onsdag 18 mars 2009

Jag ska fråga Moskva

Påskvänner!

På Sovjetunionens tid (rena 1900-talet, alltså!) hörde jag historien om hur västeuropeiska turister som ville avvika från den uppgjorda resrutten ständigt möttes av samma svar från den klistriga gajden: "Jag ska fråga Moskva. Jag ska fråga Moskva!" Svaret var givet på förhand - inga avsteg tillåtna - men det lät ju alltid lite bättre att i varje fall höra sej för. Och, utan alla jämförelser i övrigt, är det inte lite grann där de håller på att hamna, de som i viktiga frågor vill avvakta vad "kyrkan" beslutar eller vad stiftscheferna ska säga?


Ju mer jag begrundar de hälsingska prästernas svar på Ljusnan-journalistens relevanta frågor om framtidens kyrkliga vigslar, desto konstigare ter de sej nästan allesammans. Att man varit präst en hel massa år och tycker att homoäktenskap verkar ovant eller konstigt, är väl knappast något argument mot att viga samman två människor av samma kön? Att man länge varit en gammal stofil är väl ingen bra ursäkt för att fortsätta ha reaktionära åsikter?

Men jag reagerar också inför de präster som ännu tydligare (eller otydligare) "passar" och säger sej sakna egen åsikt i frågan: "Jag gör som kyrkomötet beslutar". I en kyrka som Svenska kyrkan innebär det ju att man säger: "Jag gör som de politiska partierna vill." Eller: "Jag gör som svenska folket vill." Så kan man förstås säga i frågor som saknar personlig och teologisk betydelse. I frågor som t.ex. rör huruvida prästerna ska sköta folkbokföringen eller inte. Men är äktenskapsfrågan verkligen en sådan struntfråga?


Och saknar prästerna samvete i den frågan? Skulle man verkligen vägra viga ihop en svart man med en vit kvinna om rasisterna hade majoritet i folket och kyrkomötet? Eller skulle man - för att ta ett exempel från den liberala ytterlighetskanten - viga ihop en bror med en syster bara för att kyrkomötet fastslår att "all kärlek är bra kärlek" och att argumenten mot syskonäktenskap mest verkar vara rashygienska?

Nej, nog har de flesta präster samvete, det tror jag. Men det bär förstås emot att visa det i de fall samvetet strider mot folkviljan. Förståeligt men trist. Och föga respektingivande eller ens sympativäckande - man riskerar bara mer medialt stryk från både modernister och konservativa. "Om saltet mister sin sälta..."


Leva i världen, omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet:
blott i det öppna ligger din möjlighet.

Inga kommentarer: