måndag 26 oktober 2015

Väl mött i bön-huset!

Påskvänner!

Nu är det tätt mellan bönhusmötena! Igår var det medlemsmöte - tack Torbjörn för att du hämtade mej, vi var flera som hade glömt bort mötet! - och ikväll är det bönemöte. Många böneämnen fick vi igår, och jag vill tacka vår ordförande som trots viss omgivande rörighet såg till att vi fick börja med ett gott Guds ord och sluta med Herrens bön. Men ikväll kan vi alltså fortsätta be tillsammans.

(Det är två veckor mellan bönemötena på "EFS-kyrkan" eller bön-huset som jag föredrar att kalla det, så direkt "överfromma" kan vi nog inte anklagas för att vara. Men man får ju faktiskt be därhemma också mellan varven).

Ta tid till att bedja, sök stillhet och ro.
I Frälsarens närhet du alltid ska bo. 
När tillvaron uppfylls av stress och av strid, 
sök vila hos Jesus. Han själv är din frid.

Ett samhällsproblem

Ja, visst har Niklas Orrenius rätt om rasismen. Och om terroristerna Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson.

onsdag 21 oktober 2015

Ut med de politiska partierna!

Påskvänner!

Lars B Stenström skriver klockrent här. Ska det verkligen kunna tigas ihjäl? 

Och här i Kyrkans Tidning!

UT MED DE POLITISKA PARTIERNA OCH DERAS AVLÄGGARE UR SVENSKA KYRKANS BESLUTANDE ORGAN, SENAST REFORMATIONSÅRET 2017!

Reclaim the church! Reformation 2017!

lördag 17 oktober 2015

Bakelser på bönhuset

Påskvänner!

Imorgon vid gudstjänsten i EFS-kyrkan i Njutånger kl 11 ska jag tävla i församlingsbakelsetävlingen. Mats Hylander spelar och Mats Sandström predikar på temat "Att leva tillsammans" utifrån den märkliga texten om vilka som egentligen är Jesus´ bröder, systrar och - mödrar! (Minns plötsligt att Tin Mörk predikade över den texten i Järvsö för sex år sedan - de tre årgångsserierna gör ju att det blir lättare att "placera" en viss gudstjänst under ett visst årtal. Eller har det faktiskt gått längre tid än så - var det redan 2006 jag var i Järvsö Tjugonde söndagen efter Trefaldighet?).

Välkomna hur som helst! Även till musikalen "Frälsning och dom" som spelas i Iggesunds vita kyrka på söndag kl. 17.00 och 18.30! Själv har jag bl.a. rollen som sprängdegsbagaren Degenbang - PANG!

Apropå "EFS-kyrkan": jag säger som sagt hellre bönhuset. Det är ett fint ord - "mitt hus ska vara ett bönhus" sa ju Jesus själv. I måndags kväll var det i varje fall ett bönhus; jag var nästan en timme där med bönegruppen som samlas där. Vi läste ur Guds ord, samtalade en liten stund och bad, framför allt bad om det som låg oss på hjärtat. Och tackade - fast i mitt fall nog så kort och klent - för de goda gåvor vi fått så rikligt av.

fredag 16 oktober 2015

Brittsommar på Brogården

En sommarsolig oktoberdag som på eftermiddagen touchade 14 graders-strecket slutfördes den sedvanliga "vintringen" av Brogården. Och äntligen fick vi ut de halvmögliga vedklabbar som legat under Österstugan - samt en hel del användbar ved, det måste tilläggas. Kanoten upp, skylten ned, möblerna in m.m. m.m. Ett improviserat medlemsmöte på kapelltrappen hanns också med. Gud signe besluten!

Rosenius gästbloggar om helgelsen

Gud har inte kallat oss till orenlighet, utan till helgelse (1 Tess. 4:7)

Detta stora huvudstycke om helgelsen är näst det om Kristi försoning och dess anammande med tron det viktigaste och angelägnaste för det andliga livets vidmakthållande, eller, rättare sagt: det andliga, ja, det eviga livet ligger i dessa två huvudstycken: Kristi rättfärdighet för oss och Andens helgelse i oss. De förhåller sej till varandra i nådens rike som skapelsen och uppehållelsen i naturens.

Tusen själar, som "börjat i Anden, har lyktat i köttet", bara för att de inte nog tidigt och nog allvarligt behjärtade detta stycke, inte nog gav akt på Herrens ord och Ande, då Han ville verka helgelsen i dem.

Se här en händelse: En människa blir väckt och börjar med bekymmer söka sin frälsning. Vanligen kommer hon först under lagens träldom och olyckliga arbete att upprätta sin egen rättfärdighet; hon söker bättra sej, avlägga synder, vaka, bedja och strida emot dem, för att, när detta en gång lyckats, taga nåd och tröst i Kristus. Men det misslyckas så alltjämt; synden blir henne övermäktig, hon faller, står väl åter upp, men faller på nytt, hon gör sådant, som hon förr har skytt; hon blir så säker, hård, lättsinnig, att hon förskräcks och förtvivlar — kort sagt: "synden överflödar".

I denna olyckliga belägenhet får hon höra evangelium, huru Kristus är kommen att frälsa syndare, att göra den ogudaktiga rättfärdig, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan, utan gärningar, utan lagens tillhjälp, av nåden, av tron allena. Här får hon liv, här blir hon frälst, i detta nådens ord finner hon sin förlossning, sin tröst, sitt himmelrike på jorden, och börjar nu i sanning leva i Guds barns herrliga frihet; "ty den Sonen gjort fri, är rätteligen fri".

Nu följer genast med detta trons liv ett nytt, heligt sinne, villigt och färdigt till alla goda gärningar; hon har nu en ny kraft eller lätthet att vandra i Kristi efterföljd; och så är den rätta helgelsen sannfärdigt påbörjad; hon är nu planterad på det rätta stället såsom palmträden vid vattenbäckar, nämligen inympad i Kristus och levande i hans försoning.

Vem skulle tro, att just här vid denna ljuvliga vårblomstring, under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller röta skulle kunna alstras, som snart ska kunna göra hela den sköna planteringen till intet? Så sker det likväl bedrövligt ofta. Och hur sker det? Jo, tilläventyrs på följande sätt:

Först och främst infinner sej tidigt den gamla ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, den arglistige satan, och vill nu, eftersom han inte kunde med lagen förvilla och fasthålla människan, försöka henne på motsatta sidan och inger henne en tröst, som aldrig ordet givit, nämligen den, att som hon nu är frigjord från all syndens skuld och dom, från lagens förbannelse, från dödens och djävulens våld, så är hon också undkommen all fara, så har hon inget att frukta, utan bör ha idel ro.

Men nu är detta en lika skadlig som falsk ingivelse; ty den rättfärdiggjorda själen är inte undkommen all fara; och faran är dubbelt större och närmare, när man inte fruktar den. Den rättfärdiggjorda människan är visserligen fri från syndens skuld och dom och förbannelse, men hon har kvar en annan fiende, som snart kunde göra hela den vunna skatten om intet, nämligen det onda köttet, det inneboende fördärvet, som oavlåtligen vill hålla förbund med djävulen och världen.

Fastän nu denna inneboende synd inte tillräknas eller fördömer dej, så länge du blir i Kristus, kan den dock göra något annat ont, om den inte i tid angripes och under daglig bättring korsfästes och dödas — ja, ett förskräckligt ont, som heter: kväva och döda ditt andliga liv, såsom Jesus uttryckligen sade om de törnen, vilka växte upp tillika med den goda säden och förkvävde den — och då är ju åter hela skatten likväl förlorad, som om du aldrig hade vunnit den.

Men till nämnda förvillelse av satan kommer också några bidragande omständigheter från människans sida. Hon läser i Guds ord allvarliga varningar att inte låta sig på nytt fångas under träldomens ok, utan förbli stående i den frihet, med vilken Kristus har friat oss. Av detta tar hon jämte den goda lärdomen även den falska meningen, att hon nu inte mycket bör bry sej om det ord, som kräver något av oss, utan uteslutande hålla sig till det ljuvliga evangelium — och blandar så samman (i avseende på friheten ifrån lagen) samvetet med köttet, rättfärdigheten inför Gud med levernet på jorden, och drager friheten in på bägge dessa vitt åtskilda förhållanden. Ja, tyvärr! hon ger väl mycket mer frihet åt köttet och levernet än åt samvetet; ty den smittan och oarten ligger i vår natur, att vi vilja i samvetet vara lagiska och trälaktiga, men i köttet och levernet fria och laglösa.

Då nu ordet även talar om frihet ifrån lagen, och hon inte väl åtskiljer, vad som skulle vara fritt och vad som skulle vara bundet, och därtill särskilda frestelser till synd påkommer, då sker det lätt, att hon "låter friheten ge köttet tillfälle" och "drar vår Guds nåd till lösaktighet".

Mitt gamla jag, hur strävar det
i oavlåtlig strid
att komma mellan mig och dig
och röva bort min frid!

Jag längtar efter helig ro
och segerkraft jämväl.
O Herre, härska du i mig
till ande, kropp och själ!

Nu i din hand jag lämnar mig
och verket framgång får.
Ty vem kan verka så som du,
allsmäktig Gud, förmår?

[Tillagt 17/10: Mer om helgelsen undervisas vi om i nästföljande dagbetraktelse för den 17 oktober!]

torsdag 15 oktober 2015

Melanchton gästbloggar inför Allhelgona

Påskvänner!

Finns det längre några EFS-are som har läst vår kyrkas bekännelseskrifter? (Nu när inte ens alla biskopar gjort det). Så här inför Alla helgons dag kan man nog repetera artikel 21 i Augsburgska bekännelsen och dess apologi. Även om man kanske inte tycker att David var så mycket till föredöme för en regent, vare sej man tänker driva ut "turken" ur fäderneslandet eller inte. Men låt inte det störa - det var väl ett litet fjäsk för kejsar Karl - utan läs igenom teserna och dess skäl och fundera om inte mycket fortfarande är synnerligen aktuellt. Hur mycket har romersk-katolska kyrkan egentligen backat? Hur mycket kan den backa? Och vad lär Svenska kyrkan idag om helgonen, bönen och rättfärdiggörelsen inför Gud?

Nu till vad Svenska kyrkans bekännelseskrifter säger om åkallandet av helgonen.

Ur Augsburgska bekännelsen, artikel XXI: Om åkallandet av helgonen:

1] Om dyrkan av helgonen lär de [våra kyrkor], att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi ska lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme, när det gäller att föra krig och driva ut turken ur fäderneslandet.

2] Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte, att vi ska åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, eftersom den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.

3] Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täcks honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.

Ur Augsburgska bekännelsens apologi:

1] Den tjugoförsta artikeln förkastar motståndarna utan vidare, eftersom vi inte kräver åkallandet av helgonen. Om ingen annan fråga utvecklar de mera frikostigt sin talekonst. Och likväl åstadkommer de inget annat än uppvisandet av att helgonen bör äras och att de heliga under livstiden ber för sina medmänniskor. Fördenskull ska åkallandet av de avlidna helgonen vara nödvändigt!

2] De åberopar Cyprianus, eftersom denne bett Cornelius, medan han ännu levde, att han vid sin bortgång skulle be för sina bröder. Med detta exempel söker de bevisa det berättigade i åkallandet av de döda! De anför även Hieronymus' skrift mot Vigilantius. I denna strid säger de att Hieronymus, för elva hundra år, sedan besegrat Vigilantius. Så triumferar motståndarna, liksom om striden redan vore avgjord. Men dessa åsnor ser inte, att det i Hieronymus' skrift mot Vigilantius inte finnes en enda stavelse om åkallande. Han talar inte om att åkalla helgonen, utan om att ära dem!

3] Inte heller har de övriga gamla författarna före Gregorius omnämnt ett sådant åkallande. Säkert är, att detta åkallande av helgonen tillsammans med vad motståndarna lär om tillägnandet av helgonens förtjänster inte har några stöd hos de gamla författarna.

4] I vår bekännelse bestrider vi inte, att helgonen bör äras. Här tillerkänner vi dem nämligen en tredubbel ära. För det första tacksägelse. Ty vi bör tacka Gud för att han för oss framställt exempel på sin barmhärtighet och visat, att han vill frälsa människor, samt givit åt sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Och dessa gåvor bör vi prisa såsom de högsta, och helgonen själva, som troget brukat dessa gåvor, bör vi ära, såsom Kristus prisar de goda och trogna tjänarna.

5] För det andra innebär ärandet av helgonen stärkandet av vår egen tro. Då vi ser, att Petrus får förlåtelse för sin förnekelse, upprättas även vi till att så mycket fastare tro, att där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer.

6] Det tredje ärandet av helgonen är efterföljelsen först och främst av deras tro och sedan av deras övriga dygder, vilka var och en bör efterlikna i sin kallelse.

7] Detta sanna ärande av helgonen efterfrågar inte motståndarna. De tvistar bara om åkallandet av dem, vilket även om det inte innebure någon fara, likväl inte är nödvändigt. Matt. 25:21, 23 Rom. 5:20

8] Dessutom medger vi även att änglarna ber för oss. Ty det finns ett vittnesbörd i Sak. 1:12, där ängeln ber: Härskarornas Herre, huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem o.s.v.?

9] Även om vi beträffande helgonen medger, att såsom de här på jorden ber för hela kyrkan, de även i himmelen gör det, så finns likväl i Skriften inget vittnesbörd om att de döda ber, med undantag av en dröm, som står i 2 Mack.15:14.

10] Vidare – låt vara att helgonen ber för kyrkan, så följer dock inte därav, att de bör åkallas. Och vår bekännelse påstår också bara detta, att Skriften inget lär om att vi ska åkalla helgonen eller be dem om hjälp. Men då varken något bud eller löfte om eller exempel på åkallandet av helgon kan anföras ur den heliga Skrift, följer därav, att samvetet inte kan hava någon visshet om ett sådant åkallande. Och då all bön bör framgå ur tro, hur kunna vi då veta, att Gud har behag till detta åkallande av helgonen? Hur kunna vi utan något Skriftens vittnesbörd veta, att helgonen uppfattar de enskildas böner?

11] Somliga tillskriver rent av helgonen den gudomliga förmågan att kunna läsa våra hjärtans hemliga tankar. De avhandlar frågan, huruvida helgonen har en övernaturlig s.k. morgonkunskap eller en naturlig s.k. aftonkunskap, måhända därför att de är i tvivelsmål om huruvida de hör dem om morgonen eller om aftonen. Detta uppdiktar de inte för att hedra helgonen, utan för att försvara den inkomstbringande helgondyrkan.

12] Motståndarna har inget att anföra mot det av oss anförda argumentet, att då åkallandet inte har något stöd i Skriften, man icke kan med säkerhet påstå, att helgonen uppfattar vårt åkallande av dem eller – även om de skulle göra det – Gud har behag till det.

13] Därför borde motståndarna inte tvinga oss till något så ovisst, emedan en bön utan tro inte är någon bön. Med hänsyn till att de åberopar bruket inom kyrkan, är det en känd sak, att detta bruk är nytt, ty även om de gamla bönerna omnämner helgonen, innehåller de likväl inte något åkallande av dem. Dock är även detta nyligen uppkomna åkallande av helgonen något helt annat än åkallandet av enskilda helgon.

14] Motståndarna kräver vidare vid helgondyrkan inte blott åkallandet av dem, utan de låter även helgonens förtjänster komma andra till del och gör av helgonen inte bara förebedjare utan även försonare. Detta bör på inget sätt fördras. Ty härigenom överförs på helgonen den ära som tillkommer Kristus allena. De gör dem nämligen till medlare och försonare, och även om de skiljer mellan förebedjande medlare och försonande medlare, gör de likväl tydligen av helgonen försonande medlare.

15] Och även detta deras påstående är utan stöd i den heliga Skrift, att helgonen är förebedjande medlare, vilket – huru försynt det än sägs – ställer Kristi verk i skuggan och överflyttar på helgonen den förtröstan om Guds barmhärtighet, som vi bör ställa till Kristus allena. De inbillar sig nämligen, att Kristus är strängare, men helgonen mildare, och de sätter mera sin förtröstan till helgonen än till Kristi barmhärtighet och undviker Kristus men taga sin tillflykt till helgonen. Så gör de i själva verket helgonen till försonande medlare.

16] Därför vill vi visa, att de verkligen gör helgonen inte bara till förebedjare utan även till försonare, d.v.s. frälsande medlare. Vi talar här inte om det missbruk som folket gör härav, utan bara om lärarnas meningar. Om missbruken kan även de oerfarna döma.

17] Till en försonare hör två ting. För det första måste det finnas ett Guds ord, varigenom vi med visshet vet, att Gud vill förbarma sig över och bönhöra dem, som genom denne försonare åkallar honom. Ett sådant löftesord finns om Kristus: "Vadhelst ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er." Men om helgonen finss inte något sådant löftesord. Därför kan samvetena inte vara fast och visst övertygade om att vi genom att åkalla helgonen får bönhörelse.

18] Därför sker inte åkallandet av helgonen av tro. Vidare har vi även ett direkt budord att åkalla Kristus i enlighet med denna utsaga: Kom till mig, ni alla som arbetar o.s.v., vilket förvisso är sagt även till oss. Och Jesaja säger i det elfte kapitlet: På den dagen ska telningen från Jesse rot stå såsom ett tecken för folken, och hedningarna ska i bön vända sig till honom. Och i Psalt. 43 heter det: Alla de rika i folket tillber dig, samt i Ps. 71: Alla jordens konungar ska tillbe honom, och kort därefter: De ska ständigt be inför honom. I Joh. 5 säger Kristus själv: För att alla ska ära Sonen, såsom de ärar Fadern. Och i 2 Tess. 2 säger Paulus bedjande: Vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, hugne era hjärtan och styrke er o.s.v. Men vilket bud och vilket exempel kan motståndarna anföra ur Skriften angående åkallandet av helgonen?

19] – Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas såsom rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles så som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del, så att vi räknas såsom rättfärdiga genom vår förtröstan på Kristi förtjänster, då vi tror på honom, alldeles såsom hade vi egna förtjänster.

20] Ur båda dessa moment, nämligen löftet om och meddelandet av Kristi förtjänster, framgår förtröstan på Guds barmhärtighet. Denna förtröstan på Guds löfte och Kristi förtjänster måste vara med i bönen. Ty vi bör i sanning vara övertygade om både att vi för Kristi skull får bönhörelse och att vi genom hans förtjänster har en blidkad Fader.

21] Nu påbjuder motståndarna för det första åkallandet av helgonen, fast de varken har ett Guds löftesord eller budord därom eller exempel därpå ur Skriften. Likväl åstadkommer de därmed att människorna sätter större tillit till helgonens barmhärtighet än till Kristi, fast Kristus bjudit oss att komma till sig, men inte till helgonen.

22] För det andra överflyttar de helgonens i likhet med Kristi förtjänster på andra och ålägger människorna att sätta sin tillit till dem, liksom skulle vi räknas rättfärdiga genom helgonens förtjänster, såsom detta verkligen sker genom Kristi förtjänster. Här uppdiktar vi inte någonting.

23] De påstår, att de genom avlaten kan överflytta på andra människor helgonens förtjänster. Vid tolkningen av mässordningen säger Gabriel öppet ifrån: Enligt en av Gud instiftad ordning bör vi ta vår tillflykt till helgonens hjälp, på det att vi må frälsas genom deras förtjänster och förböner. Dessa är Gabriels egna ord. Och likväl kan man överallt i motståndarnas skrifter och predikningar läsa sådant, som är än mera befängt. Vad är att göra helgonen till försonare om icke detta? Vidare jämställs de med Kristus, om vi bör förtrösta på att bliva frälsta genom deras förtjänst.

24] Var månne står det, att den av Gabriel omtalade ordningen, att vi bör ta tillflykt till helgonens förtjänster, är instiftad av Gud? Må han anföra ett exempel ur Skriften eller ett budord. Möjligen har han hämtat denna ordning från de kungliga hoven, där det är tillbörligt att använda vänner såsom förespråkare. Men om konungen förordnat en viss förespråkare, så vill han inte att ärendena skola föredragas genom andra. Då nu Kristus är förordnad till förebedjare och överstepräst, varför söker vi då andra?

25] Rätt allmänt använder man denna avlösningsformel: Vår Herres Jesu Kristi lidande och den högt saliga jungfrun Marias och alla helgons förtjänster vare dig till syndernas förlåtelse. Här meddelas avlösningen, eftersom vi blir försonade och räknade såsom rättfärdiga inte bara genom Kristi förtjänster utan även helgonens.

26] Några av oss har bevittnat, hur en lärare i teologi, som låg för döden, en munk, som även var teolog, kallats till tröst. Denne bad ideligen för den döende blott denna bön: Nådens moder, skydda oss för fienden, och upptag oss i dödens stund. Joh. 16:23 Matt. 11:28 Jes. 11:10 Psalt. 45:13 Psalt. 72:11, 15 Joh. 5:23 2 Tess. 2:16f. 27 Även om vi kan medge, att den saliga Maria ber för kyrkan, så frågar vi: upptar hon själarna i dödens stund, besegrar hon döden, levandegör hon? Vad gör Kristus, om den saliga Maria gör detta? Fast hon är värd den största ära, så vill hon likväl inte jämställas med Kristus, utan hon önskar, att vi ska betrakta och följa hennes exempel.

28] Det är nu en känd sak, att enligt en allmänt utbredd mening den saliga jungfrun vidare blivit satt i Kristi ställe. Henne har människorna åkallat, hennes barmhärtighet ha de satt sin förtröstan till, genom henne ha de velat blidka Kristus, liksom han inte vore försonare, utan bara en fruktansvärd domare och hämnare.

29] Men vi vet, att vi inte bör förtrösta på att helgonens förtjänster överflyttas på oss och att Gud för dessas skull försonas med oss eller räknar oss såsom rättfärdiga och frälsar oss. Ty blott genom Kristi förtjänst får vi våra synders förlåtelse, då vi tror på honom. Om de övriga heliga heter det: Var och en ska få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete, d.v.s. de kan inte dela med sig av sina förtjänster åt varandra, såsom munkarna säljer sina klosterordnars förtjänster.

30] Och Hilarius säger om de fåvitska jungfrurna: Eftersom de fåvitska jungfrurna, sedan deras lampor slocknat, inte kunde gå brudgummen till möte, bad de de visa, att de skulle låna dem olja, men de svarade dem, att de inte kunde ge dem någon, eftersom den törhända inte räckte till åt alla, d.v.s. ingen kan få hjälp genom en annans gärningar och förtjänster, emedan var och en måste skaffa sig olja till sin lampa. 1 Kor. 3:8

31] Då motståndarna sålunda lär, att vi ska förtrösta på åkallandet av helgonen, då de till stöd härför varken har något Guds ord eller något exempel ur Skriften, då de överflyttar helgonens förtjänster på andra och överför den ära, som tillkommer Kristus, på helgonen, kan vi inte godkänna vare sig deras åsikter om helgondyrkan eller deras sed att åkalla helgonen. Ty vi vet, att vi bör sätta vår förtröstan till Kristi förbön, eftersom Guds löfte gäller endast denna. Vi veta, att endast Kristi förtjänster utgör försoning för oss. För Kristi förtjänsters skull räknas vi såsom rättfärdiga, då vi tror på honom, såsom Skriftens ord lyder: De som tror på honom ska inte komma på skam. Men inte bör vi lita till att räknas såsom rättfärdiga på grund av den heliga Jungfruns eller andra helgons förtjänster. Rom. 9:33 1 Petr. 2:6 Jes. 28:16

32] Även den villfarelsen vidlåder de lärda, att olika uppdrag är givna åt varje enskilt helgon, så att Anna ger rikedom, Sebastian avvänder farsot, Valentin botar fallandesjuka och Georg är beskyddare av ryttare. Dessa vidskepliga åsikter härrör tydligen från hedniska förebilder. Ty hos romarna ansågs på samma sätt Juno ge rikedom, Febris avvända febersjukdomar, Castor och Pollux beskydda ryttare o.s.v.

33] Och även om vi intalar oss, att man på ett synnerligen måttfullt sätt lär om åkallandet av helgonen, så frågar vi oss likväl, då detta åkallande är ett mycket fördärvligt föredöme, varför man nödvändigtvis ska försvara detsamma, då det inte är av Gud påbjudet eller har något stöd i Guds ord, ja, inte ens i de gamles skrifter.

34] Ty då, såsom jag ovan framhållit, man vid sidan av Kristus söker andra medlare och sätter sin förtröstan till dessa, kommer först och främst den oavkortade kunskapen om Kristus att fördunklas. Detta visar erfarenheten. Till en början synes omnämnandet av helgonen, sådant detta förekommer i de gamla bönerna, ha skett i ett gott syfte. Sedermera följde åkallandet av helgonen och på åkallandet följde varjehanda vidunderliga och värre än hedniska missbruk. Från detta åkallande av helgonen gick man att göra bilder av dem. Även dessa bilder dyrkade man, och dem ansåg man besitta en viss kraft, såsom trollkarlar och mager uppdiktar, att det finns kraft i de avbildningar av stjärnbilder, som man vid en viss tidpunkt framställt. Vi har i ett kloster någonstädes sett en bild av den heliga Jungfrun, vilken på konstgjort sätt sattes i rörelse, liksom rörde den sig själv, så att den tycktes antingen vända sig bort från de bedjande eller nicka bifall till dem.

35] Men vidskepelsen i samband med alla bilder och målningar av helgonen överträffas av helgonlegenderna, som man med stor myndighet offentligen förkunnar. Barbara begär, medan hon torteras, den lönen, att ingen, som åkallar henne, skall dö, innan han mottagit nattvarden. En annan läste dagligen upp hela Psaltaren, stående på en fot. Någon förståndig man har en gång tecknat en bild av Kristoffer för att därigenom ange, att det fordras stor själsstyrka hos dem, som skola bära Kristus, d.v.s. hos dem, som skola predika eller bekänna evangeliet, ty de måste utstå stora faror. Sedan ha de dåraktiga munkarna tagit sig före att lära folket åkalla Kristoffer, liksom hade en dylik Polyfem någonsin funnits.

36] Men även om helgonen utfört storverk både till det allmänna bästa och till föredöme i det enskilda och omnämnandet härav skulle kunna vara tjänligt såväl till trons stärkande som till föredöme, hur vi böra handla, så har ingen framdragit detta ur dras verkliga livshistoria. Men det är gagneligt att höra, huru heliga män biträtt i rikenas styrelse, i vilka lägen och faror de stått, huru de varit konungar till hjälp i stora faror, hur de förkunnat evangelium och vilka strider de haft att utkämpa med kättare. Nyttiga är exemplen på hur de undfår barmhärtighet, såsom då vi ser, hur Petrus fått förlåtelse för sin förnekelse och hur det tillgivits Cyprianus att han övat trolldom och hur Augustinus, som under sjukdomen erfarit trons kraft, med visshet betygar, att Gud verkligen hör de troendes böner. Sådana exempel, som rör tron eller gudsfruktan eller samhällets styrelse, vore till gagn att omtala.

37] Men en del gycklare, som inte äger någon kännedom om tron eller samhällets styrelse, har med skaldeverk såsom mönster hopdiktat legender, som blott innehålla med vidskepelse bemängda exempel på böner och fastor jämte en del inkomstbringande ting, såsom uppdiktade underverk med rosenkransar och dylikt. Här är inte nödvändigt att ange ytterligare exempel. Ty det finns legender, såsom de kallas, och förebildsspeglar och skrifter, kallade rosarier, i vilka det mesta inte är olikt Lucianus' "sanna berättelser".

38] Biskopar, teologer och munkar ger dessa vidunderliga och gudlösa legender sitt bifall, ty dessa är inkomstbringande, men oss kan de inte tåla, eftersom vi, för att Kristi ära och verk må bli mera uppenbar, inte kräva åkallandet av helgonen, utan kritiserar missbruken vid helgondyrkan.

39] Fast alla rättsinniga människor önskar dessa missbruks avskaffande genom biskoparnas myndighet och predikanternas klokhet, så låtsas likväl våra motståndare i vederläggningsskriften inte alls om till och med de uppenbara bristerna, liksom ville de tvinga oss att efter antagandet av vederläggningsskriften godkänna även de mest kända missbruken.

40] På detta försåtliga sätt är vederläggningsskriften avfattad inte bara på denna punkt, utan nära nog överallt. Ingenstans gör de någon åtskillnad mellan sina lärosatser och de uppenbara missbruken. Likväl erkänner några bland dem, som till äventyrs är förståndigare, att många falska meningar vidlåder de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas lära, och att många missbruk vunnit insteg i kyrkan genom prästernas stora oförstånd och liknöjdhet.

41] Ty Luther var inte den förste som klagade över de allmänt förekommande missbruken. Många lärda och framstående män har långt före denna tid klagat över missbruken med mässan, förlitandet på klosterväsendets stadgar, den inkomstbringande helgondyrkan och förvirringen i läran om boten, som bör vara högst klar och tydlig i kyrkan. Vi har själva hört framstående teologer uttala önskemål om en modifiering av den skolastiska läran, som innehåller mycket mera av filosofiska resonemang än av fromhet. Och dock står bland dessa de äldre närmare Skriften än de nyare. Efter hand har deras teologi alltmera urartat. Orsaken till att många hedervärda människor börjat fatta kärlek till Luther har inte varit någon annan än att de sett honom frigöra människornas sinnen från denna härva av de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas förvirrade dispyter utan ände samt lära människorna det, som befrämjar gudsfruktan.

42] Därför har motståndarna inte handlat öppet och ärligt, då de i syfte att vi skulle samtycka till vederläggningsskriften icke låtsade om missbruken. Och om de ville kyrkans bästa, så borde de synnerligast på denna plats vid detta tillfälle anhålla hos Hans Maj:t Kejsaren, att han ville sörja för att avskaffa missbruken, då vi ju tydligt förmärkt, att han är i hög grad angelägen om god och hälsosam ordning i kyrkan. Men motståndarna handlar inte så, att de bistår kejsaren i hans mycket hedervärda och heliga uppsåt, utan åsyftar bara att undertrycka oss.

43] Många tecken visar, att de är föga bekymrade om kyrkans tillstånd. De bemödar sig inte att låta folket lära känna huvudstyckena av kyrkans lära. De försvarar uppenbara missbruk med en förut inte känd eller brukad grymhet. De tål inte några skickliga lärare i kyrkan. Rättsinniga människor kan lätt avgöra, varthän de syftar med detta. Men på detta sätt tillgodoser de varken rikets eller kyrkans bästa. Ty sedan de rätta lärarna röjts ur vägen och den sunda läran undertryckts, kommer svärmandar att uppstå. Och dem är motståndarna ur stånd att hålla tillbaka, då de med sina gudlösa läror bringar förvirring i kyrkan och vända upp och ned på hela den kyrkliga ordningen, som vi för vår del i synnerlig grad önskar bevara.

44] Fördenskull ber vi dig, stormäktige kejsar Karl, för Kristi äras skull, som du – enligt vad vi är förvissade om – önskar öka och utbreda, att du inte må ge ditt samtycke till motståndarnas våldsplaner, utan söka andra medel att upprätta endräkten på sådant sätt, att gudfruktiga samveten inte må bliva betungade och ingen grymhet, såsom hittills skett, må förövas mot oskyldiga människor och den sunda läran inte må undertryckas i kyrkan. Ty först och främst av allt är du skyldig Gud att bevara och till efterkommande fortplanta den sunda läran och försvara de rätta lärarna. Ty då Gud hedrar konungarna med sitt eget namn och kallar dem gudar, i det att han säger: Jag har väl sagt, att ni är gudar, så fordrar han, att de ska sörja för att det, som hör Gud till, d.v.s. Kristi evangelium, bevaras och fortplantas på jorden och att de såsom Guds ställföreträdare ska skydda oskyldigas liv och välfärd.

Är reformatorernas kritik inaktuell? I varje fall beskrivs avlaten så här som bl.a. ett sätt att minska reningslidandena här och i skärselden - genom "Kristi och helgonens förtjänster":

Ur katolska kyrkans katekes (2015): 
1478 Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. 

Man må väl också tillägga Melancthons avslutande ord i förordet till Augsburgska bekännelsens apologi:

Vi vill därför anbefalla vår sak åt Kristus, som en gång skall döma över dessa strider, och vi ber honom, att han i nåd må se till sin betryckta och söndrade kyrka och återföra den till en bestående endräkt i tron.

Rosenius gästbloggar

"Såsom för en människas olydnad många har blivit syndare, så blir också för ens lydnads skulle många rättfärdiga." (Rom. 5:19)

Såsom alla Adams barn blev dömda till syndare bara genom hans olydnad; så döms också all Kristi säd för rättfärdig blott genom hans lydnad. För ens lydnads skull.

Här säger nu aposteln uttryckligt, vari Kristi rättfärdighet består; han säger: Det var hans lydnad, hans eget personliga fullgörande av all Faderns vilja. Såsom syndafallet bestod i "ens olydnad", så skulle dess gottgörande ske genom "ens lydnad". Hela Kristi liv på jorden, ifrån krubban till korset, var idel lydnad. "Kärleken är lagens fullbordan", säger aposteln.

Kristus hade en fullkomlig kärlek både till sin Fader och till oss människor. Av kärlek till oss och lydnad för sin Fader kom Han till jorden och blev vår broder; i samma kärlek och lydnad gick Han omkring, gjorde väl och hjälpte alla; av kärlek till oss och lydnad för sin Fader ville Han också "smaka döden för alla". Han var "lydig intill döden, ja, intill korsets död". Och ingenting mindre än en sådan hög och fullkomlig lydnad kunde frälsa människan från den fördömelse, som för ens olydnad var kommen över oss.

Men se nu här, i denna Kristi fullkomliga lydnad, vad som betäcker allas vår beständiga olydnad! All de heligas andliga nöd och klagan är just den, att de inte rätteligen kan lyda Gud, utan ännu beständigt gör Honom emot. Där anden är villig och helig, där är det medfödda fördärvet bara desto mer kännbart och tryckande, och alltid såsom en olydnad. All synd i hjärtat eller i levernet, i tankar, begär, ord och gärningar, utgör alltid en olydnad emot Gud, som i sin heliga lag förbjuder allt detta onda. Då ängslas, kvider och förskräcks de trogna, såsom olydiga emot sin Gud.

Men se nu här! Mot all denna vår olydnad har Gud satt sin Sons lydnad. Hans lydnad ska vara vår lydnad. Så säger denna text: "Genom ens lydnad blir många rättfärdiga." Just därtill sände Gud sin Son under lagen, att Han skulle förlossa dem, som var under lagen. Då Gud av evighet såg alla människor fallna under synden och domen och uppfyllda med ett sådant fördärv, att ingen enda kunde fullkomligt lyda eller fullgöra lagen, beslöt Han i sin eviga barmhärtighet att själv bota allt detta: Hans Son skulle bli en sann människa, men med fullkomlig lydnad, och såsom en ny stamfader för oss fullgöra lagen och utstå dess förbannelse; för att, såsom vi blivit syndare genom den förste stamfaderns olydnad, vi också skulle bli rättfärdiga endast genom den andres lydnad.

Och det är just denna Kristi fullkomliga lydnad, som egentligen utgör själva rättfärdigheten, varmed vi består för Gud. "Därför ser tron", säger Konkordieformeln, "på Kristi person, såsom den där för oss är gjord under lagen, burit vår synd och i sin gång till Fadern för oss, arma syndare, bevisat sin himmelske Fader den fullkomliga lydnaden och därmed betäckt allas vår olydnad, som bor i vår natur och framsticker i dess tankar, ord och gärningar, så att denna vår olydnad inte tillräknas oss till förömelse, utan av ren nåd allenast för Kristi skull blir oss tillgiven och förlåten".

Därför ska var och en, som gärna vill vara en kristen och tro Guds nåd, men förhindras och trycks av sin egen mångfaldiga olydnad, med allvar fatta denna tröst och säga: Kristi lydnad är min lydnad. Med min egen lydnad och rättfärdighet är det så alldeles förlorat, att jag måste helt förtvivla och aldrig mer tänka på saligheten, om jag ska dömas efter lagen; men därför har Herren Kristus varit under lagen och bevisat en fullkomlig lydnad, att Han skulle därmed "förlossa oss, som var under lagen". Ty Han behövde ju sannerligen inte vara under lagen för sin egen person, utan gjorde det ju alltsammans för oss, i vårt ställe och oss till godo.

Detta är då min enda rättfärdighet, nämligen inte min lydnad, utan hans lydnad; ty även då min nya människa vill vara lydig, är likväl den gamla naturen i mej full med olydnad. Därför är nu det min enda tröst, att Kristus var lydig för oss.

På detta sätt ska vi göra oss gagn av denna trösterika text. Ty säger någon: Vad hjälper mej det, att Kristus var lydig, då jag inte själv kan vara det? så svaras: Om inte Kristi lydnad är din lydnad, är du evigt förlorad. Här säger oss Herrens apostel, att vi endast "genom ens lydnad ska bli rättfärdiga". Vi ska då med mycket nit och allvar inprägla i våra hjärtan dessa dyra ord: "genom ens lydnad." Annars måste vi alltid för känslan, samvetet och otrons ingivelser föras omkring såsom spånor på det vilda havet.

Däremot, vilken salig tröst och trygghet för en arm, uttröttad syndare att få vila vid denna fasta klippa: Guds eviga rådslut, att såsom vi alla blev syndare genom ens olydnad, vi också ska bli rättfärdiga endast genom ens lydnad.

Det lagen kräver, det alla vakna
väl hos sig söka, men alltid sakna,
se, det har Kristus för oss fullgjort.
Tänk, när Guds Ande gör detta stort!

Ty Kristi lydnad den är vår lydnad.
Insvep dig väl uti denna prydnad!
Då är du klädd, trots all skröplighet,
i ende Sonens rättfärdighet!

onsdag 14 oktober 2015

Viktiga bönestunder - och gudstjänst i bönhuset

Påskvänner!

I måndags kväll var EFS-kyrkan enligt god sedvänja ett verkligt "bönhus", d.v.s. en liten skara samlades till bibelläsning och bön. I dag om en dryg timme är det bön i Iggesunds vita kyrka, där vi igår hade konfaträff om syndafall och ondska - och försoning och förlåtelse. Stora löften är knutna till bön i Jesu namn - och särskilt till gemensam bön. ("Där två eller tre..."). En gåva att ta vara på.

På söndag blir det gudstjänst i bönhuset där jag lovat bidra till kyrkkaffet med en "kyrkbakelse" - eller blir det då en "bönhusbakelse"? Det pågår en tävling i församlingen om vilket bakverk som ska bli "församlingsbakelse" (final Första advent), och jag vet faktiskt inte om någon ställer upp mot mej i det här "första heatet". Kanske jag vinner på walk over? Eller ska jag fråga bakelsefantasten, professor Dick Harrison?

I varje fall är temat "Att leva tillsammans" och texten den intressanta om när Jesus´ anhöriga kom för att ta hand om honom - eftersom de trodde att han blivit galen - och Jesus till synes förnekar dem. ("Vem är min mor och vem är mina bröder?") till förmån för den lyssnarskara han hade omkring sej. Men i själva verket inbjöd han dem ju att vara hans mor och hans bröder också genom att tillhöra hans lärjungar, vilket ju också blev fallet (med hans mor först och hans bröder efter hans uppståndelse - innan dess heter det ju att "inte ens hans bröder trodde på honom").

Och åtminstone du kvinna kan enligt Jesus själv få bli hans mor - utan att den saliga Maria blir ett dugg svartsjuk! (Även om hans ord måste ha tagit hårt den gången). "Detta är Guds vilja att ni tror på den han sänt." "Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."

F.ö. har just den här söndagen - 20:e söndagen efter trefaldighet - inte firats på tre år, så texterna är precis desamma som förra gången. Texten om Tabita - och alla hennes skjortor och mantlar! - hör till de underbaraste i bibeln och jag undrar varför inte fler tjejer fått heta som hon? Anita är ju vanligt men Tabita?

Annars kan vi nog undvara tredje årgångens (i o f s mysiga) text ur apokryfiska Tobits bok (HUR hamnade den i en luthersk kyrkas evangeliebok?). Värre är att det - just i dessa tider! - snart dröjt sex år mellan de tillfällen andra årgångens episteltext föreläses i kyrkan: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp. Som tur är får vi läsa och tillämpa verserna själva ändå. (Hebr. 13:2-3).



Alt. utjämnad koralvariant:



1. O Gud, vår Herre, vi dej ber
att du i nåd till alla ser
som lider marter, kval och hån
för tron på dej och på din Son.

2. Ja, stärk dem i den svåra strid

de kämpar i vår hårda tid.
Var nära dem med frid och tröst,
fyll mörkret med din Andes röst.

3. Den tåresådd de nu bär ut

låt bli en glädjeskörd till slut,
och dem förlös från nöd och tvång
till salig fröjd och segersång.

Text: Johannes Johansson 1932, bearb. A.H. 2011 

Musik: Wittenberg 1543

Ett memento för både romerska katoliker och rosenianer

Påskvänner!

I dagbetraktelsen för igår inskärper Carl Olof Rosenius ett viktigt bibliskt memento för både "rosenianer" och romerska katoliker. Observera att varken han eller Paulus driver den tragikomiska läran att goda gärningar vore skadliga för saligheten (som en vilsen "lutheran" fick för sej på 1500-talet, givetvis genast isolerad av övriga). Men det gäller verkligen att ha sin förtröstan till Kristus, och "Kristus allena". Och där löper vi alla risk att få fel fokus. Och det (inte goda gärningar i sej) är skadligt för saligheten.

Och för det glada tjänandet.

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man,
mannen som ej befanns ha bröllopskläder
bort i det yttersta mörkret försvann.

Mildaste Frälsare, skona oss, lär oss
räkna allt eget för skada och skam!
Vita rättfärdighetsskruden iklä oss
som du har vunnit åt oss, o Guds Lamm!
Klädd i den dräkten skal bruden då föras
in uti brudgummens konungahov,
där skall din ära i evighet höras,
strålande skaror förkunna ditt lov.

tisdag 13 oktober 2015

Till EFS-are som funderar på att konvertera

Påskvänner!

Det har i vida kretsar spridits en syn, bl.a. av de i EFS "mellanlandade" karlshamnspastorn Mikael Karlendal och bjuråkersvännen Leo Holtter, som ibland även av icke-katoliker nästan erkänns som självklar, nämligen att en kristen som lider av "protestantisk oenighet och splittring" kommer till det oförvanskade "originalet" genom att gå till påvekyrkan.

Men det är ju just det som på mer eller mindre goda grunder bestridits av (mer eller mindre goda) re-formatorer. Ingen ifrågasätter Romersk-katolska kyrkans goda, urkyrkliga rötter (jfr f.ö. på den motsatta polen Sverigedemokraternas dokumenterat dåliga, brunhögerrasistiska rötter), men det som ifrågasatts är ju, precis som i fallet med Svenska kyrkan, hur väl hon förvaltat sitt arv och "den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga". Den som verkligen kan kallas "originalet".

Jag sitter och bläddrar i "Katolska kyrkans i Sverige" psalmbok Cecilia från 1987 - jag älskar Thomas av Aquinos evangeliska nattvardspsalmer! - och kommer fram till psalmavdelningen "Maria" med 20 psalmer (nästan dubbelt så många som avdelningen "Helgonen"), alla riktade till Maria, flera, t.ex. "Du Nordens Drottning" av ren lovsångskaraktär, och väl bara en, nr 477 i Cecilia 1987 "Vi sjunger med Maria", möjlig att ta in i en verkligt krist-lig psalmbok. (Ja, jag skäms inte att frimodigt betrakta t.ex. Fria psalmboken - med åtskilliga psalmer av Ambrosius, Prudentius, Sedulius, Fortunatus m.fl., inkl. fina psalmer om Maria - som läromässigt mer allmänkyrklig, "katolsk", än Cecilia med hennes i ett bibliskt perspektiv alltför många alltför tillspetsade och direkt Maria-åkallande Maria-psalmer).

Och jag inser att jag inte tror ett smack på att det här är originalet eller ens något urkyrkan började med så fort den ödmjuka Maria lämnat "den stridande församlingen." Hon var förvisso inte "ödmjukare" än att hon delgav Lukas sitt möte med Gabriel, sin positivt självmedvetna lovsång ("härefter ska alla släkten prisa mej salig") eller Elisabets hälsning "Min Herres Moder". Men hon var för ärlig och ödmjuk för att inte också berätta om sitt försök att skylla borttappandet av 12-årige Jesus på honom själv eller försöket att hämta hem 30-årige Jesus "eftersom de menade att han var från sina sinnen" (fortsättningen läses i Sv kyrkan nu på söndag). Dogmen från 1854 (och en helt följdriktig psalmboks- för att inte säga lovsångsavdelning riktad till Maria) går inte att försvara - och därmed inte dogmen från 1870 heller - inför vare sej Guds eller människors dom: FÅR man skylla på en erkänt snäll 12-åring när man bara dragit iväg och lämnat honom ensam i storstan?

Men visst känns påvekyrkans ledning bättre än många andra kyrkors just nu. I all synnerhet bättre än Svenska kyrkans. Så jag återförenas gärna. Det är bara det lilla problemet att man som konvertit tvingas tro och bekänna en mariansk syndfrihet som uppenbarligen inte var någon syndfrihet (se även Rom. 3-5) - eller att världens frälsning hängde på en tonårings avgörande - och en påvlig ofelbarhet ex cathedra som bl.a. just av det skälet uppenbarligen inte är någon ofelbarhet. Anders Piltz har därför rätt på den punkten att den som tror, lär och bekänner allt som RKK gör ofördröjligen bör förenas med den. Och han har också rätt i att vi andra inte bör göra det - för våra samvetens skull.

Med Maria kyrkan prisar
Herren för den kärlek stor
som han varje dag bevisar
den som med Maria tror.
Lyft ditt hjärta upp i höjden,
jubla med i änglafröjden,
Herren till den ringa ser
och till jorden stiger ner.
Stora ting han låter ske
när han världen hopp vill ge.

Låt oss alla salig prisa
Jungfrun, Herrens egen mor.
Sjung Marias höga visa:
salig du som löftet tror!
Ifrån släkte och till släkte
genom seklerna sig sträckte
Skaparens barmhärtighet
in i evig härlighet
över dem som fruktat har
den som är och alltid var.


Hade vi Efs-are låtit Stefan Holmström skriva under uppropet för samvetsfrihet i sjukvården?

Borde inte debattartikeln i Aftonbladet häromdagen Vi stödjer rätten till samvetsfrihet ha varit minst lika självklar för kristna ledare att underteckna som det var självklart för de flesta tillfrågade frikyrkopastorer att skriva under förra årets debattartikel till stöd för flyktingmottagandet? (Jfr även Expressens Johannes Forssbergs och Aftonbladets Daniel Swedins ganska väsensskilda perspektiv på frågan).

Den här gången gick Stefan Swärd ut bredare, mer ekumeniskt, även till Katolska kyrkan och en del präster inom Svenska kyrkan. Nu visar det sej att Stefan Swärd fått väldigt dåligt med napp inom Equmeniakyrkan (däremot inte inom t.ex. Katolska kyrkan och Trosrörelsen) och inte ens tillfrågat Svenska kyrkans biskopar utan bara enskilda präster eftersom han (right or wrong) räknar med att biskoparna inte stöder den rätt till samvetsfrihet för barnmorskor som förarbetena till 1975 års abortlag räknade med! Biskop Eva Nordung Byström i Härnösand stöder den inte, det vet jag, hon tycker att fosterfördrivningar helt enkelt hör till barnmorskeyrket och att den som har samvetsbetänkligheter bör söka sej till andra yrken. Min - inte hennes - slutsats av det är att troende kristna i så fall inte kan arbeta som barnmorskor i Sverige (däremot i Norge). Men håller övriga biskopar med om Nordung Byströms resonemang/kapitulation? Esbjörn Hagberg? Hans Stiglund?

Observera att debattartikeln inte ens handlar om krav på att avskaffa abortlagen eller den ovillkorliga rätten att få samhällets hjälp med att ha ihjäl sin avkomma innan det gått ett visst antal veckor. Utan uppropet handlade om rätten för barnmorskor att kunna arbeta som barnmorskor utan att tvingas hjälpa till med att ha ihjäl foster (med eller utan Downs syndrom)! Eller rätten att kunna hjälpa mänsklig avkomma till världen ena stunden utan att andra stunden måsta försöka få mänsklig avkomma - i regel fullt livsduglig om den får vara kvar i sin naturliga miljö - ur världen av vilka skäl som helst!

Svenska kyrkans biskopar är alltså i viss mån ursäktade för att de inte skrivit under debattartikeln, eftersom de inte ens blivit tillfrågade! (Vad det säger om hur deras hålling uppfattas av utomstående, t.ex. statsvetaren fil dr Stefan Swärd, lämnar jag åt läsaren att bedöma). Nu vet jag faktiskt inte om Stefan Holmström i EFS blivit tillfrågad - men hade han blivit det kan man ju undra hur vår rörelse skulle ha uppfattat en underskrift. Skulle han få stöd eller massiv kritik? Säger det något om vår rörelse att så få EFS-are - inga utom Elisabeth och Roland Långström i EFS Bergsviken och Stefan Gustavsson - finns med eller säger det bara något om Stefan Swärds lite slumpartade tillfrågningar? (Om man nu inte ska räkna även Nils Lidskog, präst i Klara kyrka som ju i viss mening kan sägas vara en EFS-kyrka). Ungefär som det definitivt ser pinsamt ut för Equmeniakyrkan att inte en enda av dess pastorer finns med i uppropet - men jag vet flera som kunnat stå med om de tillfrågats.

Jag känner en EFS-are här i Hälsingland som varit barnmorska. Hon vittnar om att hon hela tiden fått respekt för sin vägran att medverka vid aborter. Men tar vi strid för andras samvetsfrihet idag? Den är ju dessutom bra för alla barnmorskor, eftersom man då kan tänka att just den som förlöser i ens egen familj inte nödvändigtvis i andra sammanhang har avlivat en massa foster. Utan samvetsfrihet är det bara att inse att snart alla svenska barnmorskor också är "änglamakerskor". Jag har läst om kvinnliga Efs-missionärers uppriktiga berättelser om hur de i nödlägen skurit sönder foster i Etiopien för att rädda mammans liv. Det skämdes de inte för ens på 40-talet, och sådant kan absolut vara nödvändigt i undantagsfall. Samvetsfrihet är inte samma sak som totalt abortförbud. Men är det verkligen ett öde värre än döden att vänta ett barn med handikapp, t.ex. Downs syndrom? Är våra mer än 30 000 provocerade aborter per år ens ofta medicinskt motiverade? (De är ju "fria" som det heter).

Många barnläkare vädjar nu om samvetsfrihet beträffande gossomskärelser, som ju sällan heller är medicinskt motiverade. De godtar inte argumentet att "omskärelser utförs ju ändå, och gör inte läkare det utförs de sämre och kan leda till svåra komplikationer". Vad beträffar gossomskärelser tycker jag samvetsnöden är närmast patetisk i den mån den inte är direkt antijudisk och antimuslimsk, även om jag som kristen inte heller tycker att omskärelser är särskilt bra eller nödvändiga. Men vad beträffar flickomskärelser - eller mera rakt på sak könsstympning - är det ju uppenbart att väldigt få av oss accepterar argumentet "de kommer att utföras ändå, och då under vidriga förhållanden". De ses ju med all rätt som så vidriga i sej att de inte får utföras ens med all möjlig medicinsk expertis och all tillgänglig smärtstillning. Men är det då konstigt om en kristen barnmorska - eller en barnmorska i största allmänhet - ser fosterfördrivningar, som ju de facto innebär avsiktlig avlivning av en mänsklig individ, som minst lika vidriga?

söndag 11 oktober 2015

Till Ulf Ekman och Mikael Karlendal

Påskvänner!

Liksom bl.a. Ulf Ekman blir Berget-föreståndaren Peder Bergqvist och nu även EFS-pastorn Mikael Karlendal i Karlshamn romerska katoliker. Även om biskop Anders Arborelius med karaktäristisk ödmjukhet betonar att bara 150-200 personer per år konverterar till romersk-katolska kyrkan i Sverige, medan långt fler konverterar från romersk-katolska kyrkan till något protestantiskt samfund, är det naturligtvis anmärkningsvärt hur pass många andliga ledare (pastorer och präster) som nu förenas med den påve som ses som "enhetens apostel", som "Petrus".

Jag skrev häromdagen följande kommentar på Ulf Ekmans blogg, där han "puffar" för sin och Birgittas kommande bok "Den stora upptäckten" (som alltså inte handlar om upptäckten av Jesus som sin Frälsare utan om upptäckten av romersk-katolska kyrkan som kyrkan med stort K). Kommentaren har inte publicerats - kanske p.g.a. tidsbrist, kanske p.g.a. dess kritiska ton - men jag lägger ut den här istället som ett "öppet brev" till Ulf Ekman. Den har delvis sin tillämpning även på Mikael Karlendal.

Ja, vi är ju många som såg vart ni var på väg, tydligen innan ni själva gjorde det. I bloggposten "Till Peter Kreefts försvar" för några år sedan fanns ju t.ex. bara positiv kritik av Peter Kreefts fina bok "Till den kristna trons försvar" (som också jag läst och uppskattar), trots att de åtminstone i senaste upplagan bifogade avslutningskapitlen, om varför man inte bara bör bli kristen i allmänhet utan mer specifikt romersk katolik, inte alls är av samma stringens som det övriga materialet. D.v.s. inte är lika "katolska" i betydelsen allmänkyrkliga. Och det skulle en som inte själv var på väg att bli romersk katolik absolut ha påtalat.

Det är lite som när lutherska Missourisynodens president (ärkebiskop) Matthew Harrison skrev sin inspirerade och inspirerande "En liten bok om glädje" (Församlingsförlaget) med en fantastisk bilaga med bibeltexter och böner för "De 90 glädjerika dagarna" mellan Askonsdag och pingst - skaffa den gärna! - och så infogade ett kapitel om "Glädjen i bekännelsetrogen lutherdom"!!! (Min fru missionspastorn baxnade).

Nå, alla har ju rätt att göra reklam för sitt - ni med! Men det ironiska i fallet Peter Kreeft är ju att han (och många andra) anklagar "protestantismen" för att vara splittrad - vilket tyvärr är sant - och sedan ändå tror sej kunna göra generaliseringar av "protestantisk" syn på exempelvis sakramenten. Som lutheran kände jag ju inte alls igen mej. Och ironi nummer två är ju att Kreeft citerar "protestanten" eller mer precist anglikanen C S Lewis flitigare än nästan någon annan - och att just C S Lewis på frågan om varför han inte konverterade till RKK svarade: "P g a era två hädelser: den om påven och den om Jungfru Maria" (G S Sayer: Jack).

Och det är ju inget som säger att det här är "resans" slutstation. Just nu hävdar ni alltså att det kan vara syndfritt och rättfärdigt att lämna sin snälle 12-åring ensam i storstan tre dagar - och sedan skylla missödet på 12-åringen! Faller den tesen faller både 1854 och 1870 års dogmer. Och den håller inte, varken inför människors eller Guds dom.

På Mikaels blogg skrev jag:

Det hedrar dej Mikael att du är så öppen som du är och även tar konsekvenserna av din nya uppfattning. (Ja, visst var det rätt att informera församlingen först!). Redan din dissning av den lära om rättfärdiggörelsen som de lutherska reformatorerna och EFS uppfattat vara bibelns och urkyrkans - fast jag undrar verkligen om du och Henrik Engholm gör rättvisa åt Luther, jfr företalet till Romarbrevet, där ju Luther enligt somliga lutheraner inte är tillräckligt luthersk ;o) - gjorde dej ju ytterst olämplig som EFS-pastor, och dagens uppsägning är bara konsekvent. Tack ska du ha för den uppriktigheten! Länge har det ju märkts att du sökt finna vila i romerska kyrkans auktoritet och sedan utifrån det försvarat rubbet, även infogandet av GT:s apokryfer i kanon och den obefläckade avlelsen.

Sen vill även jag återförenas med alla kristna på vår jord, inte minst med romersk-katolska kyrkan som jag på många sätt uppskattar som en storasyster. Men jag FÅR ju inte eftersom jag inte övertygats om att alla reformatorernas invändningar är överspelade. Så här inför Alla helgons dag ljuder återigen påvens besynnerliga helgonutnämningar och alla böner om de hädangångnas förbön - förvisso "lever de inför Gud och ber för oss" men vad är det för fel på de ännu härlevande helgonen, som vi VET kan HÖRA oss i motsats till de hädangångna där vi inte har någon sådan säkerhet alls? (Att Gud i sin nåd och allvetenhet hört och besvarat även böner som vi försökt lämna fram via somliga helgon bevisar väl inte att något avlidet helgon verkligen hört och hjälpt oss?). Och lärorna om det upprepade fast oblodiga offret av Kristus i mässan och om möjlig lindring av skärselden tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" (hur kan man ens nämna dem i samma andetag?) står i all sin besynnerlighet kvar i KKK. Liksom [skulle vara: "och påven utfärdar"] besynnerliga ukaser om vem som får tillsäga vem syndernas förlåtelse - och när (t.ex. i ett visst fall en vanlig präst fr.o.m. 8 december 2015 men inte efter 8 december 2016 [skall nog vara: "inte efter 2016"]). Hur skönt det än vore att helt oreflekterat kunna lita på påven eller Martin Luther kan nog båda - men inte hela Kyrkan - hugga i sten! 

Att Petrus skulle vara en herde också för de andra apostlarna är lite svårt att läsa utifrån Joh. 21 - där Petrus förefaller ödmjukt överraskad över att få vara apostel ö.h.t. - liksom att Petrus skulle få en särskild efterträdare som de andra apostlarna inte skulle få. Vad Petrus i sitt första brev skriver - och inte skriver - om "Petros", stenen i tempelbygget, och "herdar" och "Överherden" är också tänkvärt. Och att det är p.g.a. Petrusämbetet vi ska tro på Treenigheten bestrider jag. Det är p.g.a. Skriften - som dock onekligen inte är en fullständig dogmatik. Och jag menar att vissa av treenighetsdogmerna såsom härledda alltid bör vara fortsatt möjliga att diskutera med monofysiter (eller synfysiter?) eller ortodoxa (i vilken mening utgår Anden också från Sonen): hur uttrycker vi med våra mänskliga, begränsade, men dock av Gud givna språk det heliga Mysteriet på bästa sätt? Jag räknar mej som väldigt läromedveten, och är tacksam för Athanasios´ kamp, men det är trots allt rimligt att göra skillnad på arianer + unitarier (som förnekar Jesu verkliga gudom och väsensenhet med Fadern) och "Jesus only"-rörelsen som verkligen vill betona att i honom (Jesus) bor "HELA gudomens fullhet lekamligen". Treenigheten är ett svårfattligt mysterium och jag håller inte alls alla försök till dogmatiska begreppsutredningar - däremot Verkligheten bakom! - som lika sakrosankta och höjda över all diskussion som det nakna skriftordet. "Fadern och jag är ett." "Den Herren är Anden." "Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn."

Hur som helst: så klart din bloggpost gör mej mer ledsen än tacksam så här på Tacksägelsedagen. Det är en stor förlust för både Svenska kyrkan och EFS, även om vi knappt riktigt hunnit välkomna och omfamna dej! Gud välsigne dej och din fortsatta reflektion! (Man får ju faktiskt förhålla sej kritisk även till påven).

Själv måste jag ju konstatera att Mikael liknar en vän här i Hälsingland såtillvida som de bara "mellanlandade" i EFS ett eller ett par år. Och jag kan också konstatera att jag aldrig kunde känna mej så helt tillfreds som en del högkyrkliga vänner med att Mikael (liksom t.ex. Ulf Ekman) började erkänna även spädbarnsdopet, när skiftet i synsätt visade sej mer grundas på påvens än Skriftens auktoritet (som nu plötsligt ansågs vara mindre viktig eftersom den ansågs bevisa ungefär vadsomhelst). Men konversionerna är absolut en väckarklocka för oss som kallas "lutheraner" - vad återstår av reformationen så här 500 år efteråt? Vad kan vi förpassa till "skräpkammaren" och vad är omistligt? Vad har vi för skäl till att inte (åter-)förenas med påven i Rom? Har vi inga sådana skäl bör vi naturligtvis återförenas snarast möjligt.

Låt din församling vaken
bevara vad den fått.
Låt varje ljus i staken
bli kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma
så att var mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium!

O Gud, vår Fader käre,
håll över oss din hand,
och rika frukter bäre
ditt ord i stad och land!
Det ljus du återväckte
må alltid lysa här,
så släkte efter släkte
får se dej som du är.

torsdag 8 oktober 2015

Martyrernas värld

Guds ord och martyrernas blod är kyrkans utsäde. Frid över deras själar. Och Gud förbarme sej över deras mördare. Må någon Saulus bli en Paulus. Gud förbarme sej också över dem som i så här pressade situationer förnekar sin tro. Inte vet jag om jag frimodigt skulle bekänna mej som kristen i Aleppo - eller när en skolskjutare står färdig att pricka mej.

Inte kan jag f.ö. tro att majoriteten av världens muslimer betraktar dessa våldtäktsmän som några mönster av fromhet. Även om otäckt många verkar stödja deras vision och vara beredda att ansluta sej till den.

(Ni vet väl att Aleppo är samma stad som Berea i Apostlagärningarna? Kristna har funnits där dubbelt så länge som i Sverige. Igår träffade jag en kristen familj från Aleppo på affären här i Iggesund. Världen är liten numera.).

Tack Gud för de martyrer
som följt i dina spår.
De ger oss tröst och styrka
när prövningen blir svår.
De är den goda sådd,
som håller fast vid Jesus
tills frälsningen är nådd.

Guds nåd som lyst från krubban
och ges i Kristi blod
kan inga makter rubba.
Han ger martyrer mod
och bär oss i vår nöd.
Vårt liv är fäst vid Jesus
från dopet till vår död.

Ditt ord så dyrt åt oss är vunnet
med dina starka vittnens blod.
Det var som borta, men är funnet,
vi har den skatt och pärla god
som är av överjordisk halt,
för vilken de har offrat allt.

Gud, låt oss detta arv bevara
åt våra barn och barnbarn med,
till nåd och tröst i nöd och fara,
till ljus och hjälp, till frid och fred,
till evigt liv för oss och dem,
till glädje hela vägen hem.

[Tillägg: Se även Lukas Berggren 9/10: Vår tids martyrer kan lära oss frimodighet].

tisdag 6 oktober 2015

SeBeGe fortsätter!

Påskvänner!

Fortsätter påminna om SeBeGe - som fortsätter! Riktigt roligt att insamlingsresultatet redovisas fortlöpande - så man även får se sina egna kronor ticka fram, även om man inte vet att det är just dom! (Jag kommer ihåg att året vår familj - mammapappabarn - flyttade till Bollnäs, så ökade kommunen med tre personer. Det var väl inte precis just bara vår förtjänst, men hade inte vi flyttat dit...).

Just nu är det 211 903 kr som samlats in, men jag tror vi tillsammans kan avrunda den summan ganska ordentligt - uppåt!

Viktiga medarbetardagar i Addis Abeba i november

Påskvänner!

Ni ber väl redan nu för de viktiga medarbetardagarna i Addis Abeba i november? En mycket, mycket bra ide att lägga dagarna i Addis Abeba i stället för i t.ex. Piteå den här gången. (Därmed intet ont sagt om Piteå!). Dels är Etiopien ett fascinerande land i sej - jo, jag är allt lite avundsjuk på er som får fara ;o) - och dels är Mekane Yesus-kyrkan en så viktig "partner" att vi knappast kan träffas öga mot öga alltför ofta. "Levande och kraftigt" är ett utmärkt tema, och jag hoppas att alla våra medarbetare är tillräckligt bibelimpregnerade för att omedelbart associera till det som är verkligt "levande och kraftigt". Mekane Yesus-kyrkans medarbetare gör det nog i varje fall.

Och så hoppas jag - som jag nyss skrev på Jonas Nordéns blogg - att EFS inte gjort som Volkswagen och i sin bekännelse installerat en "mjukvara" som ger olika utslag beroende på kontrollsituationen. Jag undrar t.ex. om de EFS-medarbetare som vill att även EFS-pastorer ska få sammanviga par där båda är av samma kön vågar stå för den åsikten också i Addis Abeba. Och vad som händer med relationen mellan Mekane Yesus-kyrkan och EFS om de - hedervärt nog - vågar göra det. Samtidigt hoppas jag att även öppet heteronormativa medarbetare, som t.ex. Jonas Nordén, vågar konfrontera etiopierna med vårt avståndstagande från vad vi upplever som homofobi i nordafrikansk lagstiftning och social praktik. (Här kan samtidigt det hiv-preventiva arbete som drivs i samarbete med såväl muslimer som koptiska kristna lyftas och berömmas som en positiv satsning, liksom kyrkornas allmänna vilja till implementering av liknelsen om den barmhärtige samariern).

I Sverige är ju situationen den omvända. Här är ju frågan om de medarbetare som vill att Svenska kyrkan åter ska bli moderat heteronormativ vågar bekänna färg - eller om de hymlar och mumlar om att det viktiga är att alla, också de mer konservativa, får vara med på ett hörn i mångfaldens namn. I Uppsala stift står det ju tydligt i riktlinjerna för kyrkans ungdoms- och konfirmandarbete att vi ska "motverka heteronormen". Och då trodde vi ändå att vi hade en moderat heteronormativ stiftschef!

[Men begreppet "heteronorm" används ju nu dubbeltydigt, som så många andra begrepp. Ibland påstås det handla om "tron att alla är heterosexuella". Och den tron kan man ju frimodigt motverka. Men ska man vara ärlig innefattas nog också "tron att det finns en särskild - biologisk och social - vits med man-kvinna-förbundet, som därför också förtjänar ett särskilt namn". Och den heteronormativiteten vill jag absolut inte motverka, utan tvärtom stödja. Dessutom kräver jag att alla kyrkans barn- och ungdomsledare i den meningen är moderat heteronormativa, precis som jag kräver att de inte ska vara homofoba. Men för ett samhälle och en kyrkoledning som sätter likhetstecken mellan "moderat heteronormativ" och "homofob" kräver det resonemanget kanske lite intellektuell ansträngning].

söndag 4 oktober 2015

Mickelsmäss

Påskvänner!

En rik dag. Först högmässa i Njutångers kyrka, där kyrkoherde Pär predikade både allvarligt och uppmuntrande om den kamp vi står i. Sedan dopgudstjänst klockan ett, där bönen för dopbarnet "skriv henne i livets bok, och bevara henne i ditt ljus nu och alltid" kändes särskilt aktuellt denna dag, då Jesus i evangelietexten anger just detta, att vara skriven i livets bok, som det främsta av alla glädjeämnen.

Och så födelsedagsfest klockan halv 3, där en familj från Eritrea fira sin treåring med pompa och ståt och, tror jag, som mest 50 personer i den lilla lägenheten! ("Finns det hjärterum..."), och där pappan ledde en lovsångsstund mellan den rikliga maten och tårtan - med tack för att familjen nu var återförenad i trygghet i vårt land. (Han kom ensam för några år sedan, då med fru och barn kvar i Afrika). Alla var nog mer än väl medvetna om att flykten till friheten inte slutar lika lyckligt för alla. Och änglarnas närvaro och beskydd i en värld som vår är inte alltid så uppenbar (läs gärna boken Om änglar kunde tala av Torgny Wirén). Men det hindrade oss inte att glädjas över det goda vi idag fick fira och njuta av.

Lite kulturkrock: mina barn undrade länge var besticken var - men man skulle ju äta med fingrarna med hjälp av "den eritreanska tunnpannkakan" i botten. Jag försökte visa men var nog inte särskilt skicklig och fick sås på fingrarna. En snäll flicka som såg bryderiet kom dock farande med några skedar åt oss mera klantiga. Bussigt!

En välsignad högtid! Tack för inbjudan!

Gud låter sina trogna här
allt gott av nåd erfara
och tecken på hans kärlek är
mång tusen änglars skara.
Så sjunger vi med gott behag:
Guds änglar från vår barndomsdag
oss följer och bevarar.

lördag 3 oktober 2015

EFS Missionshistoria del 1-3

Påskvänner!

Ni har väl sett att Jonas Nordén inför det stora jubileumsåret 2016 håller på att ge oss en EFS Missionshistoria i bloggform? Bra initiativ, Jonas!

Läs gärna hittills utkomna delar:
EFS Missionshistoria - del 1
EFS Missionshistoria - del 2
EFS Missionshistoria - del 3


Framåt, framåt går ett tåg,
växande som havets våg.
Genom djungler och savanner
Afrika bär skaror fram,
Jesu kärlek dem har vunnit,
dragit dem till korsets stam.

Framåt, framåt går ett tåg
växande som havets våg.
folk från midnattsljusa vidder
och från fjärran, isig pol
byter hjärtats långa vinter
mot hans kärleks sommarsol.

fredag 2 oktober 2015

Vem begriper Svenska kyrkan?

Påskvänner!

Det är inte alltid jag kunnat stämma in i Maria Ludvigssons krönikor. Jag har inte alltid tyckt att hon själv haft blick för det centrala i kyrkans budskap - men här i ledarkrönikan Vem begriper Svenska kyrkan uttrycker hon faktiskt varje något så när bekännelsetrogen kyrkomedlems funderingar. Eller hur? Silar inte kyrkoledningen mygg och sväljer kameler - också beträffande den viktiga prövningen av vilka kandidater som får prästvigas och vilka som inte får det?

En missionär om en missionär

Påskvänner!



Peter Fjellstedts förklaringsbibel ligger till min glädje ute på nätet (tyvärr dock med bevarad onödigt svårläst gammalstavning!), och den gamle missionärens utläggning över missionären Jonas bok hör till det kostligaste i hela bibelverket. Lägg särskilt märke till avslutningen om den vissnande kurbitsen!

Jonas exempel må vara en varning,
att vi ej nekar att gå dit Gud vill,
att vi må lyda helt villigt hans maning
även då skam och förakt stundar till.
Må det bli sport
vida och fort
vad han till syndares frälsning har gjort!

torsdag 1 oktober 2015

Se be ge - bättre sent än aldrig!

Påskvänner!

Måste erkänna att jag missade "sebege" i lördags - kom tyvärr aldrig iväg till Edsbyn heller ;o(. Men bättre sent än aldrig - läs missionsföreståndarens krönika och SE det viktiga entimmesprogrammet:



Så blir vi uppmuntrade att också BE och GE!

Säg känner du det underbara namnet
som till frälsning Gud oss gav,
vars lov har sjungits ut i hela världen
över varje land och hav?
Namnet över alla namn är Jesus,

ej skönare på jorden fanns.
Ty inget annat namn kan giva frälsning,
inget annat namn än hans.

Vem bestal vem?

Insändare till Kyrkans Tidning, publ. 1/10 2015 (så när som på de avslutande "slagorden", se här). 

VEM BESTAL VEM? 

Visst går det att förstå Claes-Bertil Ytterbergs och Mikael Mogrens upprördhet över att Stiftelsen Berget verkar glida dem ur händerna. Men att prata om stöld är väl att ta i.

Dels för att Svenska kyrkan när den bröt med påven ju behöll både löst och fast av egendomar, även om åtskilligt av kyrksilver och kyrkklockor beslagtogs av kungen, medan klostren så småningom plundrades och las ner.

Dels för att Ytterberg och hans politiska meningsfränder själva kan sägas ha lagt beslag på egendomar och missionsmedel, som skänkts under förutsättningen att Svenska kyrkan skulle vara och förbli en evangelisk-luthersk eller åtminstone frimodigt kristen kyrka.

Svenska kyrkans mission har lagts ner inte bara till namnet utan av allt att döma även till gagnet. Dess kyrkomöte domineras av kyrkligt obehöriga grupper, bl.a. det statsbärande politiska partiet. Dess ärkebiskop har kusligt svårt att svara på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. Och att alla oavsett tro blir evigt saliga tycktes vara den dominerande förkunnelsen också bland övriga kandidater till kyrkans högsta ämbete.

Ingen ledande person protesterar högt mot att den hedniska seden att avliva "oönskad" eller "defekt" avkomma nu åter breder ut sej - också bland kyrkans medlemmar. Många av våra biskopar går däremot runt i Pride-parader och försäkrar våra ungdomar att det inte finns någon särskild biologisk eller teologisk vits med man-kvinna-förbundet, som nu inte ens får ha ett särskilt namn ens i kyrkan.

Ja, avgångne ärkebiskopen anser visst till och med att barn kan vara födda av män och att vi som inte tror på det vill tvångssterilisera folk.

Inte undra på att även troget kyrkfolk nu utan större samvetsbetänkligheter konverterar till romersk-katolska kyrkan! Vem bestal vem egentligen?

Reclaim the church! Reformation 2017!

Andreas Holmberg (FK), vikarierande kantor och ungdomsledare Iggesund