lördag 2 augusti 2008

Kuria till Uppsala?

Påskvänner!

På sin blogg gör Budis´ chefredaktör den 31 juli ett intressant inlägg om behovet av en läronämnd i Svenska kyrkan värd namnet. Under rubriken "Kuria till Uppsala" diskuterar hon bekännelsekyrkor vs bekännarekyrkor, och konstaterar att bekännelsekyrkor (som Svenska kyrkan och romersk-katolska kyrkan) rimligen borde vårda sej om sin bekännelse.

Så sant. Svenska kyrkans läronämnd godkänner dock ungefär vilka läror som helst - det som brukar vålla uppståndelse är om någon döper om sej (hur var det nu med K-G Larsson förresten, varför är det en hemlis om han blivit omdöpt eller ej?) eller, framför allt, om någon har svårt att acceptera ordningen med kvinnliga präster. Övriga avvikelser från den lutherska bekännelsen eller kyrkliga ordningen brukar inte beivras särskilt starkt, och är man biskop eller ärkebiskop får man säga ungefär vad som helst.

Det är som när norska kyrkomötet 1957 karaktäriserade Hamarbiskopen Kristian Schjelderups förnekande av den eviga fördömelsen som "avvikande från bekännelsen men på en punkt som inte var central och därför inte föranledde någon åtgärd". (Han hade angripit Ole Hallesbys radiopredikan 1953 och därmed initierat den s.k. "helvetesstriden"). Visserligen brukar läran om rättfärdiggörelsen framställas som den Centrala lutherska läran, men hur man - liksom i vår kyrka i dag f.ö. - kunde framställa det som att det inte är så centralt vad kyrkan lär om vårt eviga öde, ja, det kommer jag nog aldrig att begripa. ("Sicken petitess?").

Å andra sidan vill vi väl inte tillbaka till den lutherska "ortodoxismens" ständiga makt- och ordstrider för 400 år sedan. Det är onekligen viktigt att omdömesgilla personer sitter i läronämnden/"kurian" - men t.ex. romersk-katolska kyrkans läromedvetenhet innebär ju inte att den sparkar ut tvivlande medlemmar, bara att den har hyfsad koll på vad dess präster lär och förkunnar. Och det skulle Svenska kyrkan också ha haft bättre koll på under 1900-talet. Så hade läget i biskopsmöte och läronämnd varit mindre pinsamt idag. Några har helt enkelt varit för lite vaksamma och trogna mot bekännelsen i ett tidigare skede. (Varför bekännelsen inte har reviderats allt eftersom kyrkan i praktiken antagit nya läror kommer jag aldrig att begripa. Ser man den som ett rent historiskt dokument förlorar den ju all praktiskt relevans. Själv vill jag ha bort läran om påven som antikrist och några tveksamma tolkningar av enskilda bibelverser, men annars är jag nöjd).

Det kan verka hyggligt att vara tolerant mot allt möjligt, men allt man tolererar och släpper fram bland präster på lägre nivå får man också vara beredd att acceptera på högsta nivå (som dominerande lära). Det man inte vill att Svenska kyrkans ledning ska tro, lära och förkunna får man inte tillåta någon präst på lokal nivå att tro, lära och förkunna. För också små frön sprider sej lätt. Den insikten och inställningen har ju Svenska kyrkans ledning faktiskt nått till sist - gentemot motståndare till ordningen med kvinnliga präster...

Med dig vår kyrka väl består
när hon för dig vill strida.
Av dig välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Så giv oss kraft i kyrkans famn,
lär oss bekänna rätt ditt namn.
Väck upp vårt folk och kalla
till helig tjänst oss alla.

Inga kommentarer: