torsdag 31 mars 2011

Det blev ännu en Eckerdal

Påskvänner!

Lars Eckerdals lillebror Per blev idag vid lunchtid utnämnd till biskop i Göteborg. Huruvida han blir en biskop i kristen mening återstår sannerligen att se. Det är ju t.ex. inte ens säkert att han menar (eller vågar stå för) att det finns en gudomlig mening för ett barn med att ha en mor. Eller för den delen med att ha en far. (Statens och Svenska kyrkans lednings lära är ju just nu att det i alla avseenden är lika bra med en extrapappa resp. extramamma). Huruvida han i försoningsläran sakligt sett har en annan åsikt än Waldenström - eller för den delen Ulla Karlsson! - kan vi inte heller i dagsläget vara säkra på. Bara att han i vart fall uttrycker sej mer diplomatiskt. Just så illa är läget i Svenska kyrkan just nu. Det ska EFS aldrig försöka mörka för att försvara sin "inomkyrklighet". En självständig väckelserörelse behövs minst lika mycket nu som 1856.

Staffan Grenstedt gjorde nu en "Anders Sjöberg" och vann första omgången utan att kunna vinna över den samlade folkkyrkligheten i andra omgången. Enligt initierad källa avfärdades han av Socialdemokraterna (vad nu detta parti har med ett biskopsval att göra!) som mycket olämplig. Det är hedrande för Staffan. Och kanske han liksom Anders Sjöberg ska tacka Herren för att de inte blev stiftschefer. Med all respekt för de gåvor som EFS-arna Esbjörn Hagberg eller Tony Guldbrandzén (eller den EFS-vänlige Ragnar Persenius) förvaltat, kan jag inte säga att dessa uppträtt med den kraft och konsekvens man kan begära av en andlig ledare i Svenska kyrkans alltmer absurda läroläge (där politiska partier sitter och bestämmer i lärofrågor!!!).

Men eftersom vi ska be för kungar och all överhet, kan vi även be för Per Eckerdal. Vi måste dock inte erkänna honom som biskop. Eller för den delen avfärda honom direkt. Upp till bevis nu, Per, även om Wallins biskopsvigningspsalm knappast lär sjungas i Göteborgs domkyrka mer, i varje fall inte före den nya re-formation vi hoppas och ber om åtminstone till 500-årsminnet av den 31 oktober 1517. Vi kan dock sjunga även med västerfärneboprästen och musikern Mikael Nordin:

Guds kyrka, fri från världens makt,
består i alla tider.
Lik Herren, avklädd jordisk prakt,
hon segrar när hon lider.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det är märkligt att läsa. "Inte erkänna honom som biskop..." Märklig kyrkosyn. I högsta grad oluthersk. Har lämnat våra rötter. Biskop är den som är biskop och är vald av kyrkan. Punkt. Nåt annat skulle Luther avfärda som svärmeri...

Andreas Holmberg sa...

Tack för den anonyma kommentaren. Men visst är det märkligt att läsa. "Biskop är den som är biskop", jo, där är vi överens. Men är alla som kallas biskopar biskopar? Men OK, låt oss ställa frågan så här: Är det en evangelisk-luthersk biskop? Är det en kristen biskop? (Man har ju nuförtiden sett exempel på ateistiska "biskopar", t.ex. John Shelby Spong).

En del högkyrkliga tycker nog att det är tillräckligt att Eckerdal, såvitt känt, är av manligt kön. Vissa folkkyrkliga tror att alla som en majoritet av de politiska partierna kan acceptera också med automatik är biskopsfähiga och måste betraktas som sådana. (Kristna eller ej).

Men jag säger på fullt allvar (read my lips): Det är en absurd tanke - som någon mer kyrkohistoriskt bevandrad gärna får kommentera - att Luther skulle ha betraktat även biskopar som får Arius att framstå som ärkeortodox som BISKOPAR (jag blir inte klok på i vilken mening exempelvis Hammar alls tror på Gud - teol dr Michael Martinson, själ mycket liberal, har ju frankt påpekat att mycket av Hammars teologi skulle ha betraktats som ateism för 100 år sedan, att inte tala om för 500 år sedan). Kungliga salighetsverkets statliga tjänstemän - av vilka de flesta på statlig vink var beredda att förneka t.o.m. att det finns en specifik vits med att ha en mamma - kan sannerligen inte göra anspråk på någon biskoplig myndighet utan att först bevisa sin frihet från en sekulär statsmakt i både ord och handling (d.v.s. förmodligen göra sej ovalbara - eller i efterhand framstå som radikalt nyomvända).

Men som jag skrivit till en av de mot statsmakten undfallande stiftscheferna: jag kan till nöds acceptera dem som prästvigda och deras sakramentala handlingar som giltiga. Men kyrkliga ledare av något slags oförstörbar karaktär? GLÖM DET.

Upp till bevis, Eckerdal. Är du i någon rimlig mening biskop - eller bara stiftschef i ecklesiastikminister Engbergs Salighetsverk? En intressant fråga är ju t.ex. hur du ställer dej till Ulla Karlssons - eller John Shelby Spongs - förkunnelse. Anser du den åtminstone lika allvarlig som, säg, en högkyrklig ämbetssyn?

Andreas Holmberg sa...

Visst kan man fråga sej om det inte är läge att helt enkelt lämna SveK. Jo, jag har stor respekt för många som gör det nu. Samtidigt känns det fullständigt barockt att lämna över den till New Age-flummare, till Sponglärjungar, till K-G Hammar och Ulla Karlsson i Aspeboda. Är det inte de som lämnat kyrkans bekännelse som borde lämna kyrkan? Eller åtminstone vara ärliga nog och - som Spong och andra "reformatorer" - försöka sej på att formulera en ny bekännelse (lagom till reformationsjubiléet kanske?).

Sen är Svenska kyrkan ofta så mycket mer (och bättre) än Svenska kyrkans ledning. Men det kan inte hjälpas: ledningshaveriet påverkar gräsrotsnivån, inklusive EFS, sakta men säkert...