torsdag 28 februari 2008

Nya bönhus i Luleå

...men det är inte EFS som bygger. Det är våra s.k. laestadianska trossyskon som bygger i både Hertsön och Örnäset. Under familjens nuvarande sportlovsbesök hos "farmor och farfar" i Luleå kan vi konstatera att det rent fysiskt kristna inslaget ökat markant i Luleås östra stadsdelar. Inte långt den plats där romersk-katolska kyrkan för något decennium sedan byggde sin vackra kyrka har nu även Luleå Fridsförbund (av gamla Konsum Örnäset) byggt ett bönhus som ska invigas på lördag kl. 18.

Och fortsätter man vägen mot Hertsön ser man strax norr om Hertsö centrum följande vackra byggnad, som alltså inte är ett nytt högstadium eller äldreboende utan ett, ja just det: bönhus! I det här fallet "Gamla laestadianska församlingens", d.v.s. de s.k. västlaestadianernas. Ett trosvittnesbörd så gott som något.
Bygger EFS några bönhus längre? Eller lägger vi bara ner dom? (Jo, det kan förvisso behövas det också ibland). Jag glömmer dock aldrig Jesusorden: "Mitt hus ska vara ett bönhus - men ni har gjort det till en..." (fyll i det som passar bäst).

torsdag 21 februari 2008

Deklaration om kyrkobesökares rättigheter

Per-Erik Lund brukade på sin tid (i bloggen Lund i denna stund) då och då erkänna sej fascinerad av dåvarande kyrkoherden i Frillesås, nuvarande rektorn på L M Engströms gymnasium Fredrik Sidenvalls tankar och formuleringar i tidskriften Kyrka och Folk. Han höll kanske inte med om så mycket men njöt av själva skrivskickligheten och frejdigheten.

Jag håller nog med Sidenvall om ganska mycket, är jag rädd. Inte minst om det mesta i följande deklaration, anbefalld att hängas upp i kyrkornas vapenhus.

Kyrkans Tidning om K-G Larsson i Alingsås

Idag tar Kyrkans Tidning upp fallet K-G Larsson i Alingsås. Läs och begrunda! Karln och EFS-föreningen i Alingsås har verkligen, precis som Kustkyrkan i Jävre, ställt på sin spets vad det innebär att vara EFS-are. Går det att på nytt bli en vanlig klassisk EFS-predikant, "kolportör", utan nattvards-, vigsel- och begravningsbehörighet, även om man trätt ut ur Svenska kyrkan och alltså blivit vad man på Rosenius´ tid kallade "separatist"?

Jag tycker att det verkar mycket underligt. Men mycket underligt är det ju också att man idag kan bli biskop i Svenska kyrkan utan att stå för särskilt mycket i trosbekännelsen. Å andra sidan är även detta något som kunde hända redan på Rosenius´ tid - Esaias Tegnér var ju inte långt ifrån "hellensk hedning" när han utnämndes till biskop i Växjö.

Ja, styrelsen och missionsföreståndaren har helt klart fått en del knepiga principfall att tugga på...

Profeten Jona så lärorik så lärorik

Säga vad man vill om profeten Jona - men det är rätt skickligt av en enda person att lyckas gestalta två helt olika grupper inom Svenska kyrkan (och EFS?) idag.

Först har vi Jona i Jona boks första kapitel. Han gör vad som helst för att rymma undan sitt uppdrag att varna Nineves befolkning och förkunna Guds domar. Där har vi en tydlig bild av största delen av oss kristna idag - säkert inte bara i Svenska kyrkan. Det handlar ofta om bristande övertygelse - men säkert lika ofta om ren och skär feghet och flyktmekanism. Vi kan gärna varna för miljökriser och sånt som vi har rent sekulära opinoner med oss på - men varna för att avvisa Guds kallelse och sånt som INGEN håller med oss om, det gör vi helst inte.

Sedan har vi Jona i Jona boks sista kapitel. Han blir galen över att Gud förbarmar sej och skulle hellre vilja att hans domedagsprofetior slog in (och han själv blev berömd som stor profet) än att hans medmänniskor blev räddade. Där har vi en tydlig bild av en viss konservativ attityd - där det ibland inte bara låter som om man befarade att vissa ska gå evigt förlorade, utan där det faktiskt ibland låter som om man kallblodigt tänker låta det ske - utan att ens vädja till Gud om förbarmande (som Abraham och Moses). Ja, man verkar vilja njuta av att en gång bli sannspådd.

Ja, Jona är nog en spegel för oss alla. Kanske är det för oss som för honom - att vi ena stunden befinner oss i situationen i kapitel 1 och nästa gång i situationen i kapitel 4?

Apropå slutförvaring...

...så är det ju det där med att gå evigt förlorad. Den läran har vi - både i EFS och Svenska kyrkan - uppenbarligen avskaffat helt utan egentlig lärostrid. Säga vad man vill om Ekman och Waldenström i Missionsförbundet 1904, men inte var det småpotatis de diskuterade!

Jag fick hem Kyrkobladet från Bollnäs/Rengsjö församling här i Bollnäs. Som god EFS-are är ju jag i motsats till in missionskyrkliga fru medlem i Svenska kyrkan. Och två mycket goda artiklar om "Varför kremering?" och "Vad är uppståndelse?" av komminister Nilsson var helt klart tidningens behållning. Uppbyggligt och trösterikt. Men... får inte det hela en alltför stor anstrykning av önsketänkande när det inte finns en enda liten varning för att det kanske inte är absolut säkert att det slutar så där bra för oss allesammans? (Jag säger inte att vi har rätt att döma vem som blir salig och vem som inte blir det - jag säger bara att vi troligen har rätt att varna men inte tycker att det ska bli så värst kul).

Skidåkning från kommunhustaket i Arvidsjaur

I södra Sverige har visst hösten övergått i vår utan mellankommande vinter. Här i mellersta Sverige har vi väl nån sorts vinter, men den är ju sisådär. I Lappland däremot, närmare bestämt i Arvidsjaur, har man tydligen snö så det räcker.

onsdag 20 februari 2008

Frötallar och slutförvaring

Jag måste bara få påminna om förre missionsföreståndaren Bertil Johanssons härliga bildspråk i lovtalsboken över kyrkans lekfolk Hittills obegagnade krafter. Där talar han så underbart om det 150-åriga EFS som en möjlig frötall - d.v.s. om EFS inte överlever så länge till så kanske rörelsen i varje fall har en funktion som frötall innan den slutligen ramlar omkull.

Nej, Bertil dömde inte ut EFS, tvärtom. Men bilden är så fin, för det är just så man måste se det, tycker jag. Inget samfund och ingen organisation är sej själv nog eller evig som organisation betraktad. (Kyrkan som organism är däremot evig, men det är en annan sak).

Metodistkyrkan har här i Sverige tjänstgjort just som frötall. Den har lämnat frön till både EFS och pingströrelsen. Och skulle Metodistkyrkan i Sverige (i USA är den ju jättestor), som det ser ut just nu, dö ut eller "försvinna" in i ett nytt samfund, så har den ändå fyllt en historisk mission.

Jag är inte ett dugg rädd för en sådan framtid för EFS heller. Det jag är rädd för är att kristen tro ska dö ut i vårt land, inte för att en eller annan organisation klappar ihop.

En annan fin liknelse Bertil använde var den om "slutförvaring för utbrända Herrens tjänare", vare sej det nu handlar om metodister eller EFS-are. Den är (i motsats till förvaringen av utbränt kärnbränsle, min anm.) betryggande ordnad, skrev han i sin fina lilla bok. Ja, om vi inte själva överger Herren ska ingenting kunna skilja oss från hans kärlek. Ingenting.

Falsk doktorshatt - Kobia gjorde som Littorin

"Dr" Samuel Kobia avgår i höst som generalsekreterare för Kyrkornas Världsråd, meddelar Dagen idag. Detta efter att hans doktorshatt avslöjats som ogiltig. Hans förordnande löper visserligen i vilket fall som helst ut i höst, men han ansågs ha haft goda möjligheter att bli omvald för 2009 och framåt. Nu ställer han alltså inte upp för omval, och det anses bero bl.a. på den press han utsatts för i samband med den ogiltiga doktorsexamen som Kyrkornas Världsråd sponsrat.

Det bluffuniversitet Kobia doktorerade vid, Fairfax University, är ju detsamma som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin tog sin Masters-examen vid. Nu har både Kobia och Littorin fått skriva om sina CV:n, och det känns säkert jobbigt. Men båda har ju tydligen skrivit rätt omfattande "uppsatser" på var sin nivå. Och man tycker ju att om det är något bevänt med deras forskningsinsatser borde de kunna få någon mer giltig kvalitetsstämpel än Fairfax kunde erbjuda. Kan inte Lunds universitet åtminstone göra Kobia till teologie hedersdoktor?

Det här med ifrågasatta doktorshattar är sannerligen inget nytt (vem minns inte Refaat el-Sayeds helt påhittade?). I väckelsehistorien är Anders Carl Rutströms (1721-1772, kh i Hedvig Eleonora 1756) doktorsutnämning den kanske mest omdiskuterade. Han blev på 1750-talet teol.dr. vid universitetet i Greifswald, men det universitetet var på 1700-talet beryktat för att lagerkransa folk ytterst lättvindigt. Så ansågs även Rutströms doktorshatt vara mest fjäsk och fusk - åtminstone av hans motståndare. Men jag har för mej att Torsten Josephssons far, kantor Josef Persson i Ringamåla, skrev en uppsats om Rutström där han försvarade dennes doktorstitels legitimitet. (Den kanske åtminstone kunde betraktas som en sorts dåtida hedersdoktorsutnämning?).

lördag 16 februari 2008

Rachav och Som sand i ökenvinden

Den som vill ta del av den nya chefredaktörens skrivande i övrigt kan, förutom gamla nummer av Dagen 2006 och Världen idag 2007, försöka låna boken Låt tingen tala (Verbum, tyvärr slutsåld). Man kan också köpa långnovellerna/kortromanerna Rachav och Som sand i ökenvindenVulkan.

Åtminstone Som sand i ökenvinden (som jag med viss förtjusning läst två gånger) är en både frispråkig, vacker och spännande text, som ger nytt liv åt en av Gamla Testamentets mest fantasieggande gestalter: Drottningen av Saba. Som vi får följa på vägen till "vad som är mer än Salomo".

Det är alls ingen dum idé att teologer som ändå läst in sej på den bibliska historien och vad därtill hör gestaltar sina studieresultat i romanform, även om konjunkturen för sådana romaner av förlagen kanske bedöms som låg. Det finns många lysande biroller i bibeln som kan ge nya, fräscha perspektiv åt dess välkända dramer.

Prosten Harry Holm i Ljusdal tacklade för 30 år sedan Salomos tid ur kopparsmeden Hirams perspektiv (Salomos kopparsmed, Gummessons), men jag måste nog säga att den romanen - med alla sina förtjänster - ter sej fnösktorr vid en jämförelse med romanen om Drottningen. Läs den senare så förstår ni varför!

Cyrillus bloggar

Den kan ju inte bli som Lund i denna stund. Men nya chefredaktörens blogg kan ändå bli intressant att följa.

PS. Om man hållit tänderna fräscha och fina brukar det gå bra att bita upp de helsvetsade förpackningarna. DS.

Nya arbetslaget på Budis

Titta - det blev ett litet arbetslag på Budis även efter nedskärningarna! I och med att Daniel Wistrand och Jonas Nimmersjö nu börjat arbeta tillsammans med chefredaktör Erika Cyrillus, så är det nya laget komplett.

Två 60-talister (Erika och Jonas) och en 80-talist (Daniel). Två killar (Daniel och Jonas) och en tjej, f´låt dam. Låter som en spännande kombination. Fast hur ska man bedöma den ur jämställdhetssynvinkel? Kvinnorepresentationen i arbetslaget har minskat från 3 av 4 till 1 av 3. Men å andra sidan är det denna gång kvinnan i gänget som är själva (kyrk-)tuppen!

Eller med en ståtligare bild från djurens rike får vi kanske säga: "En, men ett lejon"!

lördag 9 februari 2008

Psalm mot djävulen

Bo Setterlind skrev en "Psalm mot djävulen" på samma melodi som hans "miljöpsalm" (SvPs 287). I en av stroferna skriver han om sagde potentat:

Gud hjälpe oss motstå den satan
som trår att fördärva vårt liv.
Han rör sig ibland oss på gatan,
hans leende är som en kniv.
Hans lust är att sinnen förvrida
och locka till tystnad och fall.
Gud hjälpe det folk som får lida
för slapphet mot Belial!

Det kan inte hjälpas - vi hade behövt en sådan psalm. Som det nu är har vi väldigt få psalmer med tydlig anknytning till den onda andemakt med tydligt personliga drag som Jesus konfronterar i öknen. Det blir lätt för mycket allmänt tal om "tillvarons jävlighet" och "frestande kalorier" och för lite påminnelser om honom som enligt bibeln "går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka". Setterlind skriver:

Sitt ansikte döljer han gärna,
och gläds om vi tror han är död.

Men han gläds också om vi blir alltför intresserade av och fokuserade på honom, vilket väl var vanligare i gångna sekler men ännu inträffar bland både satanister och deprimerade kristna. Vi får vara på vår vakt mot djävulen men hålla oss till ett annat "lejon", Lejonet av Juda, Jesus Kristus. Och då kan vi sjunga med reformatorerna:

Och vore världen än så stor,
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor
platt intet oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.

Askonsdag

Det går ju alldeles utmärkt att fira gudstjänster på "svarta" dagar i almanackan - julböner och skärtorsdagsmässor har vi ju länge haft, och nu kommer askonsdagsmässorna på bred front. Vi har ju hela tre årgångar av läsningar på Askonsdagen, så det är bara att haka på, om inte i år så nästa år!

När min vän Blaise från Burundi följde med till Luleå på sportlovet för ett par år sedan, var han ytterst angelägen att gå i mässan i S:t Josef Arbetarens katolska kyrka på askonsdagskvällen. Jag följde med och det var en rejäl, fin gudstjänst på många sätt.

I år gick jag till Svenska kyrkan i Bollnäs - och nog var gudstjänsten fin, men deltagarna var nästan bara årets konfirmander (mer eller mindre dittvingade?). Det är inte lätt och tar sin tid att etablera en ny gudstjänstdag. Men Askonsdag gillar jag.

Hursomhelst gick jag efteråt och handlade mjölk på ICA med ett svart kors i pannan!

onsdag 6 februari 2008

Fastlagstider

Nu är det ju inte bara karneval i största allmänhet - vi firar under fastlagen Guds kärleks väg. Att Jesus valde den svåra vägen till korset för vår skull. Det är verkligen värt att fira - för, som den danske studentledaren Leif Andersen påpekade, grät Jesus för att vi skulle få skratta.

Även om all kärlek medför ett mått av lidande (jfr Ekelöf-dikten Att lida är svårt-att älska är svårt), blir det fel om vi tror att all kärleks väg är samma svåra väg som Jesus gick. Han gjorde något alldeles speciellt. Guds kärleks väg var en smärtans väg långt tyngre än vår kärleks väg, hur mycket av kors och lidande vi än får erfara.

Smärtans väg - Via Dolorosa - beskrivs så fint omsatt till västerbottensmiljö av poeten och riksdagsmannen Tore Nilsson, Vännäs, (1919-1998), i följande dikt med underrubriken "Jesus vandrar i vår bygd":

VIA DOLOROSA

Här i fastlagens sol och snö
går du, Herre, bort för att dö.
Vintrigt väller från isig fors
brus kring dig och ditt kors.

Ännu tiger vårens trast,
ännu blommar ej videts kvast,
men snart slår dock törnet ut,
ej i blom men som vassa spjut.

Buller från smedjor hör väl du.
Spikar smider vårt folk ännu.
Tecknas ett gissel nu i kvällens sken
av en vriden dvärgbjörksgren?

Öppen laddörr som ett gap
ropar om grav och främlingskap.
Ensam går du och oförstådd,
utestängd och fegt förrådd!

Över älven går du isens bro.
Skaren klirrar under din sko.
Jorden är frusen, tom och död-
Brinner din hjärteglöd?

Ja, den tvingar rosor slå ut
under törnekvistarnas spjut.
Genom fastlagens snö och is
banar den väg till paradis.

Nordens karneval

Nordens karneval har gått av stapeln. I min familjs fall genom traditionellt friluftsliv (skidåkning) och matfrossa (palt och semlor). Inte är det väl som karnevalen i Rio eller i Sydeuropa, men nog är det himskans roligt ändå!

Jag tycker att alla EFS-are borde verka för att Sveriges skolor borde lägga sin vinterfriluftsdag på fettisdagen - för en skojig traditions bevarande. Eller åtminstone ha en halv friluftsdag efter lunch, som skolorna i Västerbotten på 50-talet. En sund själ i en sund kropp behövs för att palten och fastlagsbullarna ska smaka riktigt bra! (Säger jag som med åren blivit rund som en semla eller pitepalt).

Så här på fettisdagen måste jag bara få citera Carl Jonas Love Almqvists avslutningsord i uppsatsen "Svenska fattigdomens betydelse":

Samma årstid, som bjuder sydeuropéen att sitta vid sitt vin, trevligt pokulerande eller ivrigt samspråkande med fränder och gäster om allt vad nyttigt och artigt finns, samma årstid bjuder svensken att åka kälke, gå på skridskor, hugga ved eller sova. Är det underligt då, att han är ung? Men den förre måste vara en stadgad, i livets hela alfabet väl bevandrad man.

Men efter det en gång blev vår lott i världen att åka kälke, så låt oss göra det. När en glad flicka sitter på och en gosse på skridskor drar, då går det i ett huj. Det tycker jag om, och låt vara att jag skryter litet med norden.

Rosenius´ villolära

Om det har funnits en viss "roseniuskult" inom EFS och närstående kretsar, kan detta kanske förklara varför en yngre (nu medelålders) reaktion blivit "roseniusless" och närmast ironiska i sitt förhållande till Carl Olof. "Vad skulle Rosenius ha sagt och tänkt om utvecklingen i EFS?" har blivit ett konservativt mantra som, om än i och för sej tänkvärt, gjort många yngre (nu medelålders) halvt vansinniga. En ännu yngre generation - Olof Edsingers - har i och för sej nyupptäckt pionjärerna, t.ex. Rosenius och Sandell, men spänningen mellan en rätt idealiserad och en rätt dammig roseniusbild torde bestå inom åtskilliga EFS-föreningar.

Själv uppskattar jag teologen och språkbrukaren Rosenius mycket. Han hade genom sitt eftertänksamma men ändå spänstiga skriv- och predikosätt en oerhörd pondus, och jag har alltid undrat om Waldenströms försoningslära haft en chans att slå igenom i väckelsen om Rosenius hade levat till 1888 istället för 1868, d.v.s. blivit 72 i stället för 52 år. Nåväl - Rosenius kunde faktiskt också ta fel. (Hörde ni hädelsen? :o). Följande stycke i ett mej tillsänt utdrag (från 1857) ur hans Samlade skrifter är utan tvekan en villolära:

Eller är du så blind, att du icke ser, vad blotta förnuftet plägar se, att allt, som är skapat på jorden, är gjort för människan? Att icke en sten eller ett träd eller ett strå där finnes, som icke är ämnat till människans tjänst? Ty hela mängden av de övriga djuren är ju ock för människan; hon tager ju alla djuren i sin tjänst.

Förutom den intressanta formuleringen "de övriga djuren" från tiden före Darwins genombrott i Sverige (jfr Rutströms "När andra djur bli glädjens tolk, ska vi som varit dödens trälar och nu av nåd är Herrens folk" o.s.v.), som jag här inte vill anmärka på, måste man ju konstatera att "blotta förnuftet plägar se" att det finns många stenar, träd och strån som inte verkar ämnade till människans tjänst. Liksom det finns mängder av djur - i de stora havdjupen t.ex. - som knappast heller är "för människan".

Här har alltså själve Rosenius trillat i fällan att lämna Skriftens klara ord (om jag nu inte har missat något viktigt bibelspråk) och förkunna en på 1800-talet allmän men för den övriga skapelsen och vårt bruk av den fördärvlig tro, att skapelsen egentligen inte främst har ett egenvärde som Guds beundransvärda verk, utan främst är till för "kronan på verket", nämligen människan.

Nu var Rosenius vad jag vet ingen miljödåre - förutom hans frekventa tobaksbruk då - men så som alla villoläror får denna konsekvenser som förkunnaren själv inte alltid anar. Från 1857 och de följande 150 åren har människans miljöpåverkan nått obeskrivliga nivåer, och vi verkar totalt ha glömt andra ledet i skapelseuppdraget: att bruka och bevara jorden.

lördag 2 februari 2008

Rättvisemärkt och ekologiskt

Idag på den "verkliga" Kyndelsmässodagen - 40:e dagen från juldagen räknat - vill jag vara lagisk på ett modernt och uppskattat sätt ;o). Nämligen så här:

Det är en självklarhet att vi som människor och kristna bör välja rättvisemärkt och ekologiskt/närproducerat när vi kan. För miljöns och för arbetarnas skull (de som är värda sin lön, ni vet). För Jesus skull - han som är "vår minste broder". Och för vår egen skull - för att inte fastna i girighet och reaprisjakt. Det kan passa bra att börja nu under fastan - och sedan fortsätta av (ny) gammal vana.

(Det är väl egentligen de giftbesprutade och orättvisa varorna som borde märkas - med varningstext?).

Evangelium gäller även giriga öresjägare. Tron på Jesus kan lösa oss. liksom Sackeus, från girighetens onda begär. Och vår nästa behöver våra goda gärningar.