tisdag 18 november 2014

När kan man säga att det är Gud som hämtar oss?

Påskvänner!

På förekommen anledning måste jag härmed i novembermörkret lista några olika dödssätt och be den troende läsekretsen om hjälp med att avgöra när eller om Gud rätteligen kan beskyllas eller äras för resp. hädanfärd. (Ateister tror ju inte på Gud alls, vilket ju gör hela frågan irrelevant för dem).

1) Pigga tant Saga, 100, som stilla avsomnar under en högmässa.
2) Trötta (men tidigare mycket arga) tant Svea, 90, som dör efter svår och långvarig demens.
3) Herr Perry, 75, som dör av en banal hjärtattack (men eventuellt kunnat räddas genom en hjärt- och lungräddning som ingen närstående vågade sej på - och/eller genom en förbön som ingen heller i chocktillståndet kom ihåg att be).
4) Herr Jerry, 60, som dör av kedjerökande och allvarlig fetma
5) Fru Sara, 50, som dör i sviterna av en bilolycka beroende på den s.k. mänskliga faktorn (och efterlämnar mor, man och barn).
6) Anonym kristen, 40 år, som får halsen avskuren av IS i norra Irak.
7) Unge Kalle, 25, som i plötsligt svårmod tar sitt liv 
8) Unga Elisabeth, 16, som skjuts ihjäl på Utöya av Anders Behring Breivik
9) Lilla Engla i Stjärnsund, 10 år, som plågas och mördas av Anders Eklund
10) Lille Lukas, 2 år, som trots operation dör av ett medfött hjärtfel
11) Lilla My, 3 månader, som dör i plötslig spädbarnsdöd
12) Ett foster, 20 veckor, som avlivas för att det har Downs syndrom

Nå, det finns ju t.o.m. grader i helvetet. Men kan vi någonsin säga att "Gud tog hem honom/henne" (till himmelen då alltså!) - utom förstås när det gäller Henok, Elia, kanske jungfru Maria och definitivt alla som lever vid Kristi återkomst - utan att i någon mån göra Gud ansvarig för döden, i vilken form den än uppenbarar sej? Eller är fallen 2-10 i varierande grad mot Guds vilja, medan fall 1 (en så kallad "sockerdöd", ej att förväxla med död p.g.a. diabetes) är vad Gud egentligen avsett för oss alla? Men strider inte även en s.k. "sockerdöd" i hög ålder (dock låg jämfört med Metusalems!) inklusive det kroppsliga förfall som även en pigg och frisk åldring alltid hinner uppleva - mot Guds avsikter med oss (hälsa och evigt liv o.s.v.)? Så är det då egentligen alltid Guds fiende som tar hem oss? Eller är det trots allt en "syster Död" som Fransiscus sjunger om. Eller Wallins rätt sympatiska Dödens ängel?

Jag vet inte. Vi får alltid vara ytterst försiktiga med att beskriva döden, och särskilt varje enskild död, som Guds vilja. Livets Guds. En sak är att inte ens en sparv faller till marken Gud förutan. Men "Guds vilja förutan" som det stod förut var tydligen en alltför skruvad översättning. Samtidigt (se förra bloggposten) kommer Gud inte undan delansvaret för en värld där även ondskan får spelrum, om än enligt Bibeln under en begränsad tid. Och döden är alltid döden - även en "sockerdöd" beskrivs i Bibeln som en del av syndens förbannelser. Samtidigt: "För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Även synden och även döden (som vi dock inte ska söka). Man kan håna hela den bibliska världsbilden - men man kan inte lösa det s.k. teodicéproblemet genom att tona ner Guds makt intill meningslöshet, eller för den delen genom att tanklöst beskriva allt som sker som vore det Guds aktiva vilja.

Lästips: "Om änglar kunde tala" av Torgny Wirén, "Gud, varför sover du?" av Leif Andersen samt C S Lewis uppsats om Gud och historien i boken "Att sila mygg och svälja kameler", där han varnar för att tro att vi redan nu har historiens "facit" och därför obehindrat kan tolka Guds vilja utifrån det som sker.

Ingen nöd och ingen lycka
kan utur hans hand dem rycka.

Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver Fader vår.

Inga kommentarer: