söndag 31 januari 2016

Intensiv vecka på EFS Njutånger

Påskvänner!

Lite "EFS-tips" inför veckan som kommer om ni skulle ha vägarna förbi:

Imorgon måndag (1 februari) är det 11-kaffe med Lennart Persson som visar bilder från 60-talet. (Man kanske kan få se en bild på Sigrid L. i unga år?).

På onsdag samlas stickgruppen samma tid (kl 11 alltså), och kl 18 blir det PALTFEST med anledning av C O Rosenius´ 200-årsdag (får se om vi orkar göra 200 paltar!) och (OBS!) med sång av Onsdagsklangen, vars ordinarie övningstillfälle vi ju använder! Alla välkomna!



På lördag blir det missionsdag med Elon Elvinsson. Kl. 14.30 startar det med bibelstudium på temat "Att bygga grundligt". Efter gemensam mat (OBS ej paltrester!) blir det gudstjänst kl. 18.00 på temat "En hjord och en herde".

Hjärtligt välkommen! Be gärna om Guds välsignelse över både andlig och lekamlig spis! (Oavsett om du själv kan komma eller ej). Be att även icke-EFS:are och ännu icke troende ska våga komma "på prov", och att vi både åldersmässigt och ursprungsmässigt ska bli en så blandad skara som möjligt.

Till gemensam tjänst och glädje.

Och Fastlagssöndagen firar vi givetvis med fastlagsbullar! (Dock ej på bönhuset).

Gör det lilla du kan, 
och tänk inte därpå
att så litet, så ringa det är.
För hur skulle du då 
väl med lust kunna gå
dit din Mästare sänder dej här?
Är det uppdrag du fått
än så ringa i sej,
o, var nöjd att han gav det åt dej!

Gör det lilla du kan,
lägg ditt hjärta däri,
gör det allt för din Frälsare blott.
Och var viss, att han ska
inte döma som vi,
blir det fråga om stort eller smått.
Se, han själv gör ju allt,
vad betyder det då,
om han ställt dej i led med de små?


Kyndelsmäss

Jul- och påskvänner!

När Philipp Nicolai, en gång när livet var pest, skrev sin underbara kärlekssång till Frälsaren "Du morgonstjärna, mild och ren" (i Sverige ofta sjungen till Jul och Kyndelsmäss), inspirerad av Psaltaren 45 och Höga Visan (därav den i översättningarna ofta alltför dämpade erotiken), berättas det att han blev så uppslukad av skrivandet att han kom fyra timmar för sent till middagen. Förmodligen höll han då på minst åtta timmar sammanlagt, och det var inget dåligt dagsverke (särskilt om han komponerade "koralernas drottning" samtidigt).

När jag nyöversatte den i går kväll utifrån orginalet (jo det där om de himmelska applåderna har jag hämtat där!) så hade jag lyckligtvis redan ätit middag, för det tog nog faktiskt nästan fyra timmar med alla försöksord och ändringar. Det har påpekats att varje strof i hans psalm - Nicolai uppfann versmåttet själv! - liknar en nattvardskalk om texten centreras istället för vänsterställs, så då testar jag väl det:


1. Du morgonstjärna, mild och ren, 
Guds nåds och sannings klara sken 
som glans åt jorden givit! 
Du Davids son av Jakobs hus, 
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus, 
min kärlek har du blivit! 
Ärlig, 
härlig
och begärlig, 
oumbärlig,
utan like, 
ge mej glädjen i ditt rike! 

2. Du pärla skön som gör mej rik, 
Marias son, Gud Fader lik, 
min Frälsare, min Konung! 
Välkommen i mitt hjärterum, 
din kärleks evangelium
är idel mjölk och honung! 
Rör mej,
hör mej!
Hosianna!
Himmelskt manna
är ju orden 
som du talar här på jorden. 

3. Nu i mitt hjärta lys och skin, 
du klara jaspis och rubin, 
med all din kärlek blida. 
Ja, låt mej känna att jag är 
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften,
blad som grönskar
jag mej önskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.

4. Pris vare Gud, som ser mej nu 
när dina milda ögon du
så vänligt mot mej vänder.
O Jesus Krist, din kropp, ditt blod,
ditt ord, ditt liv, din Ande god,
ny låga i mej tänder.
Dra mej,
ta mej
in i famnen,
trygga hamnen
dit jag ilar
och i dina armar vilar.

5. Det är min största fröjd och ro,
att den som är mitt A och O
och mej sin Ande sänder
ska föra mej till paradis,
där jag av glädje till hans pris
ska klappa mina händer.
Amen,
amen,
du min krona,
mej förskona
från att mista
dej, mitt första och mitt sista. 


Och till detta "koralernas drottning" av samme Nicolai:



Glad Kyndelsmäss på er allesammans! Vi firar väl i dagarna tre, eftersom Fyrtiondedag Jul rätteligen infaller på tisdag? Idag går jag med barnen hela halvmilen till Njutångers kyrka (vi går om en timme) eftersom dagen ju faktiskt också heter Kyrkogångsdag (kanske den också officiellt borde utnämnas till kyrkogångens dag, inte bara kyrkosångens?). Att min fru har tagit bilen till Falun är väl också en bidragande orsak ;o).

Hos oss blir det julgransplundring nu ikväll, eftersom kyrkoherde Pär tycker det är för tidigt att städa ut julen redan vid Tjugondedag Jul (Knut) och låter juljusen brinna i församlingsgårdarnas fönster ända fram till idag. (OK, vi har numera plastgran, jag erkänner).

Och sedan, när julen vid Askonsdagstid är definitivt slut och fastan tar sin början, kan vi påminna oss Lina Sandells ord om Frälsaren (i kärlekssången Om dagen vid mitt arbete jag tänka vill på dig):

Hans nåd och allmakt är min borg,
hans blod och djupa sår,
där har jag jul i fastan
och mitt i vintern vår.

lördag 30 januari 2016

Ännu när de blir gamla skjuter de skott...

Påskvänner!

Otroligt! På Andra söndagen efter Trettondedagen (2 dagar före sin 100-årsdag) predikade kh em (i Gävle Heliga Trefaldighet) Olof Andrén (prästvigd 1940) i S:t Ansgars kyrka i Uppsala. Otroligt! Hör hans predikan om den samariska kvinnan här! 

Jag minns visserligen hur vital Carl Adolf Murray var ännu som 98-åring, och jag vet att kyrkoherden i Nordingrå, Petrus Brandell, dog på sin 100-årsdag (fast inte hade han väl predikat då?). Men detta tar nog priset. Fantastiskt! Deo Gratias!

Ja, det var ju en något försenad nyhet, men grattis i efterskott i alla fall, Olof! Med Psaltaren 100! Och med En äldre kristens tackoffer på sin födelsedag!

Tacka honom i hans portar,
lovsjung i hans tempelgård!
Samlas hit från alla orter,
prisa den om oss har vård!
Han oss nådig är och blid,
trofast intill evig tid!

onsdag 27 januari 2016

Biskop de facto Dag Sandahl sätter den

Påskvänner!

Rakt i hjärtat. Kyrkokritiken.

Reclaim the church! Reformation 2017!

(Så här inför påvebesöket).

Låt din församling vaken
bevara vad den fått!
Låt varje ljus i staken
bli kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma
så att var mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium.


tisdag 26 januari 2016

Vattenskada men paltfest ändå

Påskvänner!

Yipee - det blir paltfest trots allt onsdagen den 3 februari kl 19 [uppdaterat 29/1: det blir kl 18!på EFS i Njutånger. Alla välkomna! Visserligen uppdagades en vattenskada i bönhusköket igårkväll - hoppas den inte är obotlig - och golvet kanske måste rivas upp eller så, men idag fick jag erbjudande om hjälp med paltkokeriet, att vi alltså lagar palten hemma hos några olika personer och tar med oss till festen, och då bör det ju gå bra i alla fall. Kören onsdagsklangen, vars övningstid paltfesten äger rum på, kommer att sjunga, och vi kanske sjunger lite tillsammans allihop också! Typ "Var jag går" och "I en djup, oändlig skog."

Det är ju Calle Rosenius 200-årsdag nämligen. Visserligen skulle han ha blivit alldeles förskräckt över trailern nedan (lite väl mycket "ett barn är oss fött"-stuk), men enligt Hebreerbrevet 13:7-8 ska vi dock minnas våra lärare och ledare som gått före i tron. Just för att Jesus Kristus är densamme igår - och i dag - och i all evighet! Både 1816, 1916 och 2016 - och för den delen 2116 om så skulle vara! EFS igår och EFS idag, men EFS i evighet ska vi varken tro eller hoppas på. EFS är, som någon sa, bara en byggnadsställning i Guds rike, som en dag ska plockas ner. Men det är inte så bara det. Eller kanske en frötall, som förre missionsföreståndaren Bertil Johansson skrev så fint inför EFS:s 150-årsjubileet.

Kanske dock 200 paltar - som jag i ett svagt ögonblick utlovade - blir för mycket inte att laga men att äta (alla är välkomna dock!!!), men palt var i alla fall troligen en rätt som Calle Rosenius åt med jämna mellanrum under sin barndom i Ånäset, Piteå, Älvsbyn, Råneå. Kalix och Sävar. (Familjen Rosenius fick flytta omkring ganska flitigt innan pappa Anders slutstationerades på komministertjänsten i Burträsk 1834). När han inte lyckats snara en skogsfågel och kunde bjuda på den (jo, sånt sysslade de flitigt skidåkande bröderna Anton och Calle Rosenius också med enligt Amy Mobergs biografi från 1868, som skildrar hur stolt Calle var när han kom hem med sin första tjäder!).

måndag 25 januari 2016

Jona-äpplet

Påskvänner!

Jag erkänner - jag har fått profeten Jona på hjärnan! Vilken äppelsort köpte jag (omedvetet) hem till familjen idag? Jona, givetvis, Jona Gold (äv. Jonagold)! En finfin korsning mellan Golden Delicious och Jonathan!



Nu blir det promenad till bönhuset för just - bön. Sedan har jag skidat eller gått sammanlagt 12 km idag (har beställt hämtning 20.20 så jag hinner till kvällsfikat)! Som S:t Rosenius skriver - och som borde bifogas de utmärkta punkterna i "En kristens dagordning": Förgät icke din dagliga promenad!

Hur härligt vittnar land och sjö,
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall,
som i sin blomstrings stunder.

Jonas och kristenhetens två diken

Påskvänner!

Jag och pojkarna läste tillsammans hela profeten Jona till helgsmålsbön i lördags (samtidigt som stormen Jonas drog in över USA:s östkust!). En verkligt spännande berättelse, väl värd att läsa om och läsa om och samtala om tillsammans. I ljuset av Jesus och hur han anspelar på och anknyter till och i sin person och gärning uppfyller Jona-bokens verkliga profetia (som är något mycket större än domsorden över Nineve). När jag och grabbarna spelade Quiz-mysteriet i torsdags, visade det sej att den som hade erfarenhet av att bli uppäten var Rödluvan, medan både jag och äldsta grabben tänkte på Jona ("men inga bibelpersoner finns visst med i spelet", konstaterade han sorgset, och då är det ändå ett kunskapsspel med både verkliga och fiktiva karaktärer i massor). Lite kul ändå...

Under min studietid i Lund - då jag inte bekände kristen tro - slog det mej hursomhelst hur illustrativ Jona är också när det gäller kristenhetens attityder till sitt uppdrag. Ömsom smiter den, eller delar av den, ifrån den obekväma uppgiften att frimodigt förkunna lagen, Guds domsord över synden, "Johannesuppdraget": Det går åt helvete om vi fortsätter så här! Det är inte kärnvapenhotet eller klimathotet som är det värsta utan synden! (Som i o f s tar sej uttryck också i kärnvapenhot och miljöförbrytelser). Ömsom blir den, eller delar av den, av rena prestigeskäl hård och kall mot medmänniskan och slutar önska och be att alla till slut ändå ska bli frälsta (för hur skulle det rimma med hoten och de utfästa helvetesstraffen?). Kan det möjligen se ut så även i Efs idag? Hoppas ändå inte - det finns ju en väg mellan dikena, men nog är det märkligt så fort profeten (och vi?) tycks hamna i ett annat dike efter räddningen ur det första. Jona är verkligen en bra illustration till "Luthers liknelse om den fulle bonden", d.v.s. att när man hjälpt honom upp på hästen från ena sidan, drattar han gärna av på den andra.

Jag tror att jag måste sammanfatta och återupprepa det bästa från Peter Fjellstedts utläggning:

Sedan Jona hade predikat bättring för Nineve, så predikar nu Gud själv bättring för Jona.

Vilken skillnad emellan profeten Jona i Herrens kraft, predikande väldeligen för Nineves millioner, och profeten Jona i sin egen svaghet och otålighet, nu ledsen vid själva livet, och knotande mot Gud själv! Här visar sig rätt tydligt, hur vanmäktig människan är i sig själv och hur också de benådade kan försynda sig. Kan en människa något gott uträtta, så är det i Herrens kraft. Icke oss, Herre, utan ditt namn tillkommer äran! Hur förunderlig är inte här Guds långmodighet och mildhet mot sin svage tjenare. O! hur mycket har Herren att överse och fördraga även hos redliga själar! Hur mycken långmodighet och nåd användes, för att bereda dem till en salig fulländning!
För Gud är det icke likgiltigt, när Hans verk fördärvas. Människorna är Guds skapade verk. Jona hade icke planterat kurbitsen, eller underträdet, likväl klagade han, då det vissnade. Men Gud hade genom sin skapelse och genom sin försyns styrelse gjort Nineves folk och det stora riket, och därtill icke använt en natt, utan många år; skulle Han då kunna låta Nineve fördärvas, om det möjligen kunde skonas? Nej! I Nineve fanns icke blott gamla syndare, vilka dock nu visat tecken till bättring, utan där var mer än hundratjugutusen barn, som väl av naturen var syndiga människor, men Herren ville skona dem för Medlarens skull, fastän de inte kände Honom. Och även på de otaliga djuren tänker den barmhärtige Herren. Så framställer Han, såsom Skaparen, sin stora barmhärtighet emot sina skapade verk och sin milda omtanke om de minsta, såväl som om de största. O! hur mycket vänligare, huldare och barmhärtigare är Herren Gud, än de bästa bland människors barn!
I dessa två kapitels innehåll framstår profeten Jona såsom en bild av det judiska folket i sin kallelse att bli ett prästerligt folk för hedningarna, och såsom en bild av den kristna församlingen i dess kallelse att bära evangelii budskap till alla länder. Profetens exempel visar också, att församlingen inte alltid är så villig därtill, utan går ogärna åstad, och att i församlingen ofta är svaghet och skröplighet och många och stora brister. Och, o! hur outtröttlig är under allt detta Guds långmodighet och förbarmande och faderliga vård om alla sina svaga tjänare!
Såsom kurbitsen vissnade över Jona, såsom det skuggrika underträdet blev stunget av en mask och förtorkat av östanvind, så förvissnar också snart det beskydd, som Kristi kyrka till en tid fått åtnjuta av borgerlig överhet och världsliga makter. Måtte den överlämna sig i Herrens vård allena, då allt sådant beskydd försvinner!

söndag 24 januari 2016

En missionär om en missionär på söndagen Septuagesima (Nåd och tjänst)

Ur Peter Fjellstedts förklaringsbibel

Profeten Jona.

Mellan år 840 och 784 f. Kr. 

Inledning.

Man förmodar att profeten Jona profeterade i Jerobeam den andres tid, varefter han sändes till Nineve, sedan den Assyriska konungen Phul hade underkuvat Israels konung Menahem. Den underbara händelse som tilldrog sig med profeten Jona bekräftas av vår Frälsare själv, som förklarar att profetens varande i fiskens buk var en förebild av Kristi varande i graven. Allahanda sagor ibland hedningarna hade sin grund i denna underbara händelse. 
Ännu underbarare än att profetens liv blev räddat på ett sådant sätt, är den omständigheten att han av Gud fick befallning att bege sig till Nineve, huvudstaden i den tidens mäktigaste rike, för att där predika i Herrans namn. Redan hade Assyrien fått herravälde över Israels rike, men genom Jona visar Herren att Israel slutligen skall ha ett andligt herravälde över hedningarna, och att detta herravälde skall grunda sig på Kristi död och uppståndelse, varav Jona var en förebild. Matth. 12: 39–41. Denna förebild gäller också Kristi kyrka, att den skall bli till det yttre anseendet övervunnen och liksom död och begraven och uppstå igen, innan den blir i full mening en predikerska för hedningarna, så att folken gör bättring och bekänner sig till Jesus, såsom sin Herre och Konung. I sitt eget väsende är Jona en bild av det motsträviga Judafolket och av den fördärvade människonaturen, men i allt det, som Herren har gjort för honom och med honom, är han en bild och ett exempel av Kristi kyrkas medlemmar och en förebild av Kristus. Judiska uttolkare anser honom såsom en bild av uppståndelsen ifrån de döda. 

Denna profets exempel visar, att även Herrans tjänare kunna begå svåra synder och olydnad emot Gud, och han är därför för alla trogna en mäktig varning, men också ett tröstande exempel på Guds outsägliga långmodighet och barmhärtighet.

1. kapitlet.

Jona kallas, flyr.
HERRENs ord skedde till Jona,* Amitthai son, han sade: *2 Kon. 14: 25.
2. Upp, och gå in i den stora staden Nineve,* och predika därinne; ty dess ondska är kommen upp för mig.† *1 Mos. 10: 11Jona 3: 3. †1 Mos. 18: 20cap. 19: 13.
Denna sändning av en Herrens profet till den tidens mäktigaste hedningafolk förebildade, att det andliga Israel, det till Herran omvända Judafolket skall bli ett missionsfolk för hedningarna. Se Es. 66: 19–24.
3. Men Jona stod upp, och flydde ifrån Herren, och ville ut till havs, och kom ner till Japho;* och då han fann ett skepp, som till havs fara ville, gav han skeppslön, och steg däri, på det han skulle fara med dem till havs ifrån HERREN. *2 Chrön. 2: 16Ap.G. 9: 36.
Japho eller Joppe, nu Japha, stad med hamn vid Medelhavet. Se Ap.G. 9: 36. Jona ville undfly det uppdrag, Gud gav honom. — Ut till havs, grt.: till Tarschis eller Spanien.
4. Då lät HERREN komma ett stort väder på havet, och en stor storm upphov sig på havet, så att man mente, att skeppet skulle söndergå.
5. Och skeppsmännerna fruktade sig, och ropade var och en till sin gud; och kastade de tyg, som i skeppet voro, i havet, att det skulle lättare varda;* men Jona var stigen neder i skeppet, låg och sov. *Ap.G. 27: 18, 19.
Var och en till sin gud, nämligen till sina avgudar. På de stora Tarschisskeppen tjänade sjömän av allahanda folk, såsom Sidonier, Canaaniter, Moabiter o. s. v.
6. Då gick skepparen till honom, och sade till honom: Vi sover du? Statt upp, åkalla din Gud, att Gud tilläventyrs ville tänka uppå oss, att vi icke förgås.
[ band II, 718 ]Denne skepparen kände icke den sanne Guden, men han visste dock, att Israels Gud hade stor makt, och han förmanar Jona att åkalla Honom.
7. Och den ena sade till den andra: Kom, vi vilja kasta lott, att vi må erfara, för vilkens skull oss så illa går. Och då de kastade lotten, råkade det på Jona.* *Ords. 16: 33.
Nu styrde Gud dessa hedningars lottkastning likasom i Josua tid. Se Jos. 7: 18Ordspr. 18: 18.
8. Då sade de till honom: Säg oss, varför går oss så illa? Vad är din handel, och vadan är du kommen? Av vad land är du, och av vad folk är du?
De förmodar, att han begått någon missgärning, som var orsak till denna storm.
9. Han sade till dem: Jag är en Ebreer, och fruktar HERREN Gud av himmelen, som havet och det torra gjort haver.
10. Då fruktade männerna storligen, och sade till honom: Vi haver du då detta gjort? Ty de visste, att han flydde ifrån HERREN: ty han hade sagt dem det.
Då dessa hedningar fick veta, att Jona var en tillbedjare av Israels Gud, som de måhända inte säkert visste (v. 6), blev de ännu mera förskräckta, så snart han nu också hade sagt dem, att han flydde ifrån Herran.
11. Då sade de till honom: Vad skola vi då göra med dig, på det havet måtte oss stilla varda? Ty havet gick fast uppå dem.
Av fruktan för Israels Gud vågade de inte förgripa sig på profeten, utan frågade honom vad de skulle göra. Hur mycket större gudsfruktan hos dessa hedningar, än hos många, som kallas kristna!
12. Han sade till dem: Tagen och kasten mig i havet, så stillas eder havet; ty jag vet, att sådan stor storm över eder kommer för min skull.
Inte blott efter sitt samvetes röst, utan efter en profetisk ingivelse, gav Jona en sådan befallning. Guds avsikt härmed var inte endast att göra ett underverk med Jona, utan också att förhärliga sitt namn ibland dessa hedningar.
13. Och männerna rodde, att de måtte åter komma till lands igen; men de kunde icke, ty havet gick svårligen uppå dem.
14. Då ropade de till HERREN, och sade: Ack HERRE, låt oss icke förgås för denna mannens själs skull, och räkna oss icke oskyldigt blod till;* ty du, HERRE, gör såsom dig täckes. *Dom. 9: 24.
Förut hade de åkallat var och en sin gud, men nu åkallade de gemensamt Herran, Israels Gud. Så beder de Honom också förlåta och inte tillräkna dem, om de nu åtlydde profetens råd, för att rädda sig ur faran. Även häri visar sig en naturlig mildhet och fruktan för den allsmäktige Guden hos dessa hedningar.
15. Och de togo Jona, och kastade honom i havet; då vände havet igen av sin storm.
16. Och männerna fruktade HERREN storligen, och gjorde HERRANOM offer och löfte.
Att havet plötsligt lugnades och stormen stannade, så snart de hade åtlytt befallningen, var ett bevis på Guds stora makt och att det var Han, som hade sänt stormen, och Han, som stillade den. Huruvida dessa löften blott syftade på vidare offer eller om de lovade att omvända sig till Israels Gud, är inte klart, men ordet menar troligen det senare.

2. kapitlet.

Jona uppslukas, beder, utsprutas.
Och HERREN förskaffade en stor fisk till att uppsluka Jona; och Jona var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.* *Matth. 12: 40cap. 16: 4Luc. 11: 30.
Här står inte vad slags fisk detta varit, men det finns flera slag av fiskar, som är så stora och har ett så vitt gap, att de med lätthet kunna sluka en människa. Men det underbara i denna händelse består däri, att profetens liv blev bevarat i detta stora sjödjur. — Tre dagar och tre nätter kan ha den betydelsen, att det inte var tre fulla dygn; utan en del av det första samt hela det andra och en del av det tredje dygnet. Matth. 12: 39–41.
2. Och Jona bad till HERREN sin Gud i fiskens buk;
3. Och han sade: Jag ropade till HERREN i min ångest, och Han svarade mig; jag ropade utur helvetets buk, och du hörde min röst.* *Ps. 77: 3, 4Ps. 120: 1Ps. 130: 1.
Fisken var för Jona liksom en levande grav. Med helvete menas här grav, och denna grav var för profeten en förfärlig bild av avgrunden; han kände förebråelser i sitt samvete och syndens och dödens förskräckelse, men inte förtvivlans ångest, utan han fick nåd att ropa till Gud utur djupet, och han blev bönhörd och fick även tröst i sin stora nöd.
4. Du kastade mig i djupet mitt i havet, så att floderna kommo omkring [ band II, 719 ]mig; alla dina vågor och böljor gingo över mig.
Både havets vågor och dödens förskräckelser, som på somliga ställen i ordet liknas vid en brusande flod, gick över honom under denna svåra prövningstid. Se Ps. 69: 2, 3Ps. 42: 8Ps. 88: 8.
5. Jag tänkte, att jag bortkastad var ifrån dina ögon; men jag skall ännu få se ditt heliga tempel.
Dessa ord visar, hur förskräckelse, tvivel och hopp omväxlade i profetens själ under den stora bedrövelsen.
6. Vattnen omvärvde mig allt intill mitt liv; djupet omgrep mig, sjövassen övertäckte mitt huvud.* *Ps. 69: 2.
7. Jag sank neder till bergsgrunden, jorden hade beslutit mig med sina bommar evinnerligen; men du haver fört mitt liv utur fördärvet, HERRE min Gud.
Bommar betyder här jordens djupa bergfästen. Profeten tyckte sig vara så fast omsluten i havets djup av dessa bergfästen, såsom om han varit innestängd i den starkaste fästning eller fängelse.
8. Då min själ övergav sig, tänkte jag uppå HERREN, och min bön kom till dig, uti ditt heliga tempel.
Då min själ övergav sig, d. ä. då jag ville försmäkta i min stora nöd. Så berättar här profeten, hur hans själ bävade, men bad och hoppades på Gud, under det han var levande begraven. Han tänkte på Herran och Hans helgedom.
9. Men de som förlåta sig uppå sina gärningar, vilka dock intet äro, de akta intet om nåden.
De, som förlåta sig uppå sina gärningar, grt.: de, som förlita sig på lögnens fåfängligheter, d. ä. på någon avgud eller på sina egna gärningar. De övergiva Guds nåd, som är den enda grunden till hopp om räddning i all nöd. All slags egenrättfärdighet är en lögnens fåfänglighet.
10. Men jag vill offra med tacksägelse; mina löften vill jag betala* HERRANOM, att Han mig hulpit haver.† *Ps. 50: 14Ps. 116: 7. †Ps. 3: 9.
Under den djupa ångesten hade profetens själ fattat goda föresatser att lyda Herran och offra Honom lov och tackoffer, och dessa löften ville han efter sin räddning uppfylla. Allt detta ifrån v. 2 innehåller det väsentliga av profetens bönerop i fiskens buk, med de tillägg, som efter den förunderliga räddningen blevo gjorda, och denna bön är ett offer av tacksägelse, som han offrade, likasom Noah, då han gick ur arken, offrade brännoffer och tackoffer.
11. Och HERREN sade till fisken, och han utsprutade Jona in uppå landet.
Sannolikt blev Jona uppkastad på landet nära det ställe, där han hade begivit sig på skeppet, på det detta under måtte bliva så mycket större och härligare inför hela Juda och Israels folk. Enligt dessa två capitels innehåll är Jona själv en levande predikan om Kristus och om Kristi kyrka, om Kristus i graven och i uppståndelsen, och om Kristi kyrka i dess svåraste prövningar, i helvetets ångest, i dess förlossning ur nöden, i dess bönerop, förtröstan och tacksägelser, och i dess uppståndelse ifrån de döda. Men Jonas nöd är också en levande avbild av trogna själars ångest och kval i djupa och svåra anfäktningar, då de tycker sig vara liksom omslutna av syndens och avgrundens djup. I detta tillstånd omwäxlar hos dem tvivel, ångest, klagan, bön och förtröstan; de släpper inte Herren, fastän allt hopp synes vara utdött. Och om de med olydnad emot Gud har ådragit sig lidandet, så är detta en ökad orsak till ångest, men de förtröstar dock på Guds förbarmande. Kasta inte bort er tröst, som har en stor lön! Ebr. 10: 35.

3. kapitlet

Jona sändes, går. Nineve bot.
Och HERRENs ord skedde annan gång till Jona, han sade:
2. Stå upp, och gå in i den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.
Stå upp! Med detta ord kallade Herren Jona på nytt och gav honom nåd och kraft och mod att gå åstad och predika i Nineve.
3. Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve,* såsom HERREN sagt hade; men Nineve var en Guds stad, tre dagsresor stor. *Jona 1: 2.
En Guds stad, d. ä. en mycket stor och skön stad, och vilken Gud hade givit utomordentlig makt och framgång. Tre dagsresor stor, eller, såsom det berättas, 480 stadier eller nära 8 mil i omfång, med omkring 2 millioner människor. Se cap. 4: 11. Såsom Jona efter sin räddning från döden predikade, så sände Kristus efter sin uppståndelse sina apostlar att predika Evangelium. Jonas räddning blev också Nineves räddning. Så ligger i Kristi död och uppståndelse och i Hans Evangelium frälsning och salighet för den syndiga världen.
4. Och då Jona begynte ingå en dagsresa in i staden, predikade han, och sade: Det år ännu fyrtio dagar, och så skall Nineve förgås.
Nineve fick av Herran en bestämd bättringstid, såsom Gud inte plägar straffa utan föregående varningar. Även Sodoms folk hade blivit förut varnat genom Lot.
5. Då trodde de Ninevitiske män* uppå Gud, och läto predika fasta,† och [ band II, 720 ]drogo säckar uppå sig, både stora och små. *Matth. 12: 41Luc. 11: 32. †Joel 2: 15.
Nineves folk trodde profetens predikan, de förödmjukade sig inför den sanne Guden och föranstaltade en allmän bot- och bättringstid med fasta och böner. Orden visar tydligt, att i Nineve var då uppriktigare bot och bättring och mera bönerop, än nu i ogudaktiga kristna städer.
6. Och då det kom för konungen i Nineve, stod han upp av sitt säte, och lade av sitt purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i aska;* *Job 2: 8.Matth. 11: 21Luc. 10: 13.
7. Och lät utropa och säga i Nineve, av konungens och hans väldigas befallning, alltså: Det skall varken människa eller djur, varken fä eller får något smaka; och man skall icke hava dem i bet, eller låta dem vatten dricka;
8. Och skola taga säckar om sig, både folk och fä, och ropa stadeligen till Gud; och var och en vände sig ifrån sin onda väg, och ifrån sina händers ondska;
9. Ho vet? Gud måtte omvända sig, och ångra det,* och vända sig ifrån sin grymma vrede, att vi icke förgås. *Jer. 18: 8Joel 2: 14.
Dylika allmänna påbud om fasta och bön skedde stundom i Österlanden även bland hedningarna, och även husdjuren måste på sitt sätt däruti deltaga. I stället för ståtliga täcken skulle de hästar, åsnor eller kameler, som av de förnäma användes, nu täckas med säcktyg, svart grovt hårtyg. Man måste förundra sig över, att i Nineve både konung och folk trodde den fattige profeten från Judalandet, ehuru han icke gjorde underverk. Bättringen var allvarlig och bestod icke blott i de yttre tecknen; men huru länge någon verkan därav blev kvar, berättas här icke. O, huru mäktigt verkar Guds ord, då det förkunnas i sin renhet och åtföljs av Herrens kraft! Måtte dock alla trogna predikanter, som blir modfällda för svårigheterna i sitt ämbete, trösta sig med denne profets exempel, vilken hade ännu större svårigheter för sig!
10. Då nu Gud såg deras gärningar, att de omvände sig ifrån sin onda väg, ångrade Gud* det onda, som Han talat hade, att Han dem göra ville; och gjorde det icke. *1 Mos. 6: 6.
Om Guds ånger, se 1 Mos. 6: 6. Detta betyder den förändring, som skedde i förhållandet mellan Gud och Nineves folk, då de gjorde bättring. Han uppsköt straffet över Nineve i många år, och hade bättringen blivit varaktig, så hade det kunnat frälsas från undergång, men en lång tid därefter förstördes Nineve, emedan folket åter fallit i ogudaktighet och synd. Det förstördes av Cyaxares och Nebucadnezars förenade härar. En gång sände Herren till dem en profet, men icke ännu en gång. Varje människa och varje folk har sin nådetid, då det av Herren sökes. Lycklig den, som aktar därpå! Men Herren Jesus själv grät över Jerusalem, emedan det icke kände den tid, i vilken det var sökt. — Jona predikan i Nineve och dess stora verkan var en kraftig förödmjukelse för Israels folk, efter Herrans ord: ”Jag skall reta dem igen på det som icke är folk; med ett galet (hedniskt) folk skall jag förtörna dem.” 5 Mos. 32: 21.

4. kapitlet

Jona vrede, kurbits, straff.
Det förtröt Jona ganska storligen, och vart vred;
Jona fruktade nu, att folket kunde hålla honom för en lögnprofet; detta var klentro och brist på ödmjukhet, att han inte överlämnade Herrens sak åt Herren själv.
2. Och bad till HERREN, och sade: Ack HERRE, det är det som jag sade, då jag ännu var i mitt land; därför jag ock ville det förekomma och fly till havs; ty jag vet, att du är en nådig Gud, barmhärtig, långmodig, och av stor mildhet,* och låter dig ångra det onda. *2 Mos. 34: 6Neh. 9: 17Ps. 86: 5Ps. 103: 8Ps. 145: 8Joel 2: 13.
3. Så tag då nu min själ ifrån mig, HERRE; ty jag vill hellre vara död, än leva.
Detta var visserligen ett knot emot Herran, och däri låg en synd. Men ingen av Guds heliga är i sig själv syndfri här i tiden, och så var icke heller Jona utan synd. Men sedan Jona hade predikat bättring för Nineve, så predikar nu Gud själv bättring för Jona.
4. Men HERREN sade: Menar du att du skäligen vredgas?
5. Och Jona gick utur staden, och satte sig östan för staden; och gjorde sig där en hydda; där satte han sig neder i skuggan, till dess han måtte se, vad staden vederfaras skulle.
Då den tid nalkades, varom Jona hade profeterat, eller den fyrtionde dagen, så gick han ut för att avvakta vad som skulle ske.
6. Men HERREN Gud förskaffade en kurbits, den växte över Jona, att hon skulle skugga över hans huvud, och vederkvicka honom i hans vedermöda. Och Jona gladdes fast över den kurbitsen.
Kurbits, grt.: kikajon, en planta, som växer utomordentligt fort, med stora skuggrika blad. [ band II, 721 ]Denna skugga var för profeten en ljuvlig svalka mot solhettan.
7. Men Gud förskaffade en mask om morgonen, då morgonrodnan uppgick; han åt kurbitsen, så att hon förtorkades.
8. Men då solen uppgången var, förskaffade Gud ett torrt östanväder, och solen stack Jona uppå huvudet, så att han vanmäktig vart; då önskade han sin själ döden, och sade: Jag ville hellre vara död, än levande.
Detta är åter ett bevis på den mänskliga svagheten, som ännu var kvar hos profeten, ehuru han hade fått erfara en så stor nåd. Den lummiga växten bortvissnade så hastigt, som den hade uppväxt. Jona kände sig utmattad, och av ängslan och förtrytelse önskade han sig döden. Österns starka, heta vindar förorsakar ofta en outsäglig matthet och ängslan.
9. Då sade Gud till Jona: Menar du, att du skäligen vredgas om kurbitsen? Och han sade: Jag må väl vredgas allt intill döden.
Vilken skillnad emellan profeten Jona i Herrens kraft, predikande väldeligen för Nineves millioner, och profeten Jona i sin egen svaghet och otålighet, nu ledsen vid själva livet, och knotande mot Gud själv! Här visar sig rätt tydligt, hur vanmäktig människan är i sig själv och hur också de benådade kan försynda sig. Kan en människa något gott uträtta, så är det i Herrens kraft. Icke oss, Herre, utan ditt namn tillkommer äran! Hur förunderlig är inte här Guds långmodighet och mildhet mot sin svage tjenare. O! hur mycket har Herren att överse och fördraga även hos redliga själar! Hur mycken långmodighet och nåd användes, för att bereda dem till en salig fulländning!
10. Och HERREN sade: Du jämrar dig om kurbitsen, där du intet uppå arbetat haver, och haver ej heller låtit henne uppväxa; vilken i en natt vart, och i en natt förgicks;
11. Och jag skulle icke jämra mig över Nineve, en sådan stor stad, där mer uti är än hundrade tusende och tjugu tusende människor, som icke veta åtskilja emellan sin högra hand och den vänstra; där till ock mycket djur?
För Gud är det icke likgiltigt, när Hans verk fördärvas. Människorna är Guds skapade verk. Jona hade icke planterat kurbitsen, eller underträdet, likväl klagade han, då det vissnade. Men Gud hade genom sin skapelse och genom sin försyns styrelse gjort Nineves folk och det stora riket, och därtill icke använt en natt, utan många år; skulle Han då kunna låta Nineve fördärvas, om det möjligen kunde skonas? Nej! I Nineve fanns icke blott gamla syndare, vilka dock nu visat tecken till bättring, utan där var mer än hundratjugutusen barn, som väl av naturen var syndiga människor, men Herren ville skona dem för Medlarens skull, fastän de inte kände Honom. Och även på de otaliga djuren tänker den barmhärtige Herren. Så framställer Han, såsom Skaparen, sin stora barmhärtighet emot sina skapade verk och sin milda omtanke om de minsta, såväl som om de största. O! hur mycket vänligare, huldare och barmhärtigare är Herren Gud, än de bästa bland människors barn!
I dessa två kapitels innehåll framstår profeten Jona såsom en bild av det judiska folket i sin kallelse att bli ett prästerligt folk för hedningarna, och såsom en bild av den kristna församlingen i dess kallelse att bära evangelii budskap till alla länder. Profetens exempel visar också, att församlingen inte alltid är så villig därtill, utan går ogärna åstad, och att i församlingen ofta är svaghet och skröplighet och många och stora brister. Och, o! hur outtröttlig är under allt detta Guds långmodighet och förbarmande och faderliga vård om alla sina svaga tjänare!
Såsom kurbitsen vissnade över Jona, såsom det skuggrika underträdet blev stunget av en mask och förtorkat av östanvind, så förvissnar också snart det beskydd, som Kristi kyrka till en tid fått åtnjuta av borgerlig överhet och världsliga makter. Måtte den överlämna sig i Herrens vård allena, då allt sådant beskydd försvinner!

torsdag 21 januari 2016

S:t Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

S:t Rosenius, biskop de facto, pingstpredikar för oss idag den 21 januari:

Anden kommer inte omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten!

Vill du ha Anden, hans verk och gåvor i ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, Han skall inte utebli!

Det finns här och där själar, som går och tänker och tänker, ja, suckar och ber om Anden och Andens verk, men aldrig får det, aldrig i sanning och kraft, aldrig kommer till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förblir i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och se, slutligen upptäcker man att de inte övar ordet, att de bara arbetar med sej själva, bara tänker och suckar, men inte övar ordet — och hur var det då möjligt att där skulle bli något gudomligt och andligt hos dem?

Aposteln säger uttryckligt i Gal. 3:4 att Anden fås endast genom trons predikan. Och i Apg. 10:44 läser vi, att under det Petrus talade, kom den Helige Ande på dem, som hörde talet.

Vad hade de då gjort därtill? Alldeles inget annat än hört på; de satt helt stilla och endast hörde ordet, och så kom Anden i deras hjärtan, kom ånger, tro, kärlek, liv och kraft, som gjorde dem till helt nya människor.

Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hela konsten och hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd.

Det är inte sant vad några enfaldiga menar, att den och den kristen nu är så fast och stadgad i nåden, att han därför kan få tro och leva som han gör. Nej, har han en tro och ett leverne, som är Andens verk och inte bara naturens, så kommer det inte av hans stadga och starkhet att han så kan tro och leva, utan endast därav att han något flitigare när sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen växa upp och det sant andliga dö ut. Ja, besök honom en dag, då han någon längre tid försummat ordet, så ska han finnas föga andlig. Behåller sej hans tro och frid likaväl ordet förutan, då är de inte Andens verk.

Kort sagt: Det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande i människan — och likväl, märk, inte undfår alla som läser Guds ord Ande och liv därav! Tusenden brukar ordet, och det blir ändå ingen Ande i dem. Tusende skriftlärda och fariseer ibland oss bevisar detta.

Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi ska få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka — ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passar för den helige Gudens ansikte, när Han talar.

Lägg därför märke till detta: Det är i Guds hand och fria behag, om Han vill ge dej något, Andens delaktighet. Vi är inte ens bekväma att tänka något såsom av oss själva — mycket mindre att tro, att vaka, att vandra värdigt, att bevara ett rätt förståelse av sanningen samt bevara dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om inte den Helige Ande verkar det — allt förgäves utan den Helige Andes delaktighet.

Att besinna och iaktta sådant vore högst nödigt för varje kristen, även om vi levde i allsköns frid och ro, så att vi inte måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödvändigt, när vi tvärtom lever mitt i det farligaste fiendeland, i ett beständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tid är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter är i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävlar med varandra.

Väl behövs det därför att vi har ögonen öppna, att vi håller oss tätt till herden och våra själars biskop, att vi håller oss flitigt och strängt vid ordet — håller isynnerhet den stora, välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi är helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta den "nya sången" bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi är uppriktiga mot oss själva och Herren, rättar alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja och vet att Herren är nära; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker åtkomma vårt andliga och eviga liv; och slutligen att vi ofta ber, dels enskilt, dels med och för varandra — och ber först och sist om den Helige Andes delaktighet.

Ja, till sådant förmanar oss Kristus och apostlarna. Och det behövs.

onsdag 13 januari 2016

Julljus-son och Se natt skall inte förbliva

Jul- och påskvänner!

Nä nu Sigrid måste jag äntligen få berätta! I onsdags, Trettondedag Jul alltså, när det var gudstjänst på bönhuset i Njutånger (f´låt EFS-kyrkan ;o), hade jag önskat att få sjunga Per Juliussons psalm eftersom det i år är 100 år sedan denne präst, psalmdiktare och Indien-missionär föddes. För mej var hans psalm självklart: "Se, natt skall inte förbliva" (nr 123 i Sionstoner -72 och nr 727 i 1986 års EFS-tillägg). Och nog sjöng vi "Juliussons psalm" (vid offergången!), men det blev i enlighet med mötesledarens association "Gå ut kring hela jorden", som finns kvar i psalmbokstillägget och som ju även den passade synnerligen utmärkt denna stora missionsdag. Tack för den Sigrid!

Men hursomhelst - även om det inte gått 70 år sedan Per Juliusson lämnade denna jord, och även om kanske några släktingar tycker att jag borde ha frågat dem först (?), kan jag så här på Tjugondedag Jul (Knut) inte låta bli att lägga ut hans fina, flerdubbelt Jesaja-inspirerade psalmtext här på nätet: (Skulle någon klaga, tar jag bort den).

Se, natt skall inte förbliva,
ej ångest trälbinda oss.
Det folk som vandrar i mörkret
skall se ett lysande bloss.
Och här i dödsskuggans länder
skall tändas gryningens ljus,
när livets Herre tar boning
bland jordens fattiga hus.

Tjugondedag Knut ska julen ut?

Jul- och påskvänner!

För er som kastar ut granen idag och kanske vill "sjunga ut" julen lite också kommer här några fräscha julsånger att lära in till nästa jul ;o) Fler finns på julpsalmer.blogspot.se!


Vem kan förstå




1. Vem kan förstå att den som änglar hyllar

kom för att ge oss kärlek rik och stor,
att han, den gode Herden, ville söka
varenda en som hopplöst vilse for?
Jag vet ändå: han föddes av Maria,
när djurens krubba blev hans första hem,
han slet i Nasaret som alla andra,
som världens Frälsare han levde mitt bland dem.

2. Vem kan förstå vad han för oss har lidit,

för att ge ljus i dödens mörka dal,
och hur hans hjärta krossades på korset
till liv för oss som vållade hans kval?
Jag vet ändå att han bar våra bördor,
att i hans sår vår frid och hälsa är,
att han ger mod åt en förkrossad ande,
för han är världens Frälsare och han är här.

3. Vem kan förstå hans Andes verk i världen,

hur han som av vår skam var överhöljd,
en dag av folk ur alla jordens länder 
blir känd och älskad, trodd och efterföljd?
Jag vet ändå: allt kött ska se hans frälsning,
hans Frälsarnamn åt folken ska ge hopp.
Rättfärdighetens sol ska evigt skina,
för världens Frälsare är solen som går opp.

4. Vem kan förstå hur många som vill prisa

den på vars bud det ondas makt ska fly,
vem kan förstå hur mångas hopp som uppfylls
när Domaren vi ser på himlens sky?
Jag vet ändå att skyarna ska skälva
av myriader mänskorösters sång,
att ny blir både himmelen och jorden
när världens Frälsare blir världens Kung en gång.


Text: William Fullerton 1929
Musik: Irländsk folkmelodi


Vid den tid man räknar folket





1. Vid den tid man räknar folket
blir vår Herre Mänskoson,
han vars namn är över alla
uppenbaras nerifrån.
Skaparen så ödmjukt delar
villkor med sin skapelse,
den som ingen dödlig skådar
visar här sitt ansikte.

2. Ja, en natt när markens herdar
håller vakt omkring sin hjord,
kommer kallelsen från ovan
genom änglakörens ord:
Se, till Betlehem har anlänt
er och världens Herdekung;
alla herdar, till er herde
vandra, gammal eller ung!

3. När kung Davids stjärna lyser
över österns himmel klar,
även kungar önskar hylla
detta himlens kungabarn.
Men snart ljuder ramaskriet,
staden blir en sorgeö,
för den kung som inte tillber
har bestämt att han ska dö.

4. Ändå firar vi vid julen
honom som Befriaren:
han, vår frälsnings Gud, besegrat
ondskan och förgängelsen!
Ur Egypten blev han kallad,
"Gud med oss" liksom i fjol.
Julen fylls av påskens strålglans
från Rättfärdighetens Sol!


Text: Daniel Thambyrajah Niles, "On a day when men are counted",
övers. A.H. pingsthelgen 2011
Musik: Från Korea






Hör du sången, himlens sång





1. Hör du sången, himlens sång

som Guds änglar sjöng en gång? 
//: Gud har kommit till vår jord,
lagd på djurens foderbord ://

2. Halleluja! Herren är
mitt ibland oss, nu och här.
//: Kom och se, ja, kom och sjung:
född är världens Präst och Kung! ://

3. Halleluja! Denna sång
klingar ljuvligt än en gång.
//: Änglar sjunger för vår tid
om Guds ära, jordens frid ://

4. Se Guds ljus är i vår natt!
Det får mörkret inte fatt.
//: Namnet över alla namn 
bär ett barn i jungfruns famn ://

Text: A. H. 2012 efter arabisk julsång
Musik: Traditionell arabisk

tisdag 12 januari 2016

Vi har väl möjlighet att stödja Etiopien över värsta krisen?

Påskvänner!

Det borde väl inte vara omöjligt att på många olika nivåer motverka den här hotande nödsituationen i Etiopien? Missionsjubileets 1866(-68) var ju också Norrlandssvältens sista grymma nödår, och med hjälp av järnväg och solidarisk utjämning fick vi sedan äntligen de regelbundna svältkatastroferna ur vägen i vårt eget land. Det borde väl ändå kunna ske en utjämning också på internationell nivå, en nödhjälp som inte konkurrerar med eller slår ut lokalt jordbruk men som innebär en försäkring de år skördarna slår fel.

Ora et labora! I Jesu namn!

måndag 11 januari 2016

Hur lever vi med försoningen?

Påskvänner!

Bo Krister Ljungberg lyfter onekligen fram något viktigt i sin debattartikel i Dagen, där han bekänner sej till en "roseniansk" försoningslära men frågar sig hur vi gentemot våra medmänniskor "lever med försoningen".

Jag tycker visserligen inte att man kan kalla försoningsläran "farlig" mer än evangelium i allmänhet - "det evangelium som inte kan missbrukas är inget evangelium" - men om man använder de klassiska begreppen "coram Dei" (inför Gud) och "coram hominibus" (inför människor) blir det kanske klarare. Det ena måste få konsekvenser för det andra; försoningen med Gud måste få "levas ut" gentemot människor.

Och som Bo Krister, trots visst fokus på pensionsförmåner i en viss församling, påpekar: "Ingen ska peka finger åt Livets Ord. Problemet är allmänt"

torsdag 7 januari 2016

En vecka med Carl Olof Rosenius

Påskvänner!

Så här under Rosenius-året 2016 kanske du - Efs:are eller ej - har möjlighet att ta dej tid att (åter-)upptäcka S:t Rosenius välsignade vittnesbörd om Frälsaren och det liv som är i honom? Läs långsamt och gärna högt - precis som när du läser den bibel Rosenius vill få föra dej in i! Årets första vecka med Rosenii dagbetraktelser (utvalda av hans vänner Amy Moberg och Lina Sandell) har sett ut så här och innehåller några av hans allra finaste betraktelser eller meditationer över Skriftens ord - betraktelsen för idag den 7 januari är kanske den märkligaste:

1 januari - "Jesus Kristus i går och idag och han desslikes i evighet."
2 januari - "Och jag såg i hans högra hand, som satt på stolen, en bok, skriven innan och utan, beseglad med sju insegel."
3 januari - "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son."
4 januari - "Alla dem som anammade honom gav han makt att bli Guds barn."
5 januari - "Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn."
6 januari - "Synden, på det den skulle synas vara synd, har, med det gott är, verkat döden i mej."
7 januari - "Bestänkta i hjärtat från ett ont samvete"

tisdag 5 januari 2016

Gott Nytt! God Fortsättning! Och Gott Slut!

Jul-, påsk- och pingstvänner!

Om jag vore präst eller predikant skulle jag gärna hålla en tredelad predikan på temat "Gott Nytt ('Se, jag gör allting nytt!'), God Fortsättning ('Såsom ni nu tagit emot Kristus Jesus, Herren, så vandra i honom') och Gott Slut ('Han som i er har börjat ett gott verk ska också fullborda det intill Kristi Jesu dag')."

Eller också skulle jag planka Bengt Pleijel rakt av - hans Himmelskt Glädjande Söndagsgodis inför Trettondedag Jul och Första söndagen efter Trettondedagen är obetalbart (ja just gratis=av nåd)! En härlig hälsning till både jul-, påsk- och pingstvänner!

Vi ses kanske på bönhuset i Njutånger till 11-gudstjänst imorgon på självaste Trettondedagen? Nu är det ju jul igen!

Åter strålar julens stjärna
över mörk och frusen jord.