söndag 30 november 2014

Också en adventspsalm...

Påskvänner!

En adventshälsning från Svenska Kyrkogångarförbundet:




1. Tio kyrkogångare 
möttes alla tio, 
regnet skrämde en av dem, 
därmed var de nio. 

2. Nio kyrkogångare 
snarkat utan måtta. 
En försov sej rätt rejält, 
därmed var de åtta. 

3. Åtta kyrkogångare, 
solen skiner nu. 
En for ut till stugan sin, 
därmed var de sju. 

4. Sju små kyrkogångare 
hade kroppskomplex. 
En gick jämt på träning, 
därmed var de sex. 

5. Sex små kyrkogångare 
satt i sina hem. 
En blev fast vid datorn, 
därmed var de fem. 

6. Fem små kyrkogångare, 
goda råd är dyra: 
trädgårn måste krattas, 
därmed var de fyra. 

7. Fyra kyrkogångare 
ännu man fick se. 
En blev stött på pastorn, 
därmed var de tre. 

8. Tre små kyrkogångare 
fortsatte att gå. 
För en var psalmen okänd, 
därmed var de två. 

9. Två små kyrkogångare 
satt i kommittén. 
Snart så blev de osams, 
därmed var de en. 

10. En kyrkogångare 
bad till Herren då, 
tänkte på en ensam själ, 
plötsligt var de två. 

11. Två små kyrkogångare 
lät Guds Ande styra, 
mötte några vänner, 
plötsligt var de fyra. 

12. Fyra kyrkogångare 
stressade med måtta, 
läste Bibeln, sjöng och bad, 
plötsligt var de åtta. 

13. Åtta kyrkogångare 
handlar denna text om: 
de fick se behoven, 
plötsligt var de sexton! 

14. Sexton kyrkogångare 
hör vi på oss kalla.
Kom, följ med och fira: 
Jesus är för alla!

[Övers. fr. norskan, reviderad version 100803]

300 år gammal adventspsalm

Påskvänner!

En adventspsalm som visserligen inte har flera 1000 år på nacken (som "Dotter Sion, fröjda dej"!) men dock 300 är Johann Anastasius Freylinghausens "Upp, ty dagen som frambryter" (övers Brorson/Holmberg).

Jag publicerar alltid - med tillstånd - gärna även nyare adventspsalmer, men handen på hjärtat, innehåller inte de nyare lite väl mycket myspys och tända ljus jämfört med de äldre? En sund biblisk och evangelisk ersättningsteologi a la Hebréerbrevet möter vi i alla fall här (välj norsk eller dansk koral - själv föredrar jag den danska, bl.a. för preludiets skull):



Alt. norsk melodi:



1. Upp, för dagen som frambryter
världens sorg i glädje byter!
Upp, för nådens gyllne år
fram med ljus och glädje går,
den som många under tårar
väntat långa höstar, vårar.
Halleluja, halleluja!

2. Han som många majestäter,

fromma fäder och profeter
forna tider velat se,
fast det då ej kunde ske,
han till oss i kärlek kommer,
mitt i vintern får vi sommar!
Halleluja, halleluja!

3. Han som Abraham blev lovad,

Isaks räddning, sänd från ovan,
Jakobs krona, sol i öst,
alla folks behov och tröst,
han drar in hos oss omsider,
lugn och trygg till Sion rider.
Halleluja, halleluja!

4. Nu kan skuggan bort sej vända,

förebilden ser allt hända.
Vad ger offerdjurets blod?
Jesus ger försoning god.
Gammal grå förbundsark vike,
här är nådens rätta rike.
Halleluja, halleluja!

5. Moses rike kan upphöra,

Kristi frihets Ande föra.
Träldomsfruktan lyder trögt,
de som rätt Guds nåd har sökt
kan sej nu i Jesus fröjda,
till Guds egna barn upphöjda.
Halleluja, halleluja!

6. Förlåten är sönderriven

och en ingång öppnad bliven:
In i helgedomen gå,
utan fruktan framme stå!
Han som världens Ljus har blivit
nattens mörker har fördrivit.
Halleluja, halleluja!  

7. Låt nu Sions sång bli sjungen

och välsigna himlakungen! 
Ja, besegla ert förbund
med ditt hjärta och din mun.
Med dej vill han riket dela, 
jubla därför, sjung och spela:
Halleluja, halleluja!  


lördag 29 november 2014

Inför det nya kyrkoåret


1. Blick på tidens tecken
tillägnad
Teol Doct Fjellstedt

Kvartett för 2 sopraner och 2 altröster, ord och musik av Eugénie hösten 1878:



(sign. E****** kanske inte alls var konstnärligt underlägsen brodern G*****, kolla t.ex. in den här CD-skivan på Fridhems hemsida):

Cdskiva

Jfr även hennes psalm Hur underligt, Herre, här något bearbetad.

Fler bilder på Eugénie:






Peter Fjellstedt:






2. När vintermörkret kring oss står

Den här underbara psalmen som Edvard Evers skrev för precis 100 år sedan, när första världskriget brutit ut, borde sjungas i alla våra kyrkor på söndag: "Han kallar oss till helig strid / mot mörkrets makt, för ljus och frid."



1. När vintermörkret kring oss står,
då gryr på nytt vårt kyrkoår,
med nåd och tröst från världens ljus,
från konungen av Davids hus.

2. I dag densamme som i går,
han bryter bojor, helar sår.
Mot själens armod, folkens nöd
han bjuder världen livets bröd.

3. Guds folk, inför din konung träd,
med helga offer honom gläd;
ditt liv åt ärans konung vig:
sin salighet han bjuder dig.

4. Han kallar oss till helig strid
mot mörkrets makt, för ljus och frid.
Säll den hans maning följa vill,
ty honom hör Guds rike till.

5. Snart denna världens tid förgår,
då gryr Guds kyrkas jubelår.
Av nåd oss då, o Herre, giv
med allt ditt folk ett evigt liv.

Text: Edvard Evers 1914 (61 år)
Musik: Johann Crüger 1640 (42 år) 


Edvard Evers:





3. Nådens år är här 

Och så förstås: Nådens år är här av Ulf Lundell; ingen psalm kanske men ändå mycket tänkvärd och, ja, faktiskt väckande (om att det kan bli för sent). Nådens år är verkligen här och det vore bokstavligen synd att gå blind genom det. En fin sång som jag ärligt talat tycker blir ännu finare när Sofia Karlsson sjunger den - Lundell är lite som Dylan, större som poet än som sångare. (Men det behöver ni förstås inte hålla med mej om ;). GOTT NYTT KYRKOÅR tillönskas er allesammans!





Ulf Lundell:




onsdag 26 november 2014

Advent, advent

Påskvänner!

Om vi behåller Domssöndagens dimension av evangeliet kan vi kanske få andlig behållning även av Första advents-dimensionen: Kristus konungen som kommer, inte i makt och härlighet som han ska göra en gång, utan på en åsna, på en arbetsåsninnas föl. Och dessförinnan, vilket vi snart ska fira i julhögtiden, som ett litet barn i åsnornas krubba. Det fantastiska med Gud är, som en kyrklig julkampanj på 1900-talet påminde om, inte bara hur stor han är utan hur liten han kan bli! Men å andra sidan - om hans storhet aldrig förkunnas blir hans litenhet inte heller så märkvärdig. Vem har inte sett ett litet knyte förr?

Kanske kan även denna helg och denna advenstid den kristna kyrkans psalmskatt hjälpa oss att ta till oss budskapet. Eller är adventstidens psalmer - med stänk av både påsk och jul! - alldeles för söndersjungna för att vi ska höra dem? Nej, det tror jag inte. I varje fall är inte alla det. Titta i och lyssna på den här antologin med adventspsalmer!

T.ex. Harriet Lövenhjelms Advent:

Advent, advent!
En dörr som står på glänt
till allt vad i ett jordeliv av längtan mej har bränt.

Advent, advent!
En stjärna Gud har tänt.
Som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!
Nu må det vara hänt
att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

söndag 23 november 2014

Domssöndagen - den ocensurerade versionen

Påskvänner!

Påskvänner borde verkligen hålla Domssöndagen högt. Förutom Påskdagen är det ju ingen dag som likt Domssöndagen framhåller De Dödas Uppståndelse. Men det är i regel en ganska censurerad version av Domssöndagen som bjuds det fåtal som törs gå i kyrkan eller höra en radiogudstjänst den dagen. Och det är väl då snarare Sveriges Radios än Den Helige Andes censur som gäller - Den Helige Andes censur tvingar ju inte människor att tiga, utan, som Kaj Munk betonade, att tala!

Som Olof Edsinger framhåller i sin nya bok och i sin Dagen-krönika denna vecka är Domen evangeliets bortglömda dimension! Det är som jag ser det verkliga biskopsord han framför, särskilt med tanke på hur svårt det är att tänka sej någon av våra nominella biskopar skriva en text - eller en bok! - som denna. De längtar nog som vi andra andra till Första advent, när Jesus bara kommer på en åsna; det kan duga åt honom.



Sällan samlas folket och kyrkokörerna på Domssöndagen eller Kristus Konungens dag - trots att det verkligen finns maffiga körverk att sjunga den dagen! Men här tänker jag låta våra sånger och psalmer ge oss den ocensurerade versionen av Domssöndagen. Notera dock att det inte bara är av upphovsrättsliga skäl som det är svårt att hitta domssöndagspsalmer från nyare tid. De skrivs inte i massor, om man säger så (även om de finns!). Men här nedan finns både Domssöndagens varningar och Domssöndagens evangelium med:

* En dag ska randas för vår syn
En herrdag i höjden är vorden besluten
* Får ej i vårt hjärta bo
* För Guds domstol en och var
Guds kyrkas liv är jordens största under
* Han kommer, vår Jesus, välsignade tröst!
* Herre Jesus, dina trogna
* Innanför eller utanför
* Jag lyfter upp till Gud min sång
* Jerusalem, du högtbelägna stad
* Jesus, du ska världen döma
* Jesus kommer, Jesus kommer
* Kom till mitt kalla, domnade sinne
* Med himlen det blir som för tio jungfrur
* Medan man lever i världen här
* Min Gud, vilken morgon
* Mitt hopp är byggt i evighet
* Må inget i världen oss skilja
* Nattens skuggor sakta viker
* När alla helgon tågar in
* O Jesus, gör oss väl beredda
* Om han komme idag, din Herre och Gud
* Se, han kommer snart i höjden
* Syndare, säg mej
* Till ett bröllop gick en man
* Vakna upp! en stämma bjuder
* Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag
* Vi hälsar din ankomst när dagen är inne
* Vredens stora dag är nära
Yttersta dagen en glädjedag bliver










tisdag 18 november 2014

Om Guds vilja och förmåga vad gäller helande och helgelse



- spridda och dåligt redigerade tankar efter en diskussion och en reaktion på diskussionen; eller, om man så vill se det, ett öppet brev till alla som likt mej vill se mer av tecken och under men som därför, för att väcka tro och förväntan hos människor, även verkar vilja göra fler frimodiga och generella utfästelser än jag vågar göra -

Vår diskussion handlade inte bara om att kyrkan (eller ska vi för precisionens skull säga Svenska kyrkan?) alltför ofta försummat att erbjuda förbön och särskilt offentlig (helande-)förbön för sjuka, precis som vi ofta försummat att erbjuda bikt och avlösning (= tillsägelse av syndernas förlåtelse), som enligt den laestadianska väckelserörelsen även detta bör ske offentligt, åtminstone i ett initial- eller initieringsskede). Utan diskussionen startade med i mitt tycke rent hisnande och grovt missvisande generaliseringar kring kyrkans (den heliga, allmänneliga Kyrkans eller Svenska kyrkans?) påstådda kroppsförakt och likställande av sex med synd. Och jag undrar verkligen om man kunnat förvänta sej att alla skulle ha setat tysta och lugna om jag inlett med lika grova generaliseringar beträffande s.k. karismatiska sammanhang eller helandeevangelister (typ Kalla Faktas 28/10 2014!). Om jag sagt t.ex. att man där tror att sjuka får skylla sej själva för att de är sjuka (en som ni vet väldigt vanlig generalisering).

Det är naturligtvis inte osant att det genom kyrkohistorien funnits en del dålig teologi om kroppen eller om sex liksom om så mycket annat (helande t.ex.!). Det är säkert inte heller osant att vissa har gjort sej en "ödesgud" och i praktiken slutat be eller förvänta sej bönhörelse (ELM-predikanten Jan Johansson har skrivit en mycket bra artikel om "ödestro contra barnatro" på det temat). Men som generaliseringar om kyrkan är det sagda i mina ögon rena kristendoms- och kyrkofientliga osanningar t.o.m. om det gäller kyrkan med litet "k" eller stackars EFS. Säga vad man vill om S:t Broman här i Hudiksvall när han amputerade fot efter fot och ben efter ben på de överlevande men partiellt förfrusna karolinerna från Armfelts dödsmarsch över jämtlandsfjällen: Han borde möjligen ha bett mer för och med de skadade - eller också kan man inte be mer än han faktiskt gjorde! - men inte föraktade han väl kroppens behov? (Kol. 2:23). Inte gjorde väl S:t Luther det med sin kroppsnära förklaring till första trosartikeln och helandebön för medarbetaren Melanchton? S:t Landgren i Delsbo med sitt dokumenterade människointresse, ringaktade han sina församlingsbors kroppar, alkoholiserade eller inte? Eller S:t Lina i Fröderyd som efter att ha läst om Jairus´ dotter blev helad från sin tyfus när hon var i 12-årsåldern och hela sitt liv såg Jesus som sin främste läkare? Eller de otaliga missionärer som förenat sjukvård med undervisning om både kropp och själ? En sund helandeteologi måste ju förutom det f.n. naturliga åldrandet också relatera vettigt till sjukvård och läkarvetenskap - förbön för t.ex. hjärtflimmer och läkarundersökning står ju inte i motsats till varandra - det enda bibeln beklagar är att "ENDAST söka läkares hjälp."

Den tyske sångförfattaren Hiller som lär ska ha varit stående konfirmationspresent på västkusten fram till 1920-talet (ihop med Roos´ betraktelser) skrev i god kristen - och luthersk! - anda:

1. Herre, för min kropp jag vill tacksamhetens lov dej bära!
Dina storverk hör den till och bör hållas i all ära,
fastän satan oss förfört och vår härlighet förstört.

2. Särskild tjänst gör varje lem, särskild kraft ska dem tillhöra
och din Ande helgar dem att din goda vilja göra.
Kroppen blivit hedrad nog då din Son själv mandom tog.

3. Av din Kyrka är min kropp ju en bild och ett exempel.
Genom kärlek, tro och hopp vare den din Andes tempel.
Blir den än på nytt till jord, låt den uppstå härliggjord! 


Och jag ser inte alls de nämnda personerna som några undantag som bekräftar en kroppsfientlig regel, utan som goda, representativa bekännelsetrogna präster (vilket de även av andra ansågs som). Framför allt är ju läran om Guds människoblivande och kroppens uppståndelse den kraftigaste uppvärdering av kroppen som tänkas kan! (Jfr Rom. 8:23 om att t.o.m. vi som fått Anden ropar i vår väntan att Gud ska befria vår kropp, inte befria oss från vår kropp!).

Och att sex skulle vara synd är ju omöjligt att på allvar hävda när "första budet" till människan var att vara fruktsam och föröka sej! (Augustinus´ funderingar kring själva begäret som, enligt hans egen icke ringa sexuella erfarenhet, förståndet knappt kan styra råkade däremot tangera gnosticismen, det är alldeles sant, men inte ens han påstod att all kroppslig njutning är synd). Snarare har ju kyrkan (den med litet k) tyvärr grymt förföljt dem som verkligen räknat sex som synd och förbjudit äktenskap (albigensare/katharer jfr 1 Tim 4) - även om den själv ibland ignorerat och t.o.m. tyckts förneka och förbjuda t.ex. prästers kroppsliga behov i detta avseende.

Smärtsamma upplevelser av "förakt för kroppens behov" inom kyrkan i bemärkelsen ovilja till offentliga förbönsmoment för sjuka vill jag visst inte ifrågasätta, även om väl ingen och inget hindrar den som så önskar att erbjuda eller be om förbön vare sej i EFS eller på Sinnesrogudstjänster eller i andra sammanhang? Men jag håller alltså inte med om att ringaktande av kroppen skulle vara utmärkande för kyrkan (nu är ju problemet visserligen att ordet "kyrkan" kan syfta på både det ena och det andra, särskilt i tal där man inte ens kan skilja på litet eller stort K!). Eller ens för vår församling. Bara för att offentlig förbön för sjuka (som jag gärna vill understödja och medverka i!) inte givits den plats den borde ha. Tvärtom har kyrkan - nu tänker jag både på romerska och evangelisk-lutherska kyrkan inklusive vår församling - genom både diakoni och enskild förbön, utförd av både "proffs" och lekmän, generellt visat stor omsorg om kroppens behov.

Att inte erkänna det goda som funnits och ännu finns försvårar ju bara möjligheten att "stärka det som kanske är nära att dö". Ungefär som när en person som inte på länge visat sej i kyrkan utbrast "Det är dött" om ett frikyrkligt barn- och ungdomsarbetet där vi bodde förut, fast där då fanns en söndagsskola med ca 10 barn och varje vecka en barngrupp av samma storlek ute i en by. Ett krismedvetande om både det ena och det andra i vår kyrka (nu tänker jag Svenska kyrkan) är bara bra, men generaliseringar t.ex. om genomgående kroppsförakt är inte "finare" än generaliseringar om genomgående liberalteologi.

Och att - som även Jesus gjorde i den aktuella evangelietexten om den lame mannen - sätta frälsningen och syndernas förlåtelse som Prio 1 (däremot inte nödvändigtvis i kronologisk ordning som Booth m.fl. brukade framhålla) är faktiskt inte samma sak som att förakta kroppens behov! Jag håller dock absolut med om att ett helande är viktigt både för den sjuke själv (hellre frisk än sjuk så klart!) och för omgivningen (som tecken på Jesu gudomlighet och auktoritet att förlåta synder!), liksom jag håller med om att Jesus enligt Skriften bar både våra synder och våra sjukdomar i sin kropp upp på korsets trä.

Eftersom evangelietexten ger anledning till det vill jag också ta upp några övriga tankar och reflexioner.

Ingen av oss lever väl i så grov otro att vi, vare sej i teorin eller praktiken (trots större eller mindre svaghet där), förnekar Guds makt att göra under. Vi ser också att vi i Bibeln uppmanas att be (t.o.m. utan uppehåll!) och, mer specifikt, att be för sjuka (Jakobs brev m.fl.) - vilket jag med glädje gör om än jag på inget vis vill framställa mej som lika flitig och trosviss förebedjare som er andra! Jag har både bett om förbön för egna krämpor och bett för andras, även med handpåläggning - bl.a. för en chaufför med ryggont som i alla fall kunde fullfölja resan (jag träffade honom aldrig mer så jag vet inte om han blev "helad" permanent men det var ett stort förtroende att få be för hans rygg). En mej mer närstående person har fått och gärna mottagit förbön både av oss och med handpåläggning av en man från Evangeliska frikyrkan, och även om hon fortfarande har sitt handikapp kvar lever hon i Guds helande närhet och omsorg. Jag har varit med om att be för min vigselpastors svärfar som var svårt cancersjuk och fått se honom komma på besök året efter, helt friskförklarad. (Att han senare dog just i cancer hör också till den verklighet vi ärligt måste redovisa - precis som att inte ens Lasarus fick leva här för alltid - men han blev verkligen frisk där och då och det var verkligen ett under!). Jag har även som ung bevittnat andras förbön och en oljeflaska bör enligt mej ingå i varje seriös prästs och predikants utrustning. En gång orkade en predikant vi trodde låg på sin dödsbädd stiga upp och fullfölja sina åtaganden under den tid han hade kvar av "sommarprogrammet", och jag var själv med på den samling som blev hans sista men där han talade full av glädje och kraft.

Men jag har också sett en mej närstående person hantera sin förlossningsskada med beslutsamhet och lugn (ingen förtidspensionering här inte, som han erbjöds när han var 15, utan ekonomisk utbildning och familjebildning!). Och jag har sett en annan broder i Herren hantera sin gomspalt på ett kanske alltför coolt sätt - hade han vetat att han skulle bli så gammal som han blev hade han nog lagt sej under kniven i medelåldern, men då tyckte han att det inte var så mycket att bråka om (även om det för andra kunde vara lite svårt att höra vad han sa). I båda fallen har både personerna och deras anhöriga känt "frid" över (de givetvis oönskade) handikappen och jag kallar det inte otro att vi inte envetet bad att ett vänsterben som svängde ut vid promenader skulle "rätta in sej i ledet" eller att den andres gomspalt skulle helas mirakulöst (hade han med berått mod tackat nej till operation så fick det vara tyckte nog både vi och han). Det betyder inte att vi förnekade att Gud skulle kunna hela en medfödd skada, lika lite som vi förnekar att Gud kan uppväcka döda bara för att vi inte går ut på kyrkogården i allhelgonatid och ber honom göra just det. En familj som har och fullt ut accepterar barn med skador och syndrom av olika slag kan också vara ett stort vittnesbörd om att "den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, tar emot mej" (särskilt i vår tid med dess accelererande rashygien och förakt för svaghet).

Och här kommer vi till en punkt där man kanske måste "ryka ihop". Jag har faktiskt från en person med helandets gåva och ovan nämnda kyrkokritik hört åsikten - om inte med otvetydigt instämmande så i varje fall inte med ogillande - att en viss from persons självrättfärdighet var så grundmurad att endast ett syndafall i någon form (jag tror att "förslaget" gällde äktenskapsbrott) skulle kunna rädda honom. Som förkunnelse eller "teoretiserande" kring egna syndafall blir ju den tanken lätt livsfarlig och liknar den ryske munken Rasputins (att det gällde att synda rejält för att behållas i nåden), men icke desto mindre kan den kanske vara alldeles sann. Men om Gud då t.o.m. kan använda synden och satan (ett mycket värre ont än sjukdom om ni frågar mej!) för att i denna tidsålder hålla oss - eller andra - på vägen i ödmjukhet, kärlek och tro, och om man t.o.m. kan få säga den tanken öppet, varför skulle samma sak inte kunna gälla - och få sägas! - beträffande en sjukdom eller ett handikapp?

Det är sant: om "teorin" används för att aldrig be om helande eller helgelse (för att det är så "nyttigt" med sjukdom resp. synd), då blir det ju uppenbart galet. Men i annat fall? Om man fortsätter be och hoppas, men inser att Guds "temporära vilja" faktiskt kan vara som Paulus fick höra: "Min nåd är dej nog, för kraften fullkomnas i svaghet." Och om man som den fromma tanten i Luleå sa "får frid över saken". Absolut inte för att man ser Gud som en "ödesgud"! Men för att man kämpat i bön med Gud och vunnit seger och välsignelse, om än man "fått ett slag på höften" och kanske både bildligt och bokstavligt får halta genom livet. Samtidigt är alla slags svårigheter som Gud tillstädjer "hans främmande verk", d.v.s. "inte av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse". Och det är aldrig fel att be om att bli av med något i sej självt ont, som synd eller sjukdom (utan alla jämförelser i övrigt) - Luther vänder sej skarpt mot sådana som i överfromhet t.o.m. ber om anfäktelser, precis som fornkyrkan förbjöd folk att aktivt söka martyriet och liksom i oträngt mål - kanske av ärelystnad mer än trosfrimodighet? - "slänga sej för lejonen"!

Vi har också lite olika bakgrundserfarenheter och därmed "ingångar" i det här samtalet, som kanske kan förklara vissa av våra häftiga reaktioner. Liksom somliga irriterats av vissa Svenska kyrkans- och EFS-människors (även mitt?) "lutherska teoretiserande" kring sjukdom och helande, så fick jag under hela min lumpartid (ca 1 år) konfronteras med och irriteras av ett visst "kenneth-haginskt teoretiserande" kring samma ämne, via en för övrigt mycket snäll lumparkompis som var hänförd av idén om permanent hälsa och välstånd och gav så mycket i kollekt till sin trosförsamling att han ständigt tycktes vara i behov av att be mej om pengar (eller lån som han sa). Han lånade mej i gengäld intressanta Hagin-böcker och Arild Edvardsens bok om "Jobs Gud" (som jag tyckte missade just själva poängen med Jobs bok) och när jag mådde tillfälligt illa efter att gatuköket inte lyckats så väl med korven (eller vad det nu berodde på) skulle han nödvändigt ha mej att proklamera seger över illamående och sjukdom i Jesu namn istället för att, vilket jag gjorde, i luthersk ömklighet spy bakom Lundagårdsskolans knut (men o vad det lättade ;o)!

Och jag "teoretiserar" inte ett skvatt mer än någon annan för att jag konstaterar att det finns ett "teoretiserande" kring helande som på pricken liknar romerska kyrkans teoretiserande kring Jungfru Marias syndfrihet (och Erik Janssons från Biskopskulla om alla kristnas syndfrihet!): nämligen resonemang av typen 1) Gud kan göra henne/oss syndfria  2) Gud vill göra henne/oss syndfria - ergo: Gud gör det (i denna tidsålder!!!). På samma sätt: 1) Gud kan göra oss fullkomligt friska (vem vill förneka det?) och 2) Gud vill göra det - ja verkligen, och om inte förr så på uppståndelsens dag! - ergo: ta emot ditt helande och du har det här och nu! Det enda som hindrar att vi alla vandrar omkring här i fullständig hälsa i ca 100 år (eller varför inte 1000 år, tänk bara på Metusalem, jag skojar inte!) och i alla bemärkelser fullständigt fria från syndafallets förbannelser är då att vi inte alla "överlämnat husnyckeln" till Gud, för att ta en (i och för sej god och tänkvärd) bild ur den musikal om Syndafallets förbannelser vi nyss spelat.

Men detta "Gud vill" behöver problematiseras, precis som "Gud kan" (ja, för genom ren otro kan vi nog i en mening - salve venia - partiellt lamslå Guds verk, jfr vad Jesus säger om Nasaret, Jerusalem, Kafarnaum och Betsaida, och det vill jag inte medverka till - jag bifogar därför två helandepositiva artiklar ur Dagen av Micael Grenholm och Ingemar Helmner som jag helhjärtat instämmer i!). Nå, kalla det "teoretiserande" eller inte: Varför är t.o.m. trosfriska helandeförkunnare så försiktiga i sin helandeförkunnelse på äldreboendena? Är det inte för att de i praktiken har en ganska sund syn på (inte bara "teori om") åldrande och döende, trots att ingen av oss förnekar Guds makt att ge gamla människor vingar så att de andligen blir unga på nytt såsom örnar? Varför läser en del trosfrimodiga präster hellre den gamla psaltaröversättningen av Psalt. 103 (denna underbara psalm!) på begravningar ("han som helar alla dina brister" i stället för "han som botar alla dina sjukdomar")? Är det något slags otro som jag nu har "avslöjat"? Nej, det är pastoral visdom. Gud vill verkligen ge oss alla liv och hälsa, också till kroppen, precis som han vill göra oss fullkomligt helgade, men mycket - om än inte allt! - får faktiskt vänta till evighetens värld. Vi behöver inte sluta sjunga "Blott en dag" (om vår Far som ger oss vår beskärda del av fröjd och smärta / möda, vila och behag) eller "Tryggare kan ingen vara" (om hur Gud härnere både tar och ger - jfr Job som enligt Skriften inte talade fel om Gud - men förblir samme gode Far ändå).

Tack till er som diskuterat med mej för påminnelser om bönens/förbönens vikt och praktiserande och för både det här meningsutbytet och andra! Jag upplever det aldrig svårt att diskutera på tu man hand eller i mindre grupp - däremot blir det lätt svårare med samtal inför "publik". Lite duell- eller tuppfäktningsvarning kanske, och lite fastlåsta roller som det lätt blir när man (på båda sidor) upplever sej kallad att "balansera" andra sidans ensidigheter. För jag vet ju att ni i andra sammanhang kan distansera er så kraftigt även från somliga "övermåttan höga apostlar" att man knappt tror sina öron, liksom jag i andra sammanhang kan vara den som försvarar helandeevangelister mot dem som knappt tror att Gud kan göra under eller att det finns andra drivkrafter för evangelister än ekonomiska.

Jag ser med glädje fram emot god undervisning om helande och förbön, bara den bibliska helheten och balansen bevaras så att vi inte far ur ett dike till ett annat. För ett är säkert redan nu i denna tidsålder: "Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap" (vilket förstås har fått en del "teoretiker och logiker" att, trots alla Jesus´ varningar om motsatsen, utlova att alla verkligen blir evigt saliga), liksom uppmaningen "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst". Satserna "Gud vill att alla människor ska bli friska och komma till ett tillstånd utan minsta krämpa" eller "Tro på Herren Jesus, så blir du friskgäller faktiskt inte på samma generella sätt i denna tidsålder, eftersom Gud uppenbarligen menar att vi alla - utom de som lever när Jesus kommer tillbaka! - ska dö och våra kroppar gå under på ett eller annat sätt, temporärt åtminstone. Jfr Paulus´ ord i 2 Kor. 4:16: "Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är jord av människohand." Det perspektivet vet jag att vi delar. Och det är enligt Jesus´ entydiga ord bättre att gå in i himlen enögd än kastas i helvetet med bägge ögonen i behåll. Så det finns absolut en prioritetsordning här - för "vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?" Men i frälsningsförkunnelsens och evangeliseringens kärlekstjänst - och som en försmak av Guds kraft och av den kommande härligheten - har helandet och förbönen för sjuka ändå en viktig roll, viktigare än somliga av oss kanske förstått eller vågat praktisera.  

Pingstpastorn Holger Sjögren, själv karismatisk bedjare och förebedjare, sa vid en ekumenisk mötesserie i Storuman för omkring tjugo år sedan att inga mirakler, inga specialuppenbarelser, inga övernaturliga manifestationer av något slag kan jämföras med undret att av nåd få vara ett Guds barn, för Jesu skull, att få leva av Ordet och förtroligt tala med en himmelsk Far. Och jag tror också att evangeliet om barnaskapet och syndernas förlåtelse - liksom nattvarden när den tas emot av en ångrande och längtande människa - har en helande verkan i sej självt och skapar den trygghet som också ger den bästa basen för direkt förbön om kroppsligt helande. Oavsett hur det går får jag vara Guds barn och "det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus" (som min framgångsteologiske lumparkompis så fint svarade på frågan om hur det då blir för den som inte blir helad eller för den som i människors ögon "misslyckats" med sin förbön).

Det är också så att jag tror att vi alla inom vår kyrka bär på besvikelser över vad den offentligt predikar och praktiserar. Vissa har uthålligt och med känsla ("emfas") och allvar lyft fram frågan om helande och det respekterar jag.
Många av oss sörjer även att evighetshoppet men också -allvaret tonats ner i Svenska kyrkans förkunnelse både så här års och vid andra tillfällen, begravningar t.ex. - i den mån man inte, direkt eller indirekt, utlovar eller förutsätter något slags automatisk evig salighet (eftersom man aldrig varnar för motsatsen).
Andra (både liberalteologer och trosförkunnare) tycks däremot mena att vi pratar alldeles för mycket om evigheten och för lite om här och nu.
Många sörjer att förkunnelsen om begynnelsen, om skapelsen och Guds skaparord blivit alltför anpassad till makroevolutionismen och präglad av funktionell ateism eller misstro till Guds förmåga att "snabbspola bandet" på samma sätt som vi väl tror om Guds framtida skapelse av "nya himlar och en ny jord" (ifall vi alls tror på den längre).
Andra sörjer över att somliga inte riktigt verkar ha upptäckt de symboliska dragen i både bibelns första och bibelns sista kapitel.
Många sörjer att syndabekännelse och bikt kommit bort alltför mycket.
Andra att undervisningen om vad vi får vara i och genom Kristus kommit i skymundan.
Många sörjer över att sakramentens objektiva kraft lyfts fram för mycket och för ofta på bekostnad av personlig tro och omvändelse.
Andra sörjer över att sakramentens helighet betonas för lite och att varningarna för ovärdigt nattvardsfirande (enligt Paulus med påföljande sjukdom och t.o.m. förtidig död!) idag helt förtigs.
Många sörjer att Bibelns auktoritet som Guds ord förminskats eller förnekats.
Andra mer över att enskilda bibelord alltför ofta använts som tillhyggen och liksom "utslungats" alltför naivt och oreflekterat.
Många sörjer över att kyrkan är för konservativ och inte förmår möta de unga på deras nivå och med deras språk och perspektiv.
Andra sörjer över att kyrkan är för nutidsanpassad och slarvar bort sitt "katolska", allmänkyrkliga arv i sin iver att vara modern.
Många sörjer över att Svenska kyrkans mission i praktiken verkar ha försvunnit ur Svenska kyrkans internationella arbete (som nu mest liknar gamla Lutherhjälpen),
Andra - eller samma personer - sörjer över att vi inte tar vara på de många tillfällena till mission och evangelisation bland flyktingar i vårt eget land, och att vår kyrkas ledare inte förmår säga att Jesus ("Guds väsens återsken och hans härlighets avbild") ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger.
Många sörjer över att vi håller på att få en situation med ren rashygien där foster med t.ex. Downs syndrom regelmässigt avlivas, utan att kyrkan säger ett enda ord.
Andra - eller samma människor - sörjer över att kyrkan inte tydligare går till storms mot mot ekonomisk utsugning, miljöförstöring och kvinnoförtryck.
Och varje sorg, inkl. förekommande vrede och besvikelse, kan väl vara värt sitt eget samtal eller sin egen öppna och kraftfulla diskussion!

Men kanske vi på olika sätt kan hjälpa varandra att inte spela ut en sanning mot en annan och att både försöka få med helheten (med god pedagogisk hjälp av Kyrkans år!) OCH inse att nådegåvorna är mångahanda men hos en viss person ibland också enahanda, d.v.s. att en person kan ha en särskild (profetisk?) kallelse att betona en viss sak ända intill ensidighet eller har ett större mått av "kraftgärnings-tro". Det är OK så länge man inte får för sej att just helandets eller tungotalets nådegåva är Nådegåvan som alla sant troende bara måste ha. (Men visst är de en nåd att stilla bedja om!). Eller profetians nådegåva, som den engagerade SOS-evangelisten Johannes Amritzer nödvändigt skulle ha alla att utöva på ett möte en mej närstående var på. ("Profetera! Nu!"). Hela kyrkan och församlingen ber faktiskt för sjuka när de som gör det gör det! (Sen får det förstås mer än gärna bli fler som gör så - jag vill inte ha er som vårt "alibi"!). Huvudsaken är att vi som kyrka och församling gemensamt behåller och lyfter fram hela Skriften och att särskilt Kristus, dess stjärna och kärna, blir tydligt och varmt förkunnad.

Guds frid och tack för att ni inte ger upp er kallelse (liksom Gud inte ångrar den eller sina nådegåvor)! Jag tror att vi är överens om det mesta, om än uppenbarligen inte om allt! Ovanstående ska verkligen inte läsas som om jag trodde att ni var av annan mening i allt - men jag önskar att ni själva tydligare kunde framhålla var ni distanserar er från den extremaste helande- eller trosförkunnelsen, så att uppgiften att "hålla marginalen även till det diket" inte bara föll på mej. (Passivitetens och oförtröstans dike vill jag också hjälpa till att hålla på avstånd!). Hoppas att samtalet eller diskussionen kan fortsätta - även under praktiserande av bön och förbön för andra och för varandra.

En liten tankenöt att fortsätta bearbeta är dock hur vi tror eller "visionerar" hur vårt liv och samhälle i denna tidsålder skulle bli om alla verkligen överlämnade alla våra nycklar (till ALLA rum även i vårt innersta) till "husreparatören" - skulle paradiset då fullt ut återställas redan här och nu eller finns det faktiskt saker som husreparatören själv förbehåller sej rätten att ändå utföra - eller inte utföra? T.ex. den rivning av vår jordiska hydda som Paulus talar om och som tycks vara en förutsättning för den nya hyddan eller "omklädningen"? Eller t.ex. det att reparatören under vår livstid här på jorden faktiskt verkar vilja att "anden" ska ha en livslång helgelsekamp mot "köttet" att utstå och därför inte ännu, trots den allra hängivnaste bön om det, dödar vår "gamla människa" eller den onda delen av vår natur permanent? På samma sätt som Gud generellt släpper fram - med ett gammalt ord "tillstädjer" men inte "tillåter" i bemärkelsen önskar eller befaller, jfr Job 1! - mycket här i världen, som vi nog tycker alltför mycket, av satans verk som ondska och sjukdom. Fast utan sådan skulle det ju inte bli några helandeunder heller!

Hälsningar från vännen och trätobrodern Andreas

När kan man säga att det är Gud som hämtar oss?

Påskvänner!

På förekommen anledning måste jag härmed i novembermörkret lista några olika dödssätt och be den troende läsekretsen om hjälp med att avgöra när eller om Gud rätteligen kan beskyllas eller äras för resp. hädanfärd. (Ateister tror ju inte på Gud alls, vilket ju gör hela frågan irrelevant för dem).

1) Pigga tant Saga, 100, som stilla avsomnar under en högmässa.
2) Trötta (men tidigare mycket arga) tant Svea, 90, som dör efter svår och långvarig demens.
3) Herr Perry, 75, som dör av en banal hjärtattack (men eventuellt kunnat räddas genom en hjärt- och lungräddning som ingen närstående vågade sej på - och/eller genom en förbön som ingen heller i chocktillståndet kom ihåg att be).
4) Herr Jerry, 60, som dör av kedjerökande och allvarlig fetma
5) Fru Sara, 50, som dör i sviterna av en bilolycka beroende på den s.k. mänskliga faktorn (och efterlämnar mor, man och barn).
6) Anonym kristen, 40 år, som får halsen avskuren av IS i norra Irak.
7) Unge Kalle, 25, som i plötsligt svårmod tar sitt liv 
8) Unga Elisabeth, 16, som skjuts ihjäl på Utöya av Anders Behring Breivik
9) Lilla Engla i Stjärnsund, 10 år, som plågas och mördas av Anders Eklund
10) Lille Lukas, 2 år, som trots operation dör av ett medfött hjärtfel
11) Lilla My, 3 månader, som dör i plötslig spädbarnsdöd
12) Ett foster, 20 veckor, som avlivas för att det har Downs syndrom

Nå, det finns ju t.o.m. grader i helvetet. Men kan vi någonsin säga att "Gud tog hem honom/henne" (till himmelen då alltså!) - utom förstås när det gäller Henok, Elia, kanske jungfru Maria och definitivt alla som lever vid Kristi återkomst - utan att i någon mån göra Gud ansvarig för döden, i vilken form den än uppenbarar sej? Eller är fallen 2-10 i varierande grad mot Guds vilja, medan fall 1 (en så kallad "sockerdöd", ej att förväxla med död p.g.a. diabetes) är vad Gud egentligen avsett för oss alla? Men strider inte även en s.k. "sockerdöd" i hög ålder (dock låg jämfört med Metusalems!) inklusive det kroppsliga förfall som även en pigg och frisk åldring alltid hinner uppleva - mot Guds avsikter med oss (hälsa och evigt liv o.s.v.)? Så är det då egentligen alltid Guds fiende som tar hem oss? Eller är det trots allt en "syster Död" som Fransiscus sjunger om. Eller Wallins rätt sympatiska Dödens ängel?

Jag vet inte. Vi får alltid vara ytterst försiktiga med att beskriva döden, och särskilt varje enskild död, som Guds vilja. Livets Guds. En sak är att inte ens en sparv faller till marken Gud förutan. Men "Guds vilja förutan" som det stod förut var tydligen en alltför skruvad översättning. Samtidigt (se förra bloggposten) kommer Gud inte undan delansvaret för en värld där även ondskan får spelrum, om än enligt Bibeln under en begränsad tid. Och döden är alltid döden - även en "sockerdöd" beskrivs i Bibeln som en del av syndens förbannelser. Samtidigt: "För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Även synden och även döden (som vi dock inte ska söka). Man kan håna hela den bibliska världsbilden - men man kan inte lösa det s.k. teodicéproblemet genom att tona ner Guds makt intill meningslöshet, eller för den delen genom att tanklöst beskriva allt som sker som vore det Guds aktiva vilja.

Lästips: "Om änglar kunde tala" av Torgny Wirén, "Gud, varför sover du?" av Leif Andersen samt C S Lewis uppsats om Gud och historien i boken "Att sila mygg och svälja kameler", där han varnar för att tro att vi redan nu har historiens "facit" och därför obehindrat kan tolka Guds vilja utifrån det som sker.

Ingen nöd och ingen lycka
kan utur hans hand dem rycka.

Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver Fader vår.

Till västerbottningarnas försvar

DEUS VULT!!!

Enligt en viss kristen broder tror särskilt västerbottningarna att allt som händer är Guds vilja.

Västerbottningarna tror alltså enligt denne person mer specifikt att Gud ville att en sinnesförvirrad kille på 80-talet skulle hugga ihjäl sina föräldrar med en yxa, att en 15-årig Sara skulle bli hedersmördad med ett bälte på Västra Ersboda på 90-talet och att Niklas från Nyland på 00-talet skulle överfalla och våldta kvinnor i området kring Haga i Umeå.

Ja, att barn och kvinnor - men även män - i hundratusental utsätts för bestialiska övergrepp i bl.a. Kongo är naturligtvis Guds vilja, tror västerbottningar och kanske särskilt EFS-are och ELM-BV-are.

Vit slavhandel i Europa är verkligen också Guds vilja, menar dessa västerbottningar. Liksom ISIS halshuggningar av kristna. Eller korstågens massakrer på muslimer. Deus vult!

Ja, ren ondska överhuvud taget, även Hitlers och Stalins och Maos grymheter och dödanden av miljoner och åter miljoner, är i full enlighet med Guds vilja, enligt västerbottningarna, och då särskilt de troende västerbottningarna förstås.

Fosterfördrivningar är Guds vilja, i alla fall om fostret har Downs syndrom (ja, det kanske förresten både västerbottningar och landets biskopar numera faktiskt tror?).

JAG TROR JAG FÅR GALLFEBER - SKA VI BEDRIVA TEOLOGISKA SAMTAL MED SÅDANA HÄR TILLVITELSER SOM UTGÅNGSPUNKT? TROR NÅGON ATT NÅGON ANNAN SKULLE HÄRDA UT I SALOMONISK TYSTNAD LÄNGRE ÄN TYP TRE SEKUNDER OM JAG GENERALISERADE KRING NÅGON TEOLOG PÅ DET HÄR VISET? (ELLER KRING NORRBOTTNINGAR ELLER JÄMTAR?).

Jag har inget som helst behov av att i alla avseenden försvara alla västerbottningar, alla EFS-are eller ens mej själv ;o). Det finns, precis som i en del karismatiska sammanhang, en del märkvärdiga spekulationer kring Guds vilja i denna tidsålder, som om vi hade tillgång till precis hela Guds rådslut. Det finns absolut tendenser som även BV-predikanten Jan Johansson bemött med artikeln "Ödestro eller barnatro" - och man skulle mycket väl kunna framföra vettig och begriplig kritik av dessa passiviserande tendenser, precis som man kan diskutera och kritisera dem som tycks ha en särskild uppenbarelse om vid vilken ålder det är rimligt att Gud kallar de sina hädan utan vidare krusiduller (103?) och vid vilken ålder man säkert kan veta att Gud vill göra dem friska på nytt (alla under 75?) jämför Hiskia eller Metusalem). 

Men så väljer en viss person att påstå att västerbottningar generellt tror att allt som händer är Guds vilja. Nå, man kan ju faktiskt problematisera det här med Guds vilja, precis som C S Lewis gör i "Kan jag vara kristen?" Är det min vilja att min dotter ska städa sitt rum själv? Är det då min vilja att det ska vara så förbaskat stökigt som det är? Var det i någon mening Guds vilja att vi skulle drabbas av syndafallets förbannelser (svara JA eller NEJ, alla nyanseringar är ju så jobbiga och "teoretiska"!). Var det Guds vilja att Josef skulle bli såld som slav? Att Job skulle bli plågad (som Satan begärt och fått tillstånd att göra)? Att Jakob skulle bli halt? Att Sakarias skulle bli stum? Att Lasarus skulle dö inte bara en utan två gånger? Att lärjungarna skulle "sållas som vete" (som Satan begärt och tydligen fått tillstånd att göra, jfr Job!). Att Ananias och Safira skulle falla döda ner? Att Jakob i Nya Testamentet och Stefanus skulle bli avrättade, medan Petrus - tills vidare - blev räddad ur sitt fängelse? Att de pakistanska föräldrar som förra veckan för sin kristna tro kastades i den brinnande tegelugnen brändes till aska medan Hananja, Misael och Asarja kom ut oskadda ur Nebukadnessars ugn i Daniels bok? Är det Guds vilja att just hans älskade barn blir "agade" (jo, Nya testamentet använder termen!) och att vi får gå in i Guds rike "genom mycket bedrövelse"? Ja, är det som kallats "Guds främmande verk" i någon mening Guds vilja, alltså det Gud enligt Skriften INTE gör av villigt hjärta, nämligen "plågar människors barn och vållar dem bedrövelse"? Är det Guds vilja att vissa ska bli förhärdade - jfr farao och dem som Gud (Gud!!!) sänder kraftig villfarelse - och för evigt och oåterkalleligen hamnar i helvetet? (Jfr tredje årgångens evangelium på 22 sönd. e. Tref.! "Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se med sina ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig."). Det måste ju verkligen vara plan Ö!!! om vi tar på allvar att "Gud vill att alla ska bli frälsta" - men ändå? Är inte Gud - även Bibelns Gud - oundvikligen en monstergud för dem som inte mött honom som den Korsfäste? I alla fall om man inte mörkar den ganska obehagliga bild vi får genom Lagen - i både Gamla och Nya testamentet: DU SKALL - och annars: DÖ!!! (Även hos Jesus: "Om ni inte tror att jag är den jag är ska ni dö i era synder). 

Jesus har absolut kommit för att vi ska ha liv och liv i överflöd! Guds rike är rättfärdighet och frid och fröjd i den helige Ande! Vi är - tror jag - helt överens om Guds yttersta vilja och syfte! Men visst har Gud, om han faktiskt har makt att gripa in och sätta stopp för historien och ondskan i denna tidsålder, vilket vi väl alla tror att han ska göra på Domedagen, ett slags ansvar för att han faktiskt - ännu - inte gjort det! Gud ville tydligen att världen skulle bestå ett tag till och därmed gav han i en mening ondskan möjlighet att fortsätta lika länge, precis som han låter sin sol gå upp över både onda och goda och ger även våldsmän hälsa och krafter. (Få tycks ju ha haft så mycket änglavakt som Hitler!). Det ansvaret kan man bara frånta honom genom att göra honom lika maktlös som K-G Hammars gud - men då mister vi i ett slag även hoppet om den nya himmelen och den nya jorden. 

Men det Gud - ännu - släpper fram och det Gud bejakar och befaller - genom t.ex. de tio budorden - är två helt skilda saker. Han har ju lovat att bestraffa mycket av det han tillstädjer ske. Guds passiva - tillstädjande - och Guds aktiva - uppmuntrande - vilja måste i klarhetens namn tydligt skiljas mellan. Precis som medlidandets kärlek och välbehagets kärlek. Att Gud älskade också Adolf Hitler - "vår vilsegångne broder" (Karl H Wik) - innebär ju inte nödvändigtvis att han var så väldigt förtjust i honom. Att Gud inte ville Andra världskriget eller Förintelsen hindrar honom inte att låta historien få en ny vändning - t.ex. Hitlers undergång och staten Israels bildande - som nästan tycks förutsätta galenskaperna. Ja, hur är det nu: ville Gud läkaren Christina Doctares liv? Eller Kerstin Fritzls? Den som tycker att de svaren är lätta att ge måste kanske vara från Västerbotten?

Hälsningar Andreas som i varje fall vuxit upp i Luleå ;o)

måndag 17 november 2014

Här händer det grejer!

Påskvänner!

Missionsauktion nu på fredag och gudstjänst nu på söndag! Och medlemsmöte ikväll kl. 18.00. Här händer det grejer i kyrkoårets sista skälvande veckor! (På EFS Njutånger alltså!)

Säger Andreas som just pustat ut efter ett härligt musikcafé i bönhuset under gårdagskvällen. Barnkören sjöng verkligen ut - jodå, Onsdagsklangen också! - och med lite mikrofoner här och där gick både Gyllene regeln, När jag ser din skapelse, Han är min sång och min glädje och de andra sångerna ut i vartenda hörn.

Tack allihop (och särskilt Kattis & Maggan så klart)! Tack Gud!


lördag 15 november 2014

Musikcafe i bönhuset

Påskvänner!

Vill gärna påminna - eller upplysa - om att det blir musikcafé med barnkören och Onsdagsklangen imorgon kl. 18. På EFS Njutånger, alltså. Alla är hjärtligt välkomna - på övningen med barnkören igår gick det i alla fall jättebra. Och det blir nog bra imorgon också. Inklusive servering.

Vi ses kanske!

torsdag 6 november 2014

Om helande och helgelse och Guds vilja och förmåga


OM GUDS VILJA OCH FÖRMÅGA VAD GÄLLER HELANDE OCH HELGELSE

- tankar efter en diskussion och en reaktion på diskussionen eller om man så vill se det ett öppet brev till alla som likt mej vill se mer av tecken och under men som därför, för att väcka tro hos människor, även verkar vilja göra fler frimodiga och generella utfästelser än jag vågar göra -

Vår diskussion handlade inte bara om att kyrkan (eller ska vi för precisionens skull säga Svenska kyrkan?) alltför ofta försummat att erbjuda förbön och särskilt offentlig (helande-)förbön för sjuka, precis som vi ofta försummat att erbjuda bikt och avlösning (= tillsägelse av syndernas förlåtelse), som enligt den laestadianska väckelserörelsen även detta bör ske offentligt, åtminstone i ett initial- eller initieringsskede). Utan diskussionen startade med i mitt tycke rent hisnande och grovt missvisande generaliseringar kring kyrkans (den heliga, allmänneliga Kyrkans eller Svenska kyrkans?) påstådda kroppsförakt och likställande av sex med synd. Och jag undrar verkligen om man kunnat förvänta sej att alla skulle ha setat tysta och lugna om jag inlett med lika grova generaliseringar beträffande s.k. karismatiska sammanhang eller helandeevangelister (typ Kalla Faktas 28/10 2014!). Om jag sagt t.ex. att man där tror att sjuka får skylla sej själva för att de är sjuka (en som ni vet väldigt vanlig generalisering).

Det är naturligtvis inte osant att det genom kyrkohistorien funnits en del dålig teologi om kroppen eller om sex liksom om så mycket annat (helande t.ex.!). Det är säkert inte heller osant att vissa har gjort sej en "ödesgud" och i praktiken slutat be eller förvänta sej bönhörelse (ELM-predikanten Jan Johansson har skrivit en mycket bra artikel om "ödestro contra barnatro" på det temat). Men som generaliseringar om kyrkan är det sagda i mina ögon rena kristendoms- och kyrkofientliga osanningar t.o.m. om det gäller kyrkan med litet "k" eller stackars EFS. Säga vad man vill om S:t Broman här i Hudiksvall när han amputerade fot efter fot och ben efter ben på de överlevande men partiellt förfrusna karolinerna från Armfelts dödsmarsch över jämtlandsfjällen: Han borde möjligen ha bett mer för och med de skadade - eller också kan man inte be mer än han faktiskt gjorde! - men inte föraktade han väl kroppens behov? (Kol. 2:23). Inte gjorde väl S:t Luther det med sin kroppsnära förklaring till första trosartikeln och helandebön för medarbetaren Melanchton? S:t Landgren i Delsbo med sitt dokumenterade människointresse, ringaktade han sina församlingsbors kroppar, alkoholiserade eller inte? Eller S:t Lina i Fröderyd som efter att ha läst om Jairus´ dotter blev helad från sin tyfus när hon var i 12-årsåldern och hela sitt liv såg Jesus som sin främste läkare? Eller de otaliga missionärer som förenat sjukvård med undervisning om både kropp och själ? En sund helandeteologi måste ju förutom det f.n. naturliga åldrandet också relatera vettigt till sjukvård och läkarvetenskap - förbön för t.ex. hjärtflimmer och läkarundersökning står ju inte i motsats till varandra - det enda bibeln beklagar är att "ENDAST söka läkares hjälp."

Den tyske sångförfattaren Hiller som lär ska ha varit stående konfirmationspresent på västkusten fram till 1920-talet (ihop med Roos´ betraktelser) skrev i god kristen - och luthersk! - anda:

1. Herre, för min kropp jag vill tacksamhetens lov dej bära!
Dina storverk hör den till och bör hållas i all ära,
fastän satan oss förfört och vår härlighet förstört.

2. Särskild tjänst gör varje lem, särskild kraft ska dem tillhöra
och din Ande helgar dem att din goda vilja göra.
Kroppen blivit hedrad nog då din Son själv mandom tog.

3. Av din Kyrka är min kropp ju en bild och ett exempel.
Genom kärlek, tro och hopp vare den din Andes tempel.
Blir den än på nytt till jord, låt den uppstå härliggjord! 


Och jag ser inte alls de nämnda personerna som några undantag som bekräftar en kroppsfientlig regel, utan som goda, representativa bekännelsetrogna präster (vilket de även av andra ansågs som). Framför allt är ju läran om Guds människoblivande och kroppens uppståndelse den kraftigaste uppvärdering av kroppen som tänkas kan! (Jfr Rom. 8:23 om att t.o.m. vi som fått Anden ropar i vår väntan att Gud ska befria vår kropp, inte befria oss från vår kropp!).

Och att sex skulle vara synd är ju omöjligt att på allvar hävda när "första budet" till människan var att vara fruktsam och föröka sej! (Augustinus´ funderingar kring själva begäret som, enligt hans egen icke ringa sexuella erfarenhet, förståndet knappt kan styra råkade däremot tangera gnosticismen, det är alldeles sant, men inte ens han påstod att all kroppslig njutning är synd). Snarare har ju kyrkan (den med litet k) tyvärr grymt förföljt dem som verkligen räknat sex som synd och förbjudit äktenskap (albigensare/katharer jfr 1 Tim 4) - även om den själv ibland ignorerat och t.o.m. tyckts förneka och förbjuda t.ex. prästers kroppsliga behov i detta avseende.

Smärtsamma upplevelser av "förakt för kroppens behov" inom kyrkan i bemärkelsen ovilja till offentliga förbönsmoment för sjuka vill jag visst inte ifrågasätta, även om väl ingen och inget hindrar den som så önskar att erbjuda eller be om förbön vare sej i EFS eller på Sinnesrogudstjänster eller i andra sammanhang? Men jag håller alltså inte med om att ringaktande av kroppen skulle vara utmärkande för kyrkan (nu är ju problemet visserligen att ordet "kyrkan" kan syfta på både det ena och det andra, särskilt i tal där man inte ens kan skilja på litet eller stort K!). Eller ens för vår församling. Bara för att offentlig förbön för sjuka (som jag gärna vill understödja och medverka i!) inte givits den plats den borde ha. Tvärtom har kyrkan - nu tänker jag både på romerska och evangelisk-lutherska kyrkan inklusive vår församling - genom både diakoni och enskild förbön, utförd av både "proffs" och lekmän, generellt visat stor omsorg om kroppens behov.

Att inte erkänna det goda som funnits och ännu finns försvårar ju bara möjligheten att "stärka det som kanske är nära att dö". Ungefär som när en person som inte på länge visat sej i kyrkan utbrast "Det är dött" om ett frikyrkligt barn- och ungdomsarbetet där vi bodde förut, fast där då fanns en söndagsskola med ca 10 barn och varje vecka en barngrupp av samma storlek ute i en by. Ett krismedvetande om både det ena och det andra i vår kyrka (nu tänker jag Svenska kyrkan) är bara bra, men generaliseringar t.ex. om genomgående kroppsförakt är inte "finare" än generaliseringar om genomgående liberalteologi.

Och att - som även Jesus gjorde i den aktuella evangelietexten om den lame mannen - sätta frälsningen och syndernas förlåtelse som Prio 1 (däremot inte nödvändigtvis i kronologisk ordning som Booth m.fl. brukade framhålla) är faktiskt inte samma sak som att förakta kroppens behov! Jag håller dock absolut med dej om att ett helande är viktigt både för den sjuke själv och för omgivningen (som tecken på Jesu gudomlighet och auktoritet att förlåta synder!), liksom om att Jesus bar både våra synder och våra sjukdomar i sin kropp upp på korsets trä.

Eftersom evangelietexten ger anledning till det vill jag också ta upp några övriga tankar och reflexioner.

Ingen av oss lever väl i så grov otro att vi, vare sej i teorin eller praktiken (trots större eller mindre svaghet där), förnekar Guds makt att göra under. Vi ser också att vi i Bibeln uppmanas att be (t.o.m. utan uppehåll!) och, mer specifikt, att be för sjuka (Jakobs brev m.fl.) - vilket jag med glädje gör om än jag på inget vis vill framställa mej som lika flitig och trosviss förebedjare som er andra! Jag har både bett om förbön för egna krämpor och bett för andras, även med handpåläggning - bl.a. för en chaufför med ryggont som i alla fall kunde fullfölja resan (jag träffade honom aldrig mer så jag vet inte om han blev "helad" permanent men det var ett stort förtroende att få be för hans rygg). En mej mer närstående person har fått och gärna mottagit förbön både av oss och med handpåläggning av en man från Evangeliska frikyrkan, och även om hon fortfarande har sitt handikapp kvar lever hon i Guds helande närhet och omsorg. Jag har varit med om att be för min vigselpastors svärfar som var svårt cancersjuk och fått se honom komma på besök året efter, helt friskförklarad. (Att han senare dog just i cancer hör också till den verklighet vi ärligt måste redovisa - precis som att inte ens Lasarus fick leva här för alltid - men han blev verkligen frisk där och då och det var verkligen ett under!). Jag har även som ung bevittnat andras förbön och en oljeflaska bör enligt mej ingå i varje seriös prästs och predikants utrustning. En gång orkade en predikant vi trodde låg på sin dödsbädd stiga upp och fullfölja sina åtaganden under den tid han hade kvar av "sommarprogrammet", och jag var själv med på den samling som blev hans sista men där han talade full av glädje och kraft.

Men jag har också sett en mej närstående person hantera sin förlossningsskada med beslutsamhet och lugn (ingen förtidspensionering här inte, som han erbjöds när han var 15, utan ekonomisk utbildning och familjebildning!). Och jag har sett en annan broder i Herren hantera sin gomspalt på ett kanske alltför coolt sätt - hade han vetat att han skulle bli så gammal som han blev hade han nog lagt sej under kniven i medelåldern, men då tyckte han att det inte var så mycket att bråka om (även om det för andra kunde vara lite svårt att höra vad han sa). I båda fallen har både personerna och deras anhöriga känt "frid" över (de givetvis oönskade) handikappen och jag kallar det inte otro att vi inte envetet bad att ett vänsterben som svängde ut vid promenader skulle "rätta in sej i ledet" eller att den andres gomspalt skulle helas mirakulöst (hade han med berått mod tackat nej till operation så fick det vara tyckte nog både vi och han). Det betyder inte att vi förnekade att Gud skulle kunna hela en medfödd skada, lika lite som vi förnekar att Gud kan uppväcka döda bara för att vi inte går ut på kyrkogården i allhelgonatid och ber honom göra just det. En familj som har och fullt ut accepterar barn med skador och syndrom av olika slag kan också vara ett stort vittnesbörd om att "den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, tar emot mej" (särskilt i vår tid med dess accelererande rashygien och förakt för svaghet).

Och här kommer vi till en punkt där man kanske måste "ryka ihop". Jag har faktiskt från en person med helandets gåva och ovan nämnda kyrkokritik hört åsikten - om inte med otvetydigt instämmande så i varje fall inte med ogillande - att en viss from persons självrättfärdighet var så grundmurad att endast ett syndafall i någon form (jag tror att "förslaget" gällde äktenskapsbrott) skulle kunna rädda honom. Som förkunnelse eller "teoretiserande" kring egna syndafall blir ju den tanken lätt livsfarlig och liknar den ryske munken Rasputins (att det gällde att synda rejält för att behållas i ödmjukhet), men icke desto mindre kan den kanske vara alldeles sann. Men om Gud då t.o.m. kan använda synden och satan (ett mycket värre ont än sjukdom om ni frågar mej!) för att i denna tidsålder hålla oss - eller andra - på vägen i ödmjukhet, kärlek och tro, och om man t.o.m. kan få säga den tanken öppet, varför skulle samma sak inte kunna gälla - och få sägas! - beträffande en sjukdom eller ett handikapp?

Det är sant: om "teorin" används för att aldrig be om helande eller helgelse (för att det är så "nyttigt" med sjukdom resp. synd), då blir det ju uppenbart galet. Men i annat fall? Om man fortsätter be och hoppas, men inser att Guds "temporära vilja" faktiskt kan vara som Paulus fick höra: "Min nåd är dej nog, för kraften fullkomnas i svaghet." Och om man som den fromma tanten i Luleå sa "får frid över saken". Absolut inte för att man ser Gud som en "ödesgud"! Men för att man kämpat i bön med Gud och vunnit seger och välsignelse, om än man "fått ett slag på höften" och kanske både bildligt och bokstavligt får halta genom livet. Samtidigt är alla slags svårigheter som Gud tillstädjer "hans främmande verk", d.v.s. "inte av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse". Och det är aldrig fel att be om att bli av med något i sej självt ont, som synd eller sjukdom (utan alla jämförelser i övrigt) - Luther vänder sej skarpt mot sådana som i överfromhet t.o.m. ber om anfäktelser, precis som fornkyrkan förbjöd folk att aktivt söka martyriet och liksom i oträngt mål - kanske av ärelystnad mer än trosfrimodighet? - "slänga sej för lejonen"!

Vi har också lite olika bakgrundserfarenheter och därmed "ingångar" i det här samtalet, som kanske kan förklara vissa av våra häftiga reaktioner. Liksom somliga irriterats av vissa Svenska kyrkans- och EFS-människors (även mitt?) "lutherska teoretiserande" kring sjukdom och helande, så fick jag under hela min lumpartid (ca 1 år) konfronteras med och irriteras av ett visst "kenneth-haginskt teoretiserande" kring samma ämne, via en för övrigt mycket snäll lumparkompis som var hänförd av idén om permanent hälsa och välstånd och gav så mycket i kollekt till sin trosförsamling att han ständigt tycktes vara i behov av att be mej om pengar (eller lån som han sa). Han lånade mej i gengäld intressanta Hagin-böcker och Arild Edvardsens bok om "Jobs Gud" (som jag tyckte missade just själva poängen med Jobs bok) och när jag mådde tillfälligt illa efter att gatuköket inte lyckats så väl med korven (eller vad det nu berodde på) skulle han nödvändigt ha mej att proklamera seger över illamående och sjukdom i Jesu namn istället för att, vilket jag gjorde, i luthersk ömklighet spy bakom Lundagårdsskolans knut (men o vad det lättade ;o)!

Och jag "teoretiserar" inte ett skvatt mer än någon annan för att jag konstaterar att det finns ett "teoretiserande" kring helande som på pricken liknar romerska kyrkans teoretiserande kring Jungfru Marias syndfrihet (och Erik Janssons från Biskopskulla om alla kristnas syndfrihet!): nämligen resonemang av typen 1) Gud kan göra henne/oss syndfria  2) Gud vill göra henne/oss syndfria - ergo: Gud gör det (i denna tidsålder!!!). På samma sätt: 1) Gud kan göra oss fullkomligt friska (vem vill förneka det?) och 2) Gud vill göra det - ja verkligen, och om inte förr så på uppståndelsens dag! - ergo: ta emot ditt helande och du har det här och nu! Det enda som hindrar att vi alla vandrar omkring här i fullständig hälsa i ca 100 år (eller varför inte 1000 år, tänk bara på Metusalem, jag skojar inte!) och i alla bemärkelser fullständigt fria från syndafallets förbannelser är då att vi inte alla "överlämnat husnyckeln" till Gud, för att ta en (i och för sej god och tänkvärd) bild ur den musikal om Syndafallets förbannelser vi nyss spelat.

Men detta "Gud vill" behöver problematiseras, precis som "Gud kan" (ja, för genom ren otro kan vi nog i en mening - salve venia - partiellt lamslå Guds verk, jfr vad Jesus säger om Nasaret, Jerusalem, Kafarnaum och Betsaida, och det vill jag inte medverka till - jag bifogar därför två helandepositiva artiklar ur Dagen av Micael Grenholm och Ingemar Helmner som jag helhjärtat instämmer i!). Nå, kalla det "teoretiserande" eller inte: Varför är t.o.m. vår helandepräst så försiktig i sin helandeförkunnelse på äldreboendena Tryggebo och Lyckbacken? Är det inte för att han i praktiken har en ganska sund syn på ("teori om") åldrande och döende, trots att varken han eller jag förnekar Guds makt att ge gamla människor vingar så att de andligen blir unga på nytt såsom örnar? Varför läser han den gamla psaltaröversättningen av Psalt. 103 (denna underbara psalm!) på begravningar ("han som helar alla dina brister" i stället för "han som botar alla dina sjukdomar")? Är det något slags otro som jag nu har "avslöjat"? Nej, det är pastoral visdom. Gud vill verkligen ge oss alla liv och hälsa, också till kroppen, precis som han vill göra oss fullkomligt helgade, men mycket - om än inte allt! - får faktiskt vänta till evighetens värld. Vi behöver inte sluta sjunga "Blott en dag" (om vår Far som ger oss vår beskärda del av fröjd och smärta / möda, vila och behag) eller "Tryggare kan ingen vara" (om hur Gud härnere både tar och ger - jfr Job som enligt Skriften inte syndade i sitt tal om Gud (i kap 1 åtminstone) - men som förblir samme gode Far ändå).

Tack till er som diskuterat med mej för påminnelser om bönens/förbönens vikt och praktiserande och för både det här meningsutbytet och andra! Jag upplever det aldrig svårt att diskutera på tu man hand eller i mindre grupp - däremot blir det lätt svårare med samtal inför "publik". Lite duell- eller tuppfäktningsvarning kanske, och lite fastlåsta roller som det lätt blir när man (på båda sidor) upplever sej kallad att "balansera" andra sidans ensidigheter. För jag vet ju att ni i andra sammanhang kan distansera er så kraftigt även från somliga "övermåttan höga apostlar" att man knappt tror sina öron, liksom jag i andra sammanhang kan vara den som försvarar helandeevangelister mot dem som knappt tror att Gud kan göra under eller att det finns andra drivkrafter för evangelister än ekonomiska.

Jag ser med glädje fram emot god undervisning om helande och förbön, bara den bibliska helheten och balansen bevaras så att vi inte far ur ett dike till ett annat. För ett är säkert redan nu i denna tidsålder: "Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap" (vilket förstås har fått en del "teoretiker och logiker" att, trots alla Jesus´ varningar om motsatsen, utlova att alla verkligen blir evigt saliga), liksom uppmaningen "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst". Satserna "Gud vill att alla människor ska bli friska och komma till ett tillstånd utan minsta krämpa" eller "Tro på Herren Jesus, så blir du friskgäller faktiskt inte på samma generella sätt i denna tidsålder, eftersom Gud uppenbarligen menar att vi alla - utom de som lever när Jesus kommer tillbaka! - ska dö och våra kroppar gå under på ett eller annat sätt, temporärt åtminstone. Jfr Paulus´ ord i 2 Kor. 4:16: "Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är jord av människohand." Det perspektivet vet jag att vi delar. Och det är enligt Jesus´ entydiga ord bättre att gå in i himlen enögd än kastas i helvetet med bägge ögonen i behåll. Så det finns absolut en prioritetsordning här - för "vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?" Men i frälsningsförkunnelsens och evangeliseringens kärlekstjänst - och som en försmak av Guds kraft och av den kommande härligheten - har helandet och förbönen för sjuka ändå en viktig roll, viktigare än somliga av oss kanske förstått eller vågat praktisera.  

Pingstpastorn Holger Sjögren, själv karismatisk bedjare och förebedjare, sa vid en ekumenisk mötesserie i Storuman för omkring tjugo år sedan att inga mirakler, inga specialuppenbarelser, inga övernaturliga manifestationer av något slag kan jämföras med undret att av nåd få vara ett Guds barn, för Jesu skull, att få leva av Ordet och förtroligt tala med en himmelsk Far. Och jag tror också att evangeliet om barnaskapet och syndernas förlåtelse - liksom nattvarden när den tas emot av en ångrande och längtande människa - har en helande verkan i sej självt och skapar den trygghet som också ger den bästa basen för direkt förbön om kroppsligt helande. Oavsett hur det går får jag vara Guds barn och "det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus" (som min framgångsteologiske lumparkompis så fint svarade på frågan om hur det då blir för den som inte blir helad eller för den som i människors ögon "misslyckats" med sin förbön).

Det är också så att jag tror att vi alla inom vår kyrka bär på besvikelser över vad den offentligt predikar och praktiserar. Vissa har uthålligt och med känsla ("emfas") och allvar lyft fram frågan om helande och det respekterar jag.
Många av oss sörjer även att evighetshoppet men också -allvaret tonats ner i Svenska kyrkans förkunnelse både så här års och vid andra tillfällen, begravningar t.ex. - i den mån man inte, direkt eller indirekt, utlovar eller förutsätter något slags automatisk evig salighet (eftersom man aldrig varnar för motsatsen).
Andra (både liberalteologer och trosförkunnare) tycks däremot mena att vi pratar alldeles för mycket om evigheten och för lite om här och nu.
Många sörjer att förkunnelsen om begynnelsen, om skapelsen och Guds skaparord blivit alltför anpassad till makroevolutionismen och präglad av funktionell ateism eller misstro till Guds förmåga att "snabbspola bandet" på samma sätt som vi väl tror om Guds framtida skapelse av "nya himlar och en ny jord" (ifall vi alls tror på den längre).
Andra sörjer över att somliga inte riktigt verkar ha upptäckt de symboliska dragen i både bibelns första och bibelns sista kapitel.
Många sörjer att syndabekännelse och bikt kommit bort alltför mycket.
Andra att undervisningen om vad vi får vara i och genom Kristus kommit i skymundan.
Många sörjer över att sakramentens objektiva kraft lyfts fram för mycket och för ofta på bekostnad av personlig tro och omvändelse.
Andra sörjer över att sakramentens helighet betonas för lite och att varningarna för ovärdigt nattvardsfirande (enligt Paulus med påföljande sjukdom och t.o.m. förtidig död!) idag helt förtigs.
Många sörjer att Bibelns auktoritet som Guds ord förminskats eller förnekats.
Andra mer över att enskilda bibelord alltför ofta använts som tillhyggen och liksom "utslungats" alltför naivt och oreflekterat.
Många sörjer över att kyrkan är för konservativ och inte förmår möta de unga på deras nivå och med deras språk och perspektiv.
Andra sörjer över att kyrkan är för nutidsanpassad och slarvar bort sitt "katolska", allmänkyrkliga arv i sin iver att vara modern.
Många sörjer över att Svenska kyrkans mission i praktiken verkar ha försvunnit ur Svenska kyrkans internationella arbete (som nu mest liknar gamla Lutherhjälpen),
Andra - eller samma personer - sörjer över att vi inte tar vara på de många tillfällena till mission och evangelisation bland flyktingar i vårt eget land, och att vår kyrkas ledare inte förmår säga att Jesus ("Guds väsens återsken och hans härlighets avbild") ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger.
Många sörjer över att vi håller på att få en situation med ren rashygien där foster med t.ex. Downs syndrom regelmässigt avlivas, utan att kyrkan säger ett enda ord.
Andra - eller samma människor - sörjer över att kyrkan inte tydligare går till storms mot mot ekonomisk utsugning, miljöförstöring och kvinnoförtryck.
Och varje sorg, inkl. förekommande vrede och besvikelse, kan väl vara värt sitt eget samtal eller sin egen öppna och kraftfulla diskussion!

Men kanske vi på olika sätt kan hjälpa varandra att inte spela ut en sanning mot en annan och att både försöka få med helheten (med god pedagogisk hjälp av Kyrkans år!) OCH inse att nådegåvorna är mångahanda men hos en viss person ibland också enahanda, d.v.s. att en person kan ha en särskild (profetisk?) kallelse att betona en viss sak ända intill ensidighet eller har ett större mått av "kraftgärnings-tro". Det är OK så länge man inte får för sej att just helandets eller tungotalets nådegåva är Nådegåvan som alla sant troende bara måste ha. (Men visst är de en nåd att stilla bedja om!). Eller profetians nådegåva, som den engagerade SOS-evangelisten Johannes Amritzer nödvändigt skulle ha alla att utöva på ett möte en mej närstående var på. ("Profetera! Nu!"). Hela kyrkan och församlingen ber faktiskt för sjuka när de som gör det gör det! (Sen får det förstås mer än gärna bli fler som gör så - jag vill inte ha er som vårt "alibi"!). Huvudsaken är att vi som kyrka och församling gemensamt behåller och lyfter fram hela Skriften och att särskilt Kristus, dess stjärna och kärna, blir tydligt och varmt förkunnad.

Guds frid och tack för att ni inte ger upp er kallelse (liksom Gud inte ångrar den eller sina nådegåvor)! Jag tror att vi är överens om det mesta, om än uppenbarligen inte om allt! Ovanstående ska verkligen inte läsas som om jag trodde att ni var av annan mening i allt - men jag önskar att ni själva tydligare kunde framhålla var ni distanserar dej från den extremaste helande- eller trosförkunnelsen, så att uppgiften att "hålla marginalen även till det diket" inte bara föll på mej. (Passivitetens och oförtröstans dike vill jag också hjälpa till att hålla på avstånd!). Hoppas att samtalet eller diskussionen kan fortsätta - även under praktiserande av bön och förbön för andra och för varandra.

En liten tankenöt att fortsätta bearbeta är dock hur vi tror eller "visionerar" hur vårt liv och samhälle i denna tidsålder skulle bli om alla verkligen överlämnade alla våra nycklar (till ALLA rum även i vårt innersta) till "husreparatören" - skulle paradiset då fullt ut återställas redan här och nu eller finns det faktiskt saker som husreparatören själv förbehåller sej rätten att ändå utföra - eller inte utföra? T.ex. den rivning av vår jordiska hydda som Paulus talar om och som tycks vara en förutsättning för den nya hyddan eller "omklädningen"? Eller t.ex. det att reparatören under vår livstid här på jorden faktiskt verkar vilja att "anden" ska ha en livslång helgelsekamp mot "köttet" att utstå och därför inte ännu, trots den allra hängivnaste bön om det, dödar vår "gamla människa" eller den onda delen av vår natur permanent? På samma sätt som Gud generellt släpper fram - med ett gammalt ord "tillstädjer" men inte "tillåter" i bemärkelsen önskar eller befaller, jfr Job 1! - mycket här i världen, som vi nog tycker alltför mycket, av satans verk som ondska och sjukdom. Fast utan sådan skulle det ju inte bli några helandeunder heller!

Hälsningar från vännen och trätobrodern Andreas

lördag 1 november 2014

Glad Allhelgona!

Påskvänner!

Glad Alla helgons dag i Påskens ljus! I år firas den på sitt "rätta" datum, nämligen den 1 november enligt mer än tusenårig tradition - som i Sverige bröts när Gustav III 1772 och de s.k. upplysta (vid "stora helgdöden") tyckte att folk var lediga för mycket mitt i veckan och flyttade helgen till första söndagen (numera lördagen) i november. Nå, de vågade i varje fall inte flytta julen eller, som vad gäller många andra helgdagar, helt ta bort Allhelgonadagen.

Vi hade redan i förrgår en fin sånggudstjänst på allhelgonatemat i EFS-bönhuset i Njutånger, då vi fick lyssna till sju sånger av kyrkokören och tillsammans bl.a. sjunga Land Lars Erssons fina melodi (tr. i Dala-Harpan för i år precis 100 år sedan) till SvPs1986 nr 622: "Att ta farväl på riktigt sätt".

Här kommer Alla Helgon och deras nådige Herre till ära kungens farmors, kronprinsessan Margaretas, älsklingspsalm, som även sjöngs på hennes begravning (Margaretas födelseland till heder här både på engelska och svenska):




Alt. tune:


1. For all the saints, who from their labors rest,
who Thee by faith before the world confessed,
Thy Name, O Jesus, be forever blessed.
Alleluia, Alleluia!

2. Thou wast their Rock, their Fortress and their Might;
Thou, Lord, their Captain in the well fought fight;
Thou, in the darkness drear, their one true Light.
Alleluia, Alleluia!

3. O may Thy soldiers, faithful, true and bold,
fight as the saints who nobly fought of old,
and win with them the victor’s crown of gold.
Alleluia, Alleluia!

4. O blest communion, fellowship divine!
We feebly struggle, they in glory shine;
we all are one in Thee, for all are Thine.
Alleluia, Alleluia!

5. And when the strife is fierce, the warfare long,
steals on the ear the distant triumph song,
and hearts are brave, again, and arms are strong.
Alleluia, Alleluia!

1. För alla helgon, som i kamp för tron

stått fast mot världen och nått himlaron,
till dig, o Jesus, höjes lovets ton.
Halleluja!
Halleluja!

2. Du var i världen deras fasta hus.
Din röst dem ledde fram i stridens brus,
och genom ödsligt mörker sken ditt ljus.
Halleluja!
Halleluja!

3. Vi kämpa må med troget, tappert mod
som förr en gång din helga skara god,
tills den bekrönt i segerns boning stod.
Halleluja!
Halleluja!

4. O höga samfund, helgon av vår släkt!
Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt.
Halleluja!
Halleluja!

5. Blir dagen tung och själens möda lång,
tyst, hör! I fjärran tonar segersång,
och tro och vilja stärkes än en gång.
Halleluja!
Halleluja!