa "Samtal om Gud"? (Läs Kyrka och Folks denna gång unikt adekvata ordval om dylik teologi!). Och har inte K-G Hammar i boken Samtal om Gud på många sätt lagt sej förfärande nära Spongs konturlösa, vanmäktiga "gudsbild" (om vilken den i detta fall på tok för fridsamme Martin Lönnebo dock försiktigt vågade yttra att den tycktes honom alltför opersonlig)? Verkar det som om alla övriga biskopar eller alla kyrkomötesombud har en faktisk tro och bekännelse som tydligt skiljer sej från Spong-liknande modernism? Och finns det då inte skäl att - utifrån rent sakliga grunder - ifrågasätta om verkligen Hela Svenska Kyrkans Ledning fortfarande är kristen?

OBS att jag mycket uppskattar K-G Hammar som talare och människa (mycket föredömligt att avgå i förtid för att ägna sej mer åt sin sjuka hustru!). Jag har heller inget som talar för att Spong eller för den delen Dalai Lama skulle vara mer osympatiska eller på sitt sätt mindre fromma än han. Men som C S Lewis skriver i sin bok "Kan man vara kristen" (Libris 1992, s 9ff):

Man kan hysa långt mer djupgående invändningar - och de har även kommit till uttryck - mot min användning av ordet kristen i betydelsen av en som godtar kristendomens gemensamma läror. Man säger: "Vem är du, som kan avgöra vem som är eller inte är en kristen?" Eller: "Kan inte mången, som inte kan tro på dessa läror, vara en vida bättre rkisten, vida närmare Kristi anda än somliga troende?" Nu är denna invändning i en mening mycket riktig, mycket själfull, mycket förnuftig. Den har alla goda egenskaper utom en - den är meningslös.
[---]
Om vi nu väl en gång låter folk förandliga och förfina - eller som de kanske säger fördjupa - betydelsen av ordet kristen, kommer det snart att bli oanvändbart. För det första kommer de kristna själva inte längre att kunna använda det om någon. Det är inte vår sak att avgöra vem som i djupaste mening är eller inte är nära Kristi ande. Vi kan inte se in i människors hjärtan. Vi kan inte döma, ja, vi är förbjudna att göra det. Det skulle vara en otillbörlig arrogans av oss att säga att någon är eller inte är kristen i denna förfinade mening. Och tydligen är ett ord som vi aldrig kan tillämpa inte särskilt användbart. Vad de icketroende beträffar kommer de att gladeligen använda ordet i dess förfinade innebörd. I deras mun blir det helt enkelt ett lovord. När de kallar någon kristen, kommer de helt enkelt att mena att de anser honom vara en god människa. Men att använda ordet på det sättet blir inte att berika språket, för vi har redan ordet god. I stället kommer ordet kristen att bli oanvändbart för något nyttigt syfte som det skulle ha kunnat tjäna.

Vi måste därför hålla fast vid ordets ursprungliga, klara betydelse. Namnet kristna gavs först i Antiokia (Apg. 11:26) åt "lärjungarna", åt dem som tog emot apostlarnas läror.

Och, menar alltså jag, om en person - biskop eller lekman, kanske våra egna tonåringar - inte godtar grundläggande kristna läror (om Gud Fadern eller Guds Son), leder det rent sakligt och själavårdsmässigt fel att envist och närmast skygglappsartat se personen som en broder i tron, som i och för sej kanske "anfäktas" eller i några mindre viktiga stycken misstagit sej (vilket i och för sej är en god utgångshypotes tills motbevisen blir för många). Vi talar ju inte om moral - för vi hävdar ju inte att någon gjort sej skyldig till MEDVETET dubbelspel - utan, precis som i fallet med socialdemokraternas ledning, om i vilken mån företrädaren verkligen fortfarannde företräder, och personligen delar, en klart identifierbar ideologi.

På samma sätt har jag - rent intellektuellt i alla fall - inga problem med om någon ifrågasätter min kristendom p.g.a. att jag i deras mening är för dömande et.c. Jag får då rannsaka mej själv och vi får tillsammans undersöka i vad mån mina gärningar och uttalanden rimmar med Guds ord. Är det fråga om den "dömarsjuka" som Guds ord fördömer (intressant fråga om det oxå kan gälla den som dömer den som är dömande ;o) och om de hårda ord som enligt Skriften inte ska uttalas mot "en hövding i ditt folk" - eller handlar det om sakligt motiverade distinktioner och varningar, som även NT överflödar av?

Ja, självprövning är nyttig. På så sätt har jag alls ingenting emot kritiska kommentarer (även anonyma); de är till stort gagn. Vad jag ovan velat hävda är inte att jag alldeles säkert har rätt - bara att det (tyvärr) kan finnas en möjlighet att jag, som jag tror, har rätt i att Svenska kyrkans nutida ledning "inte är luthersk så det stör" och "i förekommande fall inte ens kristen så det stör" (de tre sista orden borde kanske kursiverats). Och att man nog hellre bör påvisa att jag har fel än att a priori förutsätta att varje biskop eller ledamot av kyrkostyrelsen måste vara en sann (och alltså i världens ögon störande) kristen, eftersom personen är en del av kyrkoledningen och eftersom varje antydan om avfall är för hemsk för att ens få nämnas.

söndag 13 januari 2008

Tjugondedag Jul (Knut)

"Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen kastas ut, ut, ut..."

Vi 2000-talssvenskar som firar jul mest hela advent kanske avslutade julfirandet redan på annandagen (?). Annars tycker jag mycket om tjugondedag jul, den officiella "julutstädningsdagen". Väck med julljusstakar, glitter och julgran. Och titta: det har redan gått över 3 veckor sedan det vände, och ljusets återkomst börjar nästan märkas (några minuter till varje morgon och kväll!).

Tack, Gud, för ännu en jul! Låt den bära frukt i våra liv! Både för tiden och för evigheten! Behåll oss hos dej, i din kärlek och värme, även nu när storhelgerna är över.

"...där har jag jul i fastan / och mitt i vintern vår." (Lina Sandell)

fredag 11 januari 2008

Fetsum Natnael prästvigd i Betlehemskyrkan

En riktigt rolig nyhet från Trettondedag jul är den om Fetsum Natnaels prästvigning i Betlehemskyrkan. Underbart! Vilken härlig högtid på EFS:s stora missionsdag - och den eritreanska kyrkans julafton! Roligt att inte bara Eyasu Tesfais (den förre eritreanske pastorn) begravning utan även Fetsum Natnaels prästvigning blev sådana oerhörda folkfester! Det är tänkvärt - som bl.a. Anders Sjöberg flerfaldiga gånger betonat - att det bara i Stockholm bor 10 000 eritreaner!

Jag är f.ö. lite nyfiken på om tanken på ett "inter-nationellt distrikt" inom EFS har kommit närmare ett förverkligande, eller om vi ändå ska försöka bli lite mer inter-nationella i hela vårt inrikesarbete (eller varör inte både och?).

onsdag 9 januari 2008

Erika Cyrillus ny chefredaktör för Budbäraren

Som nyss meddelats blir Erika Cyrillus ny chefredaktör för EFS:s missionstidning Budbäraren. Erika har en bakgrund i Svenska kyrkan (som god lutheran alltså ;) men valde att ordineras som pastor för Svenska Missionskyrkan då hon upplevde att hennes kallelse som kvinna ifrågasattes mindre där. Hon är en rolig blandning av modernt och konservativt; jag upplever att hon har en tydlig sant evangelisk linje utan att fördenskull vara förutsägbar.

Erika är en driven journalist, sedan länge välkänd för båda de kristna dagstidningarnas läsare. Språkligt är hon lika vital och spänstig som Per-Erik Lund (detta sagt som beröm till båda två). Se t.ex. hennes roman om drottningen av Saba, "Som sand i ökenvinden", som säljs på Linda Skugges förlag www.vulkan.se

Att hon nu gått med i EFS är som sagt inget konstigt för henne eller någon konvertering av typen "Paris är värt en mässa" (Henrik av Navarra). Däremot kunde förstås hennes förankring inom själva EFS-rörelsen vara bättre. Samtidigt kan det nog också vara en tillgång att hon inte redan är insyltad i något "läger" (typ för eller emot Anders Sjöberg ;o). Hennes anställning ger hopp om att Budbäraren också i fortsättningen ska kunna inta en journalistiskt självständig position, med bevarad respekt för EFS:s idé och målsättningar.

Lite pikant i sammanhanget är ju att Erika från Missionskyrkan går till Budis medan Per-Erik från EFS går till Sändaren (M-kyrkans och baptisternas tidning).

Erika får en svår uppgift att ta över i en nedskärningsfas. Låt oss be att hon får en god kollega ("parhästtjänsten" lyses ju ut fram till 16 januari) och att hennes arbete välsignas av Herren. Vi kan ju samtidigt be för Torbjörn Stolpe o c:o som ska försöka göra ett januarinummer (29/1) innan Erika tillträder!

måndag 7 januari 2008

Andra trossyskon som utsatts för brand

Fler som nyligen fått lokaler nedbrända finns som bekant (?) i Kenya.

(OBS! Denna länk är inte inlagd här för att förringa storstrandsbranden - jag tycker bara att vi bör ha kännedom om båda händelserna, med alla deras inbördes lik- och olikheter).

Storstrand har brunnit ner

Huvudbyggnaden på Storstrand, EFS:s kurs- och lägergård utanför Piteå, har brunnit ner. Branden misstänks vara anlagd. Gud sej förbarme. Låt oss be både för EFS i Piteå/Öjebyn och för den/dem som kanske med vett och vilja utförde dådet. Själv har jag inga lägerminnen från Storstrand, men jag vet att anläggningen fått betyda mycket för många genom åren.

Dags att presentera Budis´ chefredaktör

Nu har vi väntat länge nog,
länge nog,
länge nog,
nu har vi väntat länge nog,
länge nog.

söndag 6 januari 2008

Trettonhelgen - missionens helg

"Nu är det jul igen" - ja, julen varar åtminstone till Tjugondedag Knut, eller hur? Och det är ju trettondedag Jul som är EFS-julen, inte sant? En härlig fest och missionshelg.

En intressant länk så här i trettondedagstider är http://www.brogren.nu/wejryd4.htm

tisdag 1 januari 2008

Gott Slut på det nya året!

Ja, eftersom jag redan önskat Gott Nytt År vill jag nu även få önska Gott Slut på det nya året! För "all is well that ends well", eller, på vanlig svenska: "Slutet gott, allting gott."

Olof Kolmodin sjöng ungefär så här på 1700-talet:

"O Gud, giv mej lycka och stärk nu mitt mod,
låt verkets fullbordan bli salig och god!
Begynnelsen blivit, o Gud, på ditt ord
i Jesu namn gjord!"

Med en annan psalms ord (SvPs 273):

"Jesus, låt mig alltid börja
i ditt namn allt vad jag gör.
Hjälp mig att mitt bästa göra
och att sluta som jag bör.
Kom till mig, o Jesus kär,
låt mig vara där du är."

Gott Nytt År!

Ja, GOTT NYTT 2008!

Och vi får be med Den vanliga almanackans ord för 1 januari: "Giv, o Jesus, fröjd och lycka!"

(Jag tänker plötsligt på Martin Luthers definition: Din gud, det är den du väntar dej allt gott av).