lördag 31 mars 2018

Sjätte akten och gravläggningsgudstjänsterna

Påskvänner!

I Delsbo och Bjuråker ägde i går kväll gravläggningsgudstjänster rum. D.v.s. gudstjänster som på långfredagskvällen firas till minne av vår Frälsares begravning. Tyvärr har sådana kommit ur bruk i vår församling (Enånger-Njutånger) och jag tror att de nuförtiden är ganska sällsynta generellt här i Sverige. Under min barndoms påskläger däremot handlade alltid kvällsandakten om detta, och ö h t är påskläger (i fjällen eller på andra ställen) utmärkta tillfällen att liksom följa Jesus "hela vägen".

(Våra vanliga begravningsgudstjänster är ju f.ö. alltmer av minnes- och avskedsgudstjänster och allt mindre av begravningar, eftersom själva "nedsänkningen" eller "urnnedsättningen" som regel försejgår senare - kanske ingen riktig parallell till gravläggningsgudstjänsternas försvinnande men saken föll mej i tankarna).

Det gör ju att det som förut kallades "Sjätte akten" alltmer sällan läses i våra kyrkor. Det förekommer visserligen att Långfredagens huvudgudstjänst avslutas med berättelsen om Jesus´ begravning, men så vanligt är nog inte heller det.

Och psalmerna om begravningen (i 1986 års psalmbok två stycken) sjungs då inte längre. Men Så är fullkomnat, Jesus kär och Ditt lidande har nått sitt slut är mycket, mycket goda psalmer. Även Ack, hjärtans ve och Den mun är tyst som bad så ömt. Sjung dem gärna hemma, tillsammans med någon eller för dej själv. [Tillägg 5/4: Det finns faktiskt en tredje gravläggningspsalm i 1986 års psalmbok: "Den tunga dagen går mot natt till sist."]

Katekesfråga 23: Till vad brukar människor i synnerhet missbruka Guds namn?


tisdag 27 mars 2018

Ungdomspastorn Katrina som Vloggare och Youtuber

Påskvänner!

Katrina Stephan är visserligen "missionare" (som min fru) och inte Efs-are. Men jag tror att hon har hittat ett medium som är mer användbart i vår tid än exempelvis närradio eller bloggar som den här, särskilt för att nå ut till yngre människor. Det kräver så klart sin arbetsinsats (en video i veckan lovar hon ut), men jag tror att det är värt det. Framför allt är det så roligt att andra än Alexandra/Kissie (130 000-tals följare) och Victor/Victoria (60 000 följare) fattat vilken otrolig "följarkontakt" man kan få med andra människor och vilket genomslag det kan ge att dela sitt liv med andra. Det är klart att det i en mening måste vara redigerat och tillrättalagt (en filmar ju inte när en går på dass t ex), men det blir ändå en känsla av närhet, mer ju mer frågor och funderingar en faktiskt vågar svara på.

"Människa först och kristen så", sa Grundtvig. "Man märker avsikten och blir förstämd", sa en annan. Till ärligheten för en kristen människa hör förvisso att stå upp för Jesus och Guds ord. Samtidigt måste man ju för att nå kontakt lära känna varann som människor, på det rent medmänskliga planet alltså.  Katrina låter i den här videon framför allt "låtvalet" uttrycka hennes kristna tro, trots att videon innehåller några sekvenser från gudstjänsten i Vinnersjö missionskyrka. Det gäller ju att "skynda långsamt" och inte göra så att följarna känner sej "lurade in i en predikan", och hon tar medvetet sats i det allmänmänskliga för att få kontakt. Hur den kontakten hanteras är en fråga som inte bara berör innehållet i själva vloggen.

Klart en kan fundera på hur en pastorsvlogg riktad till ungdomar bör se ut, men jag tror att även Efs har något att lära av Katrina. Inte alla, inte jag, men någon kanske känner sej kallad att följa i hennes fotspår? Eller i varje fall att lägga ut enkla, korta Youtube-klipp som en hälsning då och då - som prästen i Hudiksvall Jim Lagerlöf gjorde inför Stilla veckan i fjol (se nederst). Allt under åtanke av katekesfråga 22, förstås.

Nu ska jag till kyrkan och sista konfaträffen före påskhelgerna!



Katekesfråga 22: Vad förbjuds i Guds andra bud?

söndag 25 mars 2018

En härlig psalm på Palmsöndagen

Påskvänner!

Härlig högmässa i Njutångers kyrka idag, med både barnkörmedverkan, litania och kyrkfika! (Vi startade utomhus med palmkors och "Hosianna"). Och ikväll kl 18 blir det musikcafé med våfflor i Efs-kyrkan - också då med barnkörmedverkan.

F.ö.: nog sjunger vi den här fina psalmen lite för sällan? Inte minst passar den idag på Palmsöndagen - men hemma i Luleå har vi också använt den som födelsedagssång!




1. Med Jesus fram i de bästa åren
till Andens källa, till livets ljus,
då själen ännu är ung som våren,
fram till Guds tempel, till Herrens hus!
Där får du del av Guds Andes råd,
där växer visdom, där flödar nåd.

2. Med Jesus fram genom arbetsmödan,
de många dagarna utan lön,
den tid du bidar den stilla grödan,
de väntans år utan svar på bön,
i stilla lydnad och tro som hans,
fast vinst ej vinkar i segerkrans!

3. Med Jesus fram, när Guds Ande tvingar
att börja verket på kallets dag,
i prövningstid, då dej Anden bringar
till själens öknar, där matt och svag
du börjar striden, en ständig strid,
som mer ej lämnar en dag av frid!

4. Med Jesus fram att om rikets fröjder
det budskap bära som själv han bar!
Med Jesus upp på de livets höjder,
där glans från Tabor än dröjer kvar!
Med Jesus ned i den djupa dal,
till kamp mot nöden, mot synd och kval!

5. Med Jesus fram bland de skaror unga
som söker lyckan i Kristi vård,

när män och kvinnor och barn vill sjunga
sitt hosianna i tempelgård!
Men byts den äran i hån och skam,
än mer det gäller: med Jesus fram!

6. Med Jesus fram i den sista nöden,
då viljans offer hans Fader får!
Med Jesus fram, när du nalkas döden,
den väg som slutar där korset står,
fram till en sluten, förseglad grav,
där det står skrivet: Sitt liv han gav!

7. Med Jesus fram ur de brutna banden,
som bundit skapelsens liv i död!
Med Jesus, levandegjord i anden,
till nya skapelsens morgonglöd!
Med Jesus fram till vår Faders hus,
där Gud är sol och Guds Lamm är ljus!



Text: Johan Alfred Eklund 1909 (46 år), ngt bearb.
Musik: Otto Nordlund 1937


Katekesfråga 21: Varför bör Guds namn vara stort och heligt för oss?

lördag 24 mars 2018

Åke Nordström verkar vara en skön snubbe

Påskvänner!

Åke Nordström har nyligen fyllt 60 år. Han verkar vara en skön snubbe. Men frågan är ju om han bör vara präst och kyrkoherde.

Åtminstone jag tycker att det i så fall vore bra om kh Nordström till att börja med trodde på Gud, eller, som han och teol kand Tomas Walch formulerar det, på "en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt".

Men jag kanske lägger ribban för högt? Jag kanske rent av är en s k trospolis?

Katekesfråga 20: Hur hänger det första budet samman med de följande buden i Guds lag?

Tänkvärt om kristen fostrans nödvändighet och begränsningar

Påskvänner!

Två inlägg om kristen fostran som kompletterar varandra väl:

1) Domprostens tydliga trumpet (bygger egentligen på en debattartikel av Anders Alberius i Kyrkans Tidning)

2) Ärvd tro kontra vald tro (av Efs-aren Stefan Gustavsson)

Katekesfråga 19: När sätter vi all tro och lit till Gud?

torsdag 22 mars 2018

Romerskt och evangeliskt

Påskvänner!

Som i blixtbelysning ter sej skillnaden mellan romerskt och evangeliskt i den underbart vackra och i många avseenden djupt uppbyggliga "Stabat mater dolorosa" av Jacopone da Todi. Nedan återger jag först min egen evangeliserade bearbetning och sedan, för att bearbetningsbehovet ska framgå, den andra hälften av poemet i den gamla svenska översättningen. Inte kan väl en evangelisk församling sjunga slikt (särskilt stroferna 15 och 18)? Men det marianska perspektivet är viktigt - jag ser gärna "de smärtorika mysterierna" genom mor Marias ögon.




1. Modern stod med krossat hjärta
vid det kors där, full av smärta, 
Sonen led för syndig värld. 

2. Gruvlig ångest henne brände, 

och hon modershjärtat kände 
genomborrat av ett svärd. 

3. O hur sorgsen, hur bedrövad, 

övergiven, tröst berövad, 
var Guds moder i sin nöd! 

4. Vem kan fatta vad hon lidit

och hur hennes hjärta svidit 
under Sonens bittra död? 

5. Kan du stå vid hennes sida 

utan att med henne lida 
under folkets spe och hån? 

6. Kan du tårlös se den smärta, 

som nu sargar moderns hjärta, 
lidande med älskad Son? 

7. För oss fallna mänskor plågad, 

smärtans kalk, till brädden rågad,
tömmer Sonen, ja, det sker!

8. Och vi hör nu mellan ropen 

av den grymma pöbelhopen
hur han till sin Fader ber. 

9. Jesus, du all kärleks källa, '

evigt ska ditt offer gälla, 
låt mig efterfölja dig. 

10. Må ditt kval allt ont förtära.

Att dig älska, att dig ära, 
lär din mor Maria mig. 

11. Låt alltmer mig lära känna

dina sår, låt dem sig bränna
in för evigt i min själ.

12. Du i smärta dig har vridit,

du för mig har döden lidit,
låt mig i din död få del.

13. Med din moder vill jag gråta.

För att kunna oss förlåta
syndens straff för oss du bär.

14. Låt vid korset mig få dröja,

ödmjukt där jag knä vill böja,
tillbe med din moder kär.

15. Jesus, nådens källa rika,

ser du mina krafter svika,
hjälp mig du att härda ut.

16. Låt mig leva till din ära,

ödmjukt jag mitt kors vill bära,
tålig intill livets slut.

17. Du som lidit sådan smärta,

tänd din kärlek i mitt hjärta
med ditt kors och med ditt blod.

18. Var mig när i varje fara,

mig från evig död bevara,
du min Frälsare så god.

19. Lär mig du att seger vinna,

i din seger hjälpen finna
också i min sista nöd,

20. så att fri från syndabanden

jag får nå de sälla landen
där det ej finns någon död. 

Men ursprungligen består alltså andra delen av psalmen - som ännu i den romersk-katolska psalmboken Cecilia - av en bön till jungfru Maria, "helga Jungfru ärorika" "mig från evig död bevara", som väl ändå är omöjlig att bruka som psalm i en evangelisk kyrka (trots det olyckliga exemplet SvPs 480)?

(9. Jesu moder, kärleks källa,
då jag ser dig tårar fälla
vill jag gråta ock med dig. 

10. Dina kval må mig förtära.

Honom älska, honom ära,
o Maria, lär du mig. 

11. Helga moder, lär mig känna

Jesu kval, att de må bränna
djupt sig in uti min själ.

12. Han i smärta sig har vridit,

han har döden för mig lidit,
låt mig i hans kval få del.

13. Moder, låt mig med dig gråta,

ty att Gud må mig förlåta
syndens straff din Son nu bär.

14. Låt vid korset mig få dröja,

ödmjukt där jag knä vill böja,
vid din sida, moder kär.

15. Helga Jungfru ärorika,

skulle mina krafter svika,
hjälp mig du att härda ut.

16. Dina kval må mig förtära,

ödmjukt vill jag korset bära,
tåligt intill livets slut.

17. Låt mig känna Jesu smärta,

kärlek brinne i mitt hjärta
för hans kors och för hans blod.

18. Var mig när i varje fara,

mig från evig död bevara,
helga moder, huld och god.

19. Lär mig korset trofast bliva,

det allena kan mig giva
hjälp uti min sista nöd, 

20. så att, fri från stoftet, anden

svävar till de sälla landen
där ej finnes någon död).

Katekesfråga 18: När älskar vi Gud över allting?

onsdag 21 mars 2018

Rappman och Jackelén

Påskvänner!

Jag har ju inget jättestort förtroende för Svenska kyrkans biskopar (även om det finns grader även där). Men enkel rättvisa kräver att jag så här på internationella Downs-dagen ger Rappman i Göteborg ett erkännande för att hon tydligare än andra biskopar talat om "en farlig utveckling" när det gäller avlivning av foster bl.a. med Downs syndrom.

Både hon och de andra kunde förvisso vara ännu tydligare. Men i alla fall.

Och Antje Jackelén och Sveriges Kristna Råd skrev en bra artikel om konfessionella skolor häromdagen. Det bör i dessa tider noteras med tacksamhet.

Katekesfråga 17: När fruktar vi Gud över allting?

Kyrkoherden i Gustav Vasa och Hedenius´ profetia

Påskvänner!

Ja, så var vi där igen. (Ni minns väl "prästen" Ulla Karlssons mindre uppbyggliga passionsbetraktelser i Kyrkans Tidning för några år sedan?). Nu är det bl.a. kyrkoherden i Gustav Vasa, Åke Nordström, som, med hänvisning till både Bonhoeffer och (naturligtvis!) Martin Luther har fått för sej att en kan vara kristen utan Gud, om denne definieras som en "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt." 

Just inför Jungfru Marie bebådelsedag påpekar skribenterna att "det är dags att börja vara öppen och tydlig med att en levande kristen tro inte behöver innehålla en förmodern världssyn med övernaturliga inslag" (som t ex inkarnationen). Så "det är dags att överge den tömda symbolen att Jesus nedsteg från ovan där och öppet omfamna att hans gudomlighet kommer sig av att det är vi som i tro erkänner honom som Kristus. Att vi låter honom, enligt Luthers funktionella gudsdefinition, vara den som vi väntar oss allt gott av och som vi i all nöd tager vår tillflykt till."

Hm, jag tror inte att jag i min nöd tänker ta min tillflykt till en snubbe som i verkligheten var en vanlig august men som blir "min gud" om jag väntar mej allt gott av honom. Det blir väl bara en avgud om han inte verkligen är Gud? (Enligt Luthers definition kan ju min plånbok vara min gud, men då med synnerligen litet g). Och jag föredrar nog öppna ateister framför ulvar i fårakläder.

Rakt på sak: Hur i hela fridens dar kan såna här snubbar få bli präster och t o m kyrkoherdar (eller tänker Eva Brunne gripa in nu före pensioneringen?) medan det råder prästvigningsstopp för bekännelsetrogna lutheraner från laestadianien, rosenianien (Elm-Bv) och schartauanien? (Plus "rosendahlianien" om de högkyrkliga kan kallas så). Det är ju helt enkelt en uppenbar skandal! En galenskap i Israel, för att uttrycka sej gammaltestamentligt!

Det här berör Efs i allra högsta grad - markerar vi inte rejäl distans kan ju den där Åke Nordström för allt jag vet föreslås till nästa missionsföreståndare. Och tiger vi när högkyrkliga eller elm-bv:are vägras prästvigning medan sådana som Åke får vigas får vi skylla oss själva om Efs snart inte längre får sina präster vigda p g a deras äktenskapssyn!

Apropå bibelsyn och "poetiska" tolkningar även av kristendomens kärndogmer tror jag att Ingemar Hedenius fortfarande har ett ärende till oss alla. (Jag har citerat honom förr och hoppas fortfarande att det ganska långa citatet håller sej inom citaträttens regler). Avsnittet - ursprungligen från 1948 - förtjänar att bli klassiskt.

HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)

Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.

Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.

Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.

Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i.


Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual?

Sjung och läs nu Bacchi böner,
se det våta titelblad,
där han tröstar sina söner
och gör en bedrövad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
sjungom då alla, båd stora och små.
Kör: Gutår! Gutår!

I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt.

Fader Bacchus om så händer,
att ditt barn ej mer förmår,
men på gator, torg och gränder
som en skugga går och står;
värdes du barnet då själv till dig ta
och till friskt vatten det leda och dra.
Kör: Gutår! Gutår!

Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet.

Sen som jag fått allt fullkomna,
frisk som blomman i sin fröjd,
så lät mig då sakta somna
väl otorstig och förnöjd.
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
leve då allt vad hjärtat har kärt!
Kör: Gutår! Gutår!

Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.

Kommentar från avskrivaren: Månne det fortfarande är lika långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, då ”allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet”?

Katekesfråga 16: Vad befaller Gud i första budet?

söndag 18 mars 2018

En god betraktelse av Ragnar Persenius

Påskvänner!

Har just läst en god betraktelse av Ragnar Persenius med anledning av både Midfastosöndagen och Jungfru Marie bebådelsedag. Läs den du också! Den enda lilla anmärkning jag har är väl att "tro på Jesus" och "komma till Jesus" noga taget är synonymer, där den ena saken inte är en prestation mer än den andra. Men visst måste vi komma till Jesus för att få liv, och det är bra att Ragnar påpekar det. Tack!



Katekesfråga 15: Hur sker avguderi?


lördag 17 mars 2018

Lennox om Hawking

Påskvänner!

Ingen vidare bildkvalitet, men mycket god språklig och innehållslig kvalitet i denna intervju med professor John Lennox med anledning av generationskamraten Stephen Hawkings död i onsdags på internationella pi-dagen. Kanske kan den ge även somliga Efs-are något att tänka på?

 

21/3: Lägger till ett äldre klipp med filosofen William Lane Craig där han addresserar Hawking: 



Katekesfråga 14: Vad förbjuder Gud i första budet?

måndag 5 mars 2018

Rosenius om påskalammet

Påskvänner!

Jag hör visserligen till dem som tycker att det var onödigt och kanske också lite löjligt att utlysa ännu ett Rosenius-år (150 år sedan han dog) när vi alldeles nyss haft ett (200 år sedan han föddes). Men hans betraktelser kan vi ju läsa ändå. Och dagens Rosenius-betraktelse var verkligen alldeles extra stark så här i påskfastan och inför påskfirandet: Lammet måste ätas helt.

Försöker ta till mej denna undervisning. Ska jag alls ha Frälsaren behöver jag hela Frälsaren, inte bara en del av honom. Inte bara det jag tycker är skönast. Både i vardagens familjeliv och under helgens högtidsstunder. Inget snack om att jag behöver det. Det är kanske så för dej också?  

"If Jesus is not Lord of all, he is not Lord at all."

Och imorgon bär det av till Lule.

Katekesfråga 13: Vem är Gud?


söndag 4 mars 2018

Sophia Elisabeth Brenner om Nattvarden:

Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta
och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon

Katekesfråga 12: Vad är huvudsumman av lagens bud?

Luther om nattvarden

Påskvänner!

Leonardo da Vinci - The Last Supper high res.jpg

Så här en timme före högmässan kan det kanske passa att påminna både oss Efs-are och andra om orden i Martin Luthers företal till lilla katekesen (1529):

Slutligen vill de inte mer gå till nattvarden, nu när påvens tyranni är avskaffat, utan föraktar den. Det är nödvändigt att förmana dem i detta avseende, men på ett sådant sätt att vi inte tvingar någon till tron eller nattvarden eller ställer upp någon lag eller bestämd tid och plats, utan predikar så att de driver sej själva till nattvarden och liksom tvingar oss präster att ge dem sakramentet. Detta gör man på det sättet, att man säger till dem: Den som inte begär eller söker sakramentet åtminstone en eller kanske fyra gånger om året, om honom måste man befara att han föraktar sakramentet och inte är någon kristen, liksom den inte är någon kristen som inte tror evangeliet eller vill höra det. För Kristus sa inte "låt det vara" eller "förakta det", utan "så ofta ni dricker, gör det" o.s.v. Han vill att det verkligen ska göras och inte alldeles underlåtas och föraktas. "Gör det" säger han.

Men om någon inte sätter värde på sakramentet, är det ett tecken på att han ingen synd har, inget kött, ingen djävul, ingen värld, ingen död, ingen fara, inget helvete, det vill säga han tror inte på något sådant, även om han sitter upp till öronen i det och två gånger om är i djävulens våld. Tvärtom har han ingen nåd, inget liv, inget paradis, ingen himmel, ingen Kristus, ingen Gud och inget gott. För om han trodde att han hade så mycket ont och behövde så mycket gott, så skulle han inte överge sakramentet, där hjälp vinns mot så mycket ont och så mycket gott ges. Man skulle inte heller behöva tvinga honom med någon lag till sakramentet, utan han skulle själv ila till det, tvinga sej själv och nödga dej att ge honom sakramentet.

Till detta behöver du inte i detta stycke ställa upp någon lag som påven. Framställ bara tydligt vilken nytta och skada, nöd och hugnad, fara och hjälp som är förknippad med detta sakrament, så ska de väl komma utan ditt nödgande. Men om de inte kommer, så låt dem fara och säg dem, att de som inte aktar på eller känner sin stora nöd och Guds nådiga hjälp, de är i djävulens våld. Men om du inte allvarligt lägger fram detta eller om du gör en lag och ett gift av det, så är det ditt fel att de föraktar sakramentet. Hur skulle de kunna vara annat än tröga, om du sover eller tiger? Ge därför akt på detta, kyrkoherde och predikant! Vårt ämbete har nu blivit något annat än det var under påven. Det har nu blivit något allvarligt och frälsningsbringande. Därför är det nu förbundet med möda och arbete, fara och anfäktelse, därtill ringa lön och tack i världen. Men Kristus ska själv vara vår lön om vi arbetar troget. 

Härtill hjälpe oss all nåds Fader, vilken vare tack och lov i evighet genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Katekesfråga 11: Varför måste Guds lag uppenbaras i ordet?

lördag 3 mars 2018

Rosenius om rättfärdiggörelsen (frikännandet) genom gärningar

Påskvänner!

Idag, den 3 mars, ger Rosenius en klar och tydlig undervisning om gärningarnas betydelse vid den frikännande - eller fällande - domen på den yttersta dagen. Det är nog inte alltid "rosenianska" predikanter varit lika tydliga som han på den här punkten.

Rosenius skriver även (i sin romarbrevskommentar): "Den genom tron rättfärdige Abraham visade sig genom gärningar vara en sådan. Och det är detta Jakob menar när han skriver att Abraham vart rättfärdigad av gärningar."

Katekesfråga 10: Varigenom förnimmer vi Guds lag i vårt hjärta?

John Lennox är inte dum




Katekesfråga 9: Hur uppenbarade Gud sin lag, innan den uppenbarades i ordet?

fredag 2 mars 2018

Från 1 mars till 1 april

Påskvänner!

Bildresultat för Kaj Munk pictures

Igår, den förste dag i marts, gick den danske diktarprästen Kaj Munk ut och fann en blåsippa. Den inspirerade honom till nedanstående odödliga dikt, "Den blå anemone".



1. Hvad var det dog, der skete?

Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smeltes ved at se det
den förste dag i marts. 
Hvad gennembrød den sorte jord 
og gav den med sit sølvblå flor 
et stænk af himlens tone? 
Den lille anemone, 
jeg planted der i fjor. 

2. På Lolland jeg den hented, 

et kærtegn fra min fødeø. 
Så gik jeg her og vented 
og tænkte, den må dø; 
den savner jo sit skovkvarter, 
sin lune luft, sit fede ler; 
i denne fjendske zone 
forgår min anemone, 
jeg ser den aldrig mer. 

3. Nu står den der og nikker 

så sejersæl i Jyllands grus, 
ukuelig og sikker 
trods ensomhed og gus, 
som om alverdens modgang her 
har givet den et større værd, 
en lille amazone 
og dog min anemone 
som søens bølge skær. 

4. Hvad var det dog der skete? 

Mit vinterfrostne hjertes kvarts 
det smelter ved at se det 
den første dag i marts.
Jeg tænkte "evigt skildtes ad 
min sjæl og glæden", da jeg sad 
i vint'rens grumme done. 
Nu gør min anemone 
mit hjerte atter glad.  

5. For denne rene farve 

den er mig som en vårens dåb, 
den la'r mig nyfødt arve 
en evighed af håb. 
Så bøjer jeg mig da mod jord 
og stryger ømt dit silkeflor, 
en flig af nådens trone. 
Du lille anemone, 
hvor er din skaber stor!


Och när vi om en månad firar påskdagen den 1 april kan vi gärna citera den av nazisterna mördade Munks ord: "La dem slå oss ihjel Langfredag - vi lurer dem Påskemorgen!" Det är biskopens replik ur Munk-dramat "Han sitter ved smeltedigelen" från 1938 - som nu alltså fyller 80 år, samma år som vi också firar att det är 120 år sedan Kaj Munk föddes. Den 4 januari 1944 blev hans "Langfredag". Och vi får be med den sjungna begravningsbönens ord: "När evighetens påsk gryr över jordens gravar, låt oss av nåd få uppstå till evigt liv."




Katekesfråga 8: Vad är 10 Guds bud?