onsdag 5 november 2008

Svenska kyrkans predikament

Påskvänner!

Man behöver inte vara så över sej intelligent för att inse att Svenska kyrkan målat in sej i ett hörn (fast somliga har nog målat fullt avsiktligt). Det kommer ju inte att gå att hävda att man viger enkönade par till något annat än äktenskap ifall staten kallar det förbund som ingåtts äktenskap. Viger man så viger man. Och man kan ju inte fortsätta viga tvåkönade par och välsigna enkönade - nu när staten "välsignar" kyrklig vigsel av enkönade par. I princip ger staten kyrkan i uppdrag att låta bröllopsklockorna ringa.

Följande debattartikel skrev jag till Sändaren häromveckan. Eftersom den där endast publiceras i starkt förkortad form sätter jag här in den i sin helhet. Texten gäller visserligen främst Missionskyrkan, men rubrikens fråga gäller i högsta grad både EFS och Svenska kyrkan.

INGEN KYRKLIG HETERONORM ENS FÖR BISEXUELLA?

För sju år sedan var jag i Luleå missionskyrka, där en del av det s.k. goda samtalet kring läggning, ordination m.m. skulle föras. Medverkande var bl.a. Krister Andersson, Rune W Dahlén och Per-Yngve Näs. Så kom samtalet in på bisexuella, och nuvarande distriktsföreståndaren Klas Johansson frågade ödmjukt Per-Yngve, som gjort en verkligt god insats under dagen, vad som enligt honom gällde för dessa.

"Ja, de får bestämma sej", blev svaret. Och alla blev så imponerade över detta svar, uttryckt med stor pondus, att ingen kom sej för att ställa den självklara följdfrågan: "För vad?"

Jag har grämt mej i sju år över att jag inte ställde den frågan då. Men jag ville ligga lågt i det jag såg som en internt missionskyrklig debatt. Nu förstår jag att frågan berör fler, inte minst en av mina elevers "många bisexuella vänner" (hennes uttryck).

För debatten kring läggningar o dyl. handlar inte längre i första hand om samhällets och kyrkans hållning till entydigt homosexuella, de som faktiskt inte kan tända på den välsignade och väldesignade kombinationen. (Som alltså de facto har ett funktionshinder i det avseendet). Och som ju är värda all förståelse och hänsyn för det, alldeles oavsett synen på den explicit sexuella delen av det i övrigt okontroversiella samlivet mellan två av samma kön.

Ett radikalt avfärdande av all homosexualitet vill nog knappast någon ledande person i våra samfund (SMK/SB) stå för, även om vissa insändarskribenter tycks odla den även i Sändaren. Många sådana skulle, liksom Åke Green, behöva utveckla sin empati och ta del av fler livsöden. Fast de mest enögda verkar inte längre tongivande i debatten, och det ser jag som positivt. Det är viktigt att vi tydligt visar respekt för utsatta minoriteters situation och tydligt står upp mot hat och hot men också ret. "Rör inte min kompis!!!"

Men den verkligt tunga etikdebatten nu gäller om det ska få finnas kvar någon som helst heteronormativitet, ens gentemot ungdomar som har ett val och som inte är "oskickliga till äktenskap" i traditionell mening (Matteus 19, 1917 års övers.). Om det ska anses OK att som kyrklig ungdomsledare rekommendera bisexuella eller identitetsosäkra ungdomar att i första hand, om möjligt, bilda familj med en av motsatt kön. Svenska kyrkan har redan, vad jag förstår, i kärlekens namn givit all reell heteronormativitet på båten, och förpliktat sej att välsigna än det ena och än det andra. Även i samma människas liv. Och särskilt Missionskyrkan - som ju satt en ära i att tillgodose allas önskemål och bibeltolkningar - måste väl då erbjuda detsamma?

Detta bekräftar dock absolut våra konservativare vänners fördomar/farhågor i både Sverige, Kongo och Ecuador, nämligen att pastorala medgivanden till en mycket liten grupp med ett sexuellt funktionshinder skulle leda till ett carte blanche för likkönade förhållanden oavsett om man är oförmögen till heterosexuellt samliv eller inte. Mitt och andras engagemang för ökad förståelse av entydigt homosexuellas situation har därigenom i mångas ögon komprometterats svårt. Några människors entydiga predikament har tillåtits avskaffa normen också för majoriteten, den majoritet som troligen har ett val om man ska tro historiens vittnesbörd (från Platon och antiken likaväl som från enkönade 18-1900-talsmiljöer). Kroppskontakt är skön om man vågar slappna av i varandras famn, genitalierna är kittliga oavsett vem som mjukt berör dem, och vem kan inte attraheras av såväl kroppslig som själslig skönhet också hos människor av det egna könet?

Direkt bisarrt blir det ju när även kyrkan förväntas stå full av vördnad för alla som efter många års samlevnad lämnar make/maka och gemensamma barn (!) med motiveringen att man tänder mer på någon av samma kön som man själv. Detta anses tydligen idag vara höjden av ärlighet och sanningslidelse. Men det behöver i mina ögon inte nödvändigtvis vara ett dugg mer respektingivande än när en heterosexuell karl i medelåldern lämnar maka och barn för att han - sant nog! - tänder mer på en yngre kvinna.

Fast visst - har kyrkan nu i många år ställt upp på att välsigna det ena måste den väl ställa upp på att välsigna det andra också?

Ropen skalla: välsignelse åt alla!

ANDREAS HOLMBERG
EFS-are men associerad missionare


Ja, Herren välsigne oss och bevare oss,
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.

Inga kommentarer: