måndag 30 juli 2012

Inte på missionsdag men dock aftonsång

Påskvänner!

Häromveckan var det missionsdag på Brogården med en riktig missionär (bra jobbat, Henrik och ni andra!), men jag var som sommarkantor fullt upptagen med att öva inför ett bröllop med sångsolist och violinist. Så jag missade den i år (i fjol såg jag i alla fall en del av filmen om och med Annethe Munga), men ska vi ha någon "yttre mission" är det absolut nödvändigt med missionsvänner och missionssamlingar, som både väcker och kanaliserar intresse för denna verkliga kärnverksamhet.

Och det är väl då, som det sas på årskonferensen Pite i fjol, också en nödvändighet med "inre mission" för att vi alls ska ha några utsändande och understödjande missionsorganisationer i Sverige i framtiden. Resursfördelningen kan alltid diskuteras, men missionsuppdraget är ett och odelbart. Även svenskarna hör till de folk som Herren kallar till lärjungar.

Igår kunde jag i alla fall - efter friluftsgudstjänst, havsbad m.m. ute i Våtnäs - vara med på halva "aftonsångsgudstjänsten" i Brogården klockan 18 med Sven-Erik och Ingela Olsson från Brunflo. Skönt att bara få sitta och lyssna en stund i lugn och ro med barnen lekande i sandlådan utanför. De och jag "rekade" lite inför barnsångarlägret 15-16 augusti, kan man säga. Kanoterna nere i slänten mot Nianån såg f.ö. väldigt lockande ut. När vi om några veckor flyttar till Iggesund får vi betydligt närmare dit...

Gå, ropa ut från bergen
över vårt land och överallt!
Gå, ropa ut från bergen
att Frälsaren är född.

onsdag 25 juli 2012

Chesterton gästbloggar om eugenik/rashygien

Påskvänner!

Hinner inte skriva så mycket mer själv - kanske till mångas lättnad ;o). Men Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) kan gott få gästblogga i ett fortfarande blott alltför aktuellt ämne, idag när staten håller på att göra varje förälder till sin egen rashygieniker - de "ariskas" våta dröm - och erbjuder avancerade utsorterings- (läs avlivnings-) program utan att de svenska stiftscheferna, eller särskilt många präster och pastorer för den delen, säger så mycket som ett knyst.

Jag vill passa på att tacka vår missionsföreståndare för att han i förra Budis tog till orda mot utsorteringen av foster med Downs syndrom. Tack Stefan - och du behöver inte be om ursäkt för att du uttalar dej om annat än rättfärdiggörelsen genom tro och andra snäva definitioner av evangeliet och EFS:s uppdrag i Sverige och Svenska kyrkan.

Håll nu till godo med första kapitlet ur "Eugenik och annat ont" (1922), en bok som enligt Maciej Zaremba (De rena och de andra, 1999) verksamt bidrog till att under 20-talet påverka den engelska parlamentsdebatten i en för rashygienikerna negativ riktning. (Den borde verkligen ges ut på nytt).


Det visaste i världen är att skrika innan du blivit skadad. Det är ingen idé att skrika efter att du blivit skadad, särskilt inte sedan du blivit dödligt skadad. Folk talar om folkets otålighet, men kloka historiker vet att de flesta tyrannier möjliggjorts av att folken agerade för sent. Det är ofta helt nödvändigt att stå emot ett tyranni innan det existerar. Det är ingen lösning att med distanserad optimism hävda att planerna bara ligger i luften. Ett slag från en yrkesmördare kan bara pareras medan det fortfarande är i luften.


Det existerar idag ett aktionsschema, en tankeskola, lika kollektiv och omisskännlig som någon av dem vi kan skissera historien med genom att gruppera. Det är ett lika bestämt faktum som Oxfordrörelsen eller Långa parlamentets puritaner; eller jansenisterna; eller jesuiterna. Det är någonting som kan pekas ut, det är någonting som kan diskuteras, och det är någonting som fortfarande kan tillintetgöras. Av bekvämlighet kallas det "eugenik", och att det borde tillintetgöras ska jag försöka bevisa på följande sidor.

Jag vet att det innebär mycket olika saker för olika människor, men det är bara för att det onda alltid drar fördel av tvetydighet. Jag vet att det prisas med höga uttryck för idealism och godhet, med silvertungad retorik om renare moderskap och lyckligare eftervärld. Men det är bara för att det onda alltid smickras, precis som furierna kallades De Älskvärda. Jag vet att det kan inräkna många lärjungar vars avsikter är helt och hållet oskyldiga och humana, och som skulle bli uppriktigt förbluffade av att jag beskriver det som jag gör. Men det är bara för att det onda alltid vinner genom styrkan av sina lysande bedrägerier, och det har i alla tider ingåtts förödande allianser mellan abnorm oskuld och abnorm synd.

Om de bedragna ska jag naturligtvis tala som vi alla gör om sådana verktyg, och döma dem efter det goda de tror de gör och inte efter det onda de verkligen gör. Men eugeniken i sej själv existerar för dem som har nog förnuft att se att idéer existerar, och eugeniken i sej själv, i stora eller små kvantiteter, införd snabbt eller långsamt, av goda eller dåliga motiv, tillämpad på tusen personer eller på tre, eugeniken i sej själv är ingenting att förhandla om mer än vad förgiftning är.


Det är inte särskilt svårt att sammanfatta eugenikens essens, om än somliga eugeniker verkar ha en ganska vag uppfattning om den. Rörelsen består av två delar: en moralisk bas, som är gemensam för alla, och en plan för social tillämpning som varierar ganska mycket.

Vad beträffar den moraliska grunden är det uppenbart att en människas etiska ansvarighet varierar med hennes kunskap om olika konsekvenser. Om jag hade ansvar för en baby, och om den babyn bleve sjuk av att ha ätit upp tvålen, skulle jag troligen skicka efter doktorn. Jag skulle kanske kalla honom bort från mycket allvarligare fall, från sängkanterna hos spädbarn vars diet hade varit mycket mer dödlig, men jag skulle inte anklagas för det. Jag kunde inte förväntas veta tillräckligt om hans andra patienter för att anses förpliktigad att för deras skull offra det barn jag var primärt och direkt ansvarig för.

Nu är eugenikens moraliska bas denna, att det barn vi är primärt och direkt ansvariga för är det ofödda barnet. D.v.s. att vi vet (eller kan komma att veta) tillräckligt om vissa oundvikliga biologiska tendenser för att överväga frukten av någon tänkt förbindelse i det direkta och klara samvetsljus som vi nu bara kan rikta mot den andra parten i denna förbindelse. Den ena plikten kan vara lika definitiv som eller mer definitiv än den andra. Man kan tänka på barnet som inte existerar t.o.m. före hustrun som existerar. Men väl att märka: detta är ett jämförelsevis nytt beaktande på moralens område.

Naturligtvis har vettigt folk alltid ansett att äktenskapets syfte var att avla barn till Guds ära eller enligt naturens plan; men vare sej de räknade sådana barn som Guds belöning för en tjänst eller som naturens premium för förnuft, lämnade de belöningen eller premiet åt Gud eller naturen att sköta - som något mindre definierbart. Den enda person (och detta är poängen) mot vilken de kunde ha precisa plikter var partnern i processen. Att direkt överväga partnerns krav var det närmaste man kunde komma att indirekt överväga eftervärldens krav.

Om haremets kvinnor sjöng hjältens lov när muslimen besteg sin häst, var det för att detta var en passande erkänsla mot en man; om den kristne riddaren hjälpte sin hustru ned från hästen, var det för att detta var en passande erkänsla mot en kvinna. Bestämda och detaljerade bekräftelser av denna typ baserades inte på det ofödda barnet, och betraktade det inte i det agnostiska och opportunistiska ljus i vilket herr Browdie betraktade fröken Squeers´ hypotetiska barn. Genom att se dessa könsrelationer som hälsosamma hoppades de naturligtvis på att de skulle producera friska barn, men detta var allt.

Den muslimska kvinnan förväntade sej utan tvivel att Allah skulle sända vackra söner till en lydig kvinna, men hon skulle inte ha tillåtit någon direkt vision av sådan söner att förändra lydnaden själv. Hon skulle inte ha sagt: "Jag ska nu vara en olydig kvinna, eftersom de lärda informerat mej om att stora profeter ofta är barn till olydiga kvinnor." Riddaren hoppades utan tvivel att helgonen skulle hjälpa honom att få starka barn, om han fullgjorde alla sina plikter, av vilka en kan ha varit att hjälpa sin fru ner från hästen, men han skulle inte ha tvekat att göra det för att han läst i en bok att en serie fall från hästar ofta resulterade i födelsen av ett geni. Både muslimer och kristna skulle ha ansett sådana spekulationer vara inte endast ogudaktiga utan även ytterst opraktiska. Jag håller helt och hållet med dem, men detta är inte poängen här.


Poängen är att en ny skola tror på eugenik framför etik. Och detta bevisas av ett välkänt faktum: att historiens hjältedåd faktiskt är eugenikens brott. Eugenikens böcker och artiklar är fulla av ideer om att icke-eugeniska förbindelser borde betraktas och kan komma att betraktas som vi betraktar synder, att vi verkligen borde känna att giftermål med en invalid är ett slags grymhet mot barn. Men historien lovsjunger människor som har hållit sådana band till invalider heliga; den är full av fall lika överste Hutchinsons och Sir William Temple, som förblev trogna mot sina makar även när skönhet och hälsa tycktes ha gått upp i rök. Och trots att Dorothy Osbornes och fru Hutchinsons sjukdomar kanske inte faller under de eugeniska spekulationerna (jag vet inte), är det uppenbart att de kunde ha gjort det; och förvisso skulle det inte ha gjort någon skillnad beträffande människors åsikter om moralen i handlingen.

Jag diskuterar inte just här vilken moral jag föredrar, men jag insisterar på att attityderna är motsatta. Eugenikern helgonförklarar verkligen just de män som hundratals familjer har kallat smitare. För att vara konsekventa borde de resa statyer över män som övergivit sina älskade på grund av kroppslig olycka, med inskriptioner som firar den gode eugenikern som, efter att hans fästmö fallit av en cykel, nobelt vägrade att gifta sej med henne - eller den unge hjälten som efter att ha hört om en morbror med rosfeber storsint bröt sitt ord.

Vad som är fullkomligt klart är detta: att människorna hittills ansett bandet mellan man och kvinna så heligt, och effekten på barnen så oberäknelig, att de alltid beundrat upprätthållen heder mer än bevarad säkerhet. Utan tvivel tänkte de att t.o.m. barnen knappast blev sämre av att inte vara barn till fegisar och svikare, men detta var inte den första tanken, det första budet.

Kort kan vi säga att medan många moralsystem har dragit nästan lika allvarliga gränser kring sex som någonsin någon eugeniker, har de nästan alltid haft karaktären att säkra troheten mellan de båda könen och att lämna resten åt Gud. Att introducera en etik som gör att denna trohet eller otrohet varierar med något slags kalkyl kring ärftlighet är det besynnerligaste av allt, en revolution som inte har inträffat tidigare.


Det är bara rättvist att här (utan att mer än snudda vid saken) tillfoga att många eugeniker skulle säga emot detta, genom att hävda att det fanns ett medvetet eugeniskt skäl för den skräck inför vissa förbindelser som innebar att en man förnekades privilegiet att gifta sej med sin mormor. Dr. S.R. Steinmetz anmärker, med denna rysliga sinnets enkelhet med vilken eugenikerna får vårt blod att frysa, att vi ännu inte vet alldeles säkert vilka motiven var för skräcken inför den förskräckliga sak som är Oidipus´ vånda. Med helt och hållet vänskapliga avsikter ber jag Dr S R Steinmetz att tala för sej själv. Jag vet motiven för att se en mor eller syster som skilda från andra kvinnor, men inte har jag funnit dem genom någon mystisk forskning. Jag fann dem där jag fann en analog aversion mot att äta en baby till frukost. Jag fann dem i en djupt rotad motvilja i den mänskliga själen mot att tycka om något på ett sätt när man redan tycker om det på ett annat helt oförenligt sätt.

Nu är det alldeles sant att denna aversion kan ha agerat eugeniskt och på så sätt haft en viss bekräftelse och bas i fortplantningens lagar. Men det kan verkligen inte finnas någon eugenik som är fullt så dum att han inte ser att detta inte är ett försvar för eugeniken - utan ett direkt förnekande av eugeniken. Om någonting som till sist har upptäckts i ljuset av forskningen är något som man har handlat efter alltifrån begynnelsen i ljuset av naturen, är detta helt enkelt inget skäl för att ständigt lägga sej i folks förehavanden - utan ett skäl för att lämna dem i fred!

Om män inte gifte sej med sina mormödrar när det för allt vad de visste var en mycket hygienisk vana, om vi nu vet att de instinktivt undvek naturvetenskapliga risker, så är detta så långt vi kan förstå en poäng som talar för att låta folk gifta sej med vem de vill. Det är helt enkelt ett konstaterande av att det sexuella urvalet, eller det som kristna kallar att bli förälskad, är en del av människans utrustning som vi på det hela taget och i det långa loppet kan ha förtroende för. Och det innebär förstörelsen av hela denna vetenskap i en enda smäll.


Den andra delen av definitionen, de övertalande eller tvingande metoder man vill ta i anspråk, ska jag syssla med mer fullständigt i den andra delen av denna bok. Men en sammanfattning i stil med följande kan vara användbar här:

Långt in i vår mänsklighets ofattbara förflutna finner vi antagandet att grundandet av en familj är en fri människas personliga äventyr. Innan slaveriet långsamt sjönk ur sikte i kristendomens nya klimat, kan det vara sant eller inte sant att slavar i någon mening avlades fram som boskap och värderades som ett lovande stycke arbetskraft. Om det var så var det i en mycket lösare och vagare mening än beträffande eugenikernas avlingsprojekt, och sådana moderna filosofier läser i den gamla hedendomen in en fantastisk stolthet och grymhet som är helt och hållet modern.

Det kan emellertid hända att hednatidens slavar hade en skugga av välsignelserna hos eugenikerns omsorg. Det är alldeles säkert att fria hedningar skulle ha dödat den förste som föreslog något liknande. Jag menar den som föreslog det på allvar, för Platon var bara en Bernard Shaw som olyckligtvis skrev sina skämt på grekiska.

Bland fria män har lagen, eller ännu oftare tron och oftast av allt sedvänjan lagt alla slags restriktioner på sexlivet av det ena eller andra skälet. Men lag och tro och sed har aldrig koncentrerat sej på något annat än att fixera och bevara familjen när den en gång blivit skapad. Akten att grunda en familj, säger jag ännu en gång, var ett individuellt äventyr utanför Statens gränser. Våra första glömda förfäder lämnade traditionen efter sej, och våra egna senaste fäder och mödrar skulle för bara några år sedan ha tyckt att vi var galningar som ens diskuterade den.

Den kortaste generella definitionen av eugenik utifrån dess praktiska sida är att den i större eller mindre utsträckning strävar efter att kontrollera somliga familjer som om de vore hedniska slavfamiljer. Jag ska senare diskutera frågan om de människor som kan utsättas för denna press, och den ännu mer kluriga frågan om vilka människor som ska utsätta dem för den. Men den måste åtminstone tillämpas av några på några, och detta på grund av vissa kalkyler om fortplantning som påstås kunna demonstreras.

Detta om ämnet i sej själv. Jag säger att denna sak existerar. Jag definierar den så tydligt som saker med moraliska inslag kan definieras och jag kallar den eugenik. Om någon efter detta väljer att påstå att eugenik inte är det grekiska ordet för detta, nöjer jag mej med att svara att "chevaleresk" inte är franska för "hästaktig", och att sådana kontroverslekar är mer hästaktiga än chevalereska.

Stilla musik i Forsa kyrka klockan 13

Påskvänner!

Snart ska jag fara och på anmaning spela lite stilla musik i Forsa kyrka mellan kl. 13 och 14. Jag får ju troligen öva och spela i alla kyrkor i hela Sveriges land (om jag frågar först), t.o.m. i Luleå domkyrka, utom i de kyrkor som finns i Bollnäs-Rengsjö pastorat. Är det ett exempel på att ingen är profet i sin hemstad? Och vad händer nu när vi flyttar ;o)?

Min situation är naturligtvis en sk-t-sak jämfört med många andras. Ändå måste det naturligtvis - oavsett vem som flyttar först - klargöras vem som har det yttersta ansvaret för en sådan, ur den avstängdes synvinkel, drakonisk åtgärd som att i tre års tid (och för obestämd framtid) förbjuda en kantorsstuderande att öva på hempastoratets orglar. Kan en kyrkoherde verkligen självsvåldigt bestämma en sådan sak (som ju skulle väcka ett enormt medialt uppseende om det gällt en queertroende studerande som anklagat sin EFS-kyrkoherde för att genom sin modesta heteronormativitet förneka alla människors lika värde) eller har inte församlingen och kyrkorådet, alt. domkapitlet, den yttersta bestämmanderätten vad gäller kyrkorum och inventarier utanför det direkta gudstjänstsammanhanget?

Jag tror det bör klargöras, inte främst för min skull (mina övningsproblem löser sej ju nu när vi flyttar) utan för ALLA presumtiva orgelspelares och orgelstuderandes skull, unga såväl som äldre. Vad riskerar man om man söker bilda opinion på tvärs mot de rådande politiska partierna (alt. på tvärs mot sin konservative kyrkoherde eller sitt ur queersynvinkel efterblivna kyrkoråd)? Och jag tror att kyrkomusikerutbildningarna skulle behöva träffa ett avtal med stift och församlingar om något slags "lokal övningsrätt" för de studerande (så länge de inte hotar och misshandlar någon eller slår sönder instrumenten), eftersom det är så dyrt och opraktiskt att själv anskaffa en kyrkorgel.

Sammanfattning av min reaktion på EFS-styrelsens motionssvar

Påskvänner!

För över en månad sedan skrev en kommentator: 


"Jag är nyfiken på att läsa några tankar om EFS årsmötet. Hur tycker du det gick för dina motioner?"


Svar: Det gick inte så bra för mina motioner, tycker jag, även om styrelsen bejakade en del tankar kring exempelvis årsmötesmotionerande och reformationsjubilerande.

Det är t.ex. inte nog med att själv på sitt lilla hörn få definiera äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Det måste naturligtvis åter bli hela EFS:s och hela Svenska kyrkans definition, som det ju fortfarande är i dess bekännelseskrifter som EFS ännu mer betonat bekänner sej till! (Får en EFS-pastor viga män med män och kvinnor med kvinnor till kristliga äktenskap - det enda som är sagt är att hen ska tala med missionsföreståndaren först, men tillsynen av EFS-pastorerna är väl överlämnad till resp. stiftschef?) 


Och jag tycker fortfarande att det vore långt naturligare att inomkyrkliga rörelser som EFS också framträdde som nomineringsgrupp i kyrkovalen än att Socialdemokratiska Arbetarpartiet eller Centerpartiet gör det! Men det är tydligen omöjligt för styrelsen och de flesta EFS-ombud att tänka sej, även om de flesta verkar dela min kritik av de politiska partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter.

Framför allt blev det pinsamt tydligt att EFS inte vill röra ett finger för att personer sådana som Bo Brander (eller för den delen Bo Giertz) eller någon gammalkyrklig, laestadian eller bibeltrogen vän  ska kunna bli prästvigda - eller vigda till någon tjänst ö.h.t. - i dagens Svenska kyrka. Det är ett avsteg - såvitt jag förstår - från biskopskandidaterna Agne Nordlander och Anders Sjöbergs linje, och från intentionerna bakom samvetsklausulen 1958 - som då inte precis ansågs gälla enbart dåvarande prästgeneration. Nu har ämbetsreformen gällt i 54 år, och exakt en tredjedel av den tiden har det nu rått prästvigningsstopp för hög-, gammal- och konservativa lågkyrkliga. Read my lips: ämbetsreformen hade INTE gått igenom, åtminstone inte förrän på 1980-talet, om den (ur de politiska partiernas synvinkel logiska) konsekvensen hade förutsetts av de tveksamma men fromt förhoppningsfulla. 


(EFS-aren Ulf Grenstedt ansågs ju nyligen som oerhört konservativ för att han som ende Skara-kandidat öppet förklarade sej villig att prästviga människor som inte kunde tänka sej att viga två tjejer resp. två killar till ett kristligt äktenskap - men någon kv-pr-mo-st-re tror jag inte han vågade utfästa sej att prästviga).


Styrelsen går alltså på Stefan Svenssons linje att det inte "går att backa bandet" så att även de som inte tror på ämbetsreformen ska få bli prästvigda. Han tycker det blir så sårande att prästvigda kollegor inte erkänner varandras ämbete. Så klart det är. Men är det inte allvarligare och långt mer sårande för en evangeliskt-lutherskt troende oavsett kön att rena förnekare - oavsett kön - verkar präst- och biskopsvigas i vår tid? Och frågan är ju vad han och EFS vill göra med de lekmän som inte erkänner kvinnor som just församlingsföreståndare och nattvardscelebranter. De bör åtminstone gå fram, verkar han tycka - och därmed ännu mer övertydligt demonstrera, öga mot öga, att de inte vill ta emot bröd och vin av en kvinna (nog är det i mina ögon BETYDLIGT mer finkänsligt att sitta kvar i bänken). Kan de ha förtroendeuppdrag av något enda slag i vår kyrka, eller stämmer EFS in i de politiska partiernas och kyrkoledningens uppfattning att de förnekar allas lika värde och inte har någon kristen människosyn? (Även om de t.ex. avvisar de politiska partiernas erbjudanden om utsortering av handikappade foster...).

Detta sagt: Frimodig kyrkas opinionsansvariga Anna Sophia Bonde har - helt naturligt i hennes situation - uttryckt samma förhoppningar som Stefan om att vi "ska kunna lägga ämbetsfrågan bakom oss" för att koncentrera oss på evangelisation m.m. Och jag skulle vilja uttrycka det så här:


Frimodig kyrka är ett uttryck för en vilja att TILLFÄLLIGT lägga ämbetsfrågan bakom oss, medan vi tillsammans motar undan statens och de politiska partiernas otillständiga inflytande i och över kyrkan. Det som borde ha gjorts 1958 och 2009 sker nu, att troende människor från många läger förenas i en övergripande prioritering: att kyrkan först av allt åter måste bli kyrka, missionerande och evangeliserande och verkligt fri från statsmakten - SEDAN kan vi diskutera såväl ämbets- som äktenskapsfrågor och andra frågor utan otillbörliga hänsynstaganden och påtryckningar.


Jag har sagt det förut och jag säger det igen att jag ser Frimodig kyrka som en nödfallsåtgärd av typen samlingsregeringen under andra världskriget. (Så länge kyrkan är ockuperad av politiska partier, som nu t.o.m. lägger sej i och tar beslut om själva LÄRAN!). I längden kan inte hög- och lågkyrkliga driva opinion i samma grupp. Men de kan, det tror jag fortfarande, leva och verka i samma kyrka!

Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.

tisdag 24 juli 2012

Stefan Svensson 60 år - ungefär jämngammal med att ämbetsfrågan blev minerad mark i vår kyrka

Påskvänner!

Det blir inte så mycket nya, egna, texter så här under sommaren (nu ska vi dessutom snart flytta till Iggesund), men en länk till Dagen-artikeln om EFS-styrelseledamoten och rektorn Stefan Svensson på Glimåkra folkhögskola vill jag gärna lämna. Grattis Stefan till de 60 åren, varav de flesta med fru Agneta som kompanjon!

Jag har fått ett mycket gott intryck av Stefan, om än jag bara träffat honom någon enstaka gång IRL (t.ex. i en tillfällig "mansbönegrupp" på Pite havsbad vid konferensen 2011) och några ytterligare gånger i bloggosfären.

Som nybliven Frimodig kyrka-supporter och deltagare i förra veckans Oas-möten i Hudiksvall vill dock här passa på att ta upp en tråd där jag delvis förstår Stefans inställning och kritik, delvis är ganska frågande inför den. Stefan har distanserat sej från Oas-rörelsen och Frimodig kyrka p.g.a. deras oklarhet - alternativt alltför högkyrkliga/ekumeniska linje? - i ämbetsfrågan. Och i samband med ett blogginlägg av Erik Johansson (numera mest twittrare) om Frimodig kyrkas Stockholmsmöte i november 2008 kritiserade Stefan (liksom jag gift med en kvinnlig präst/pastor) den då rätt nybildade nomineringsgruppen Frimodig kyrka för en passus i dess program som jag själv funderat mycket över, nämligen denna: 


FRIMODIG KYRKA vill att kyrkan aktivt och intensivt skall arbeta för försoning i ämbetsfrågan och att personer med olika hållning i sakfrågan skall behandlas lika vid t.ex. tjänstetillsättningar. ”

Stefan undrade om inte "försoningen" i praktiken skulle innebära att manliga präster skulle slippa tjänstgöra med kvinnliga präster och skrev därför i kommentarsfältet:


Det låter bra, men i verkligheten är det så att personer som inte accepterar kvinnliga präster anser det vara en rättighet att få fira gudstjänst utan inblandning av kvinnliga dito vid nattvardsbordet. Jag har sett det så många gånger i verkligheten, för att inse att vi inte kan backa bandet och t.ex. acceptera prästvigning av motståndare till kvinnliga präster.


Jag tror att Frimodig kyrka måste vara tydligare och säga att man accepterar både män och kvinnor till prästämbetet, och man utifrån detta faktum verkar för att hitta lösningar som känns fruktbara för framtiden.


Jag svarade så här samma dag:


Bra Stefan att du sätter fingret på Frimodig kyrkas ömma punkt. Det går inte att både äta kakan och behålla den (eller både sk-ta och hålla igen, som min fromma mormor sa). Det har jag skrivit i Kyrka och folk, i debatt med Dag Sandahl på forumet Kyrkans framtid, i samtal med Jan-Anders Ekelund på min egen blogg (se kommentarerna till tp://efsidag.blogspot.com/2008/11/kyrkovalet-2009-frimodig-kyrka-och.html). Det är nånting som – trots Erik Johanssons smittande entusiasm – inte är helt övertygande med frimodet. Det är något som sopas under mattan, jag kommer lika lite som dej Stefan ifrån det.
Detta sagt måste jag vända mej till dej Stefan oxå. Visst var det du som slutade i oas-rörelsen av det här skälet? Och då måste jag (som är gift med en kvinnlig pastor) ändå undra om du är lika noga med andra slags villoläror? Det är helt enkelt inte KLOKT vilka stolleprov (snällt sagt) somliga kan acceptera från kyrkoledningen – och från nyprästvigda!, jag hörde ju nyligen en som betecknade syndafallet som ett fall framåt för mänskligheten och pratade mycket om det gudomliga inom oss (alla) – utan att bryta kontakten och engagemanget i “rörelsen”, medan man nitiskt ställer upp på sagda kyrkolednings klappjakt på oliktänkande i ämbets- (och snart kanske även äktenskaps-) frågan.
Se nu detta i vitögat: den s.k. äktenskapsreform som staten först beslutar och det politiskt valda kyrkomötet sedan bekräftar drar skam över 1) kampen för ökad förståelse för entydigt homosexuellas speciella predikament (jojo, så går det när man ger dom lillfingret) men även 2) ämbetsreformen 1958 (jojo så går det när man tillämpar Gal. 3:28 överallt). Är det NÅGOT som verkligen fått mej att tvivla på kvinnor i prästämbetet så är det de senaste årens utveckling, där inte minst många kvinnor hävdar att har vi sagt ja till prästvigda kvinnor så måste vi också säga ja till likställande av partnerskap/äktenskap.
Men än mera: utvecklingen komprometterar svårt, inte bara i många romerska katolikers ögon, 3) Martin Luthers reformation (jojo så går det när man kritiserar Påven) samt, i många muslimers med fleras ögon, 4) hela kristendomen och kristenheten. Har du tagit lika konkret, tydlig ställning mot kyrkomötets/kyrkoledningens stolleprov under 2000-talet (dit man väl ännu mer måste räkna K-G Hammars och Claes-Bertil Ytterbergs teologi, accentuerad av John Shelby Spong) som du gjort mot dem som har den gamla ämbetssynen? Det är ju nämligen något djupt sjukt begravet i detta också, som ibland syns så tydligt i EFS, att man silar högkyrklighetens mygg men sväljer liberalteologins kameler.

Stefan svarade 17 november (tar mej friheten att citera här, eftersom kommentaren ju var/är offentlig också på Erik Johanssons blogg):
Svar till Andreas: Jo, jag tror att jag så gott som alltid försökt hålla en tydlig linje när jag mött sådant jag anser vara villoläror. Jag var inte speciellt bekväm av mig som EFS distriktsföreståndare i Växjö och Linköpings stift alltid, men de tuffaste stötarna har jag tagit bland mina dåvarande df-kollegor. Det är bara att fråga dem…
Jag önskar och ber att kyrkan skall ha modet att lägga ämbetsfrågan bakom sig och predika om Jesu försoning och nåd.

Jag svarade den 18 november:
Tack för ditt goda svar Stefan – jag uppskattar det, liksom ditt förra inlägg! Det enda jag sett “utåt” var dock din stora kritiska debattartikel mot OAS – där min svåger är aktiv – medan jag inte sett ett ord om att du lika skarpt brutit med t.ex. någon biskop eller annan svenskkyrklig organisation på hög nivå. Därav min lite skeptiska fråga. Men du har säkert sagt en del internt, kanske skrivit med, och det är ju vackert så.
Ja, tänk om vi kunde lägga ämbetsfrågan bakom oss. Och äktenskapsfrågan. Och andra såna där frågor som verkar – och kanske också är – så små jämfört med klimathotet. Eller “försoningen”.
Men om “modet att lägga ämbetsfrågan bakom sej” handlar om modet att stänga ute personer med från SvK avvikande ämbetssyn från ämbetet (vilket i sej kunde vara konsekvent och invändningsfritt), medan andra idag får prästvigas och verkligen prästvigs med den ena teologin stolligare än den andra (att Jesus skulle ha lidit en försoningsofferdöd för våra synder förnekas allt oftare, åsikter nära Shelby Spongs – t.ex. den om om “syndafallet uppåt” – kan föras fram utan ramaskrin och avsättningsvarningar från biskoparna o.s.v.), ja, då tycker jag inte att det handlar om mod ö.h.t., utan bara om populism och politisk korrekthet.
Men tack som sagt för svaret. Jag förstår och delar din frustration över ämbetsfrågan, men anar att reträtterna kan bli oändligt många även sedan den “släppts”. Vi måste nu prioritera att verkligen skilja kyrkan från staten.

Tre och ett halvt år senare skrev jag om ungefär amma sak här på min egen blogg under rubriken Nej, jag kommer inte på årskonferensen och årsmötet (jag var den helgen ledare på det sista konfirmandlägret som hölls medan Graninge var stiftsgård). Blogginlägget handlade om en av mina motioner till årsmötet: att EFS sviker i huvudsak bekännelsetrogna, fast högkyrkliga män och kvinnor - hur lätt är det idag att bli diakon eller ens kyrkomusiker med en uttalat högkyrklig ämbetssyn, tror ni? - genom att tyst acceptera och därmed ställa sej bakom kyrkoledningens vigningsstopp. Om det, som styrelsen påstår, finns högkyrkliga som accepterar ordningen med kvinnliga präster (en definitionsfråga), ja, prästvigda kvinnor som själva betecknar sej som högkyrkliga, så finns det ju å andra sidan markerat lågkyrkliga rörelser, som EFS systerrörelse ELM-BV och de laestadianska fridsföreningarna i norr, som i praktiken drabbas lika hårt som de högkyrkliga av vigningsstoppet, även om de har en delvis annorlunda ämbetssyn i övrigt. (Så klart min motionsformulering var förenklad för att inte svälla över alla bräddar, men det passade tydligen inte styrelsen att komplettera min bild av situationen åt båda hållen).

Jag fick dagen efter, den 13 maj, en kommentar av signaturen "SS" som jag kanske lite förhastat antog var Stefan, men som i varje fall verkar vara någon med ungefär samma hållning som han. Jag citerar även detta här eftersom det redan offentliggjorts i kommentarsfältet och utgör en välformulerad sammanfattning av mångas position (men om sign. SS så önskar kan jag ta bort det härifrån):


Andreas,
Jag tycker att du gör det för lätt för dig. Du ser den här frågan bara i ljuset av att det är synd om kvinnoprästmotståndarna. Tänk dig in i att en kvinnlig präst celebrerar nattvarden innan en personalsamling. Samtliga hennes manliga kollegor "råkar" komma lite sent till personalsamlingen, dvs man hoppade över mässan.


Det där händer gång efter annan. Vad tror du sprider sig för tankar i hjärtat på dessa människor?


I kvinnans: Varför kan dessa män inte se min kallelse lika mycket värd som deras egen?


I männens: Jag tänker åtminstone inte vika ner mig eftersom löftena som gavs 1959 om att få väja undan skall gälla för evärderlig tid. = Jag anser att min kallelse är den enda riktiga.


Jag menar; vi kan inte fortsätta att ha en uppfattning där vi misstror varandras kallelse med hänvisning till löften som gavs långt innan man själv blev prästvigd. Det som behövs nu är kärleksfull respekt för varann, att åtminstone möta upp vid nattvardsbordet (även om man inte vill ta emot bröd och vin). Att inte ens kunna göra detta, tyder på total brist på kärlek. Jag tror att båda sidor måste bjuda på respekt för varandra, acceptera att båda uppfattningarna finns i vår kyrka och älska varandra. Inte förrän då kan kyrkan hantera denna infekterade fråga på ett vettigt sätt.


Och jag svarade den 14 maj:


Nänä. Så lätt gör jag det inte för mej. (Men tack för mothugget!) För jag tycker inte alls att det "bara är synd om kvinnoprästmotståndarna." Men det råkar dock vara så att dessa sedan 1994 inte får vigas till präster, och kvinnliga kvinnoprästmotståndare får knappast bli diakoner mer. Och den högkyrkliga lekmannakvinnan - den enda högkyrkliga så långt ögat når - i min hemförsamling är ju damned if she do (alltså uteblir från mässan när det är kvinnlig celebrant) and if she don´t (inte uteblir men nobbar nattvardselementen). Högkyrkliga är kanske inte så roliga, men hur kan man kräva att de ska acceptera vigning och nattvardscelebrering om de de facto inte gör det? Särskilt nu när läran om könets irrelevans i ämbetet (1958) följts av könets irrelevans i äktenskapet (2009) och (2012) för själva könsbegreppet!!! (Ämbetsförändringen 1958 hade INTE kunnat genomdrivas om man inte uppfattat samexistensen med samvetsklausul som gällande för all framtid - Helle Kleins kritik mot samvetsklausulen visar att hon inte förstått ett dugg av förutsättningarna 1958).


Och vad ska de manliga prästerna i den församling där jag nu arbetar säga när en tredjedel av de anställda konsekvent nobbar nattvarden före personalmötet, förmodligen av något slags teologiska skäl det också. Ska det också tas personligt?


Jag gör det inte lätt för mej, tvärtom har jag i åratal kritiserat många s.k. högkyrkliga kv-pr-mo-re för att de verkat kunna räkna nästan vilken villolärare som helst som präst och t.o.m. biskop, bara det är fråga om en karl! Men då kan jag ju inte heller acceptera det motsatta men liknande synsättet som så uppenbart dominerar i Svenska kyrkan (och EFS?) idag: Avvik nästan hur mycket som helst från Nya testamentets lära sådan den framställs i Bibeln och vår evangelisk-lutherska bekännelse, och du får hållas, så länge du bara inte är kv-pr-mo-re (numera även: inte är h-t-r-n-rm-t-v).


Däremot har EFS-styrelsen i sitt svar till mej alldeles rätt i att jag förenklar - för att hålla mej någorlunda kort. Det är ju nämligen långt ifrån bara traditionellt högkyrkliga som stängs ute från kyrkans vigningstjänster. ELM/BV och laestadianska rörelsen - både män och kvinnor - är i stort sett portade. Men just för att EFS kallas lågkyrkligt visar särskilt behandlingen av just högkyrkliga hur pass solidariska vi egentligen är med andra grupper som vill hålla fram vår kyrkas tro och bekännelse.


Och nu efter Oasmötena i Hudiksvall måste jag tillfoga:

Stefan och sign. SS (om det nu inte är samma person): IFALL DET NU ÄR SÅ SÅRANDE ATT PRÄSTVIGDA KVINNOR INTE FÅR VARA CELEBRANTER PÅ T.EX. OASMÖTEN, HUR SÅRANDE ÄR DET DÅ INTE FÖR FRIKYRKOPASTORER ATT DE INTE FÅR VARA DET (ENS OM DE ÄR MÄN)? Eller varför får inte en lekman som jag celebrera (om man har en ultra-lågkyrklig ämbetssyn) - ska jag gå omkring och bli kränkt över att få skulle komma till min station om jag stod där med medhavt vin och bröd; hur flitigt och innerligt jag än läste instiftelseorden? Ska "tycka-synd-om-argumenten" (jo, de florerar även på högkyrkligt håll) få styra alla ställningstaganden, så hamnar vi ju någerst. Jag tycker att frikyrkopastorerna - de manliga - i Hudiksvall gjorde rätt, som prestigelöst kunde släppa altardukningen och "nattvardsserveringen", ja t.o.m. högmässopredikan, till de högkyrkliga Frimodig kyrka-prästerna (i detta ärkestiftets avlägsnaste del) som knappt tror att nattvarden är giltig om den inte celebreras/distribueras av en manlig präst i s.k. apostolisk succession. Allt medan konferenscentrat låg uppe på pingstkyrkliga Högliden, där ärkediakonen (höll jag på att skriva) Inga Pagréus, frälsisevangelisten Roger Larsson och sångarfenomenet Simon Ådahl m.fl. m.fl. m.fl. fick breda ut sej desto friare.

Visst kan man göra ämbetsfrågan till en människorättsfråga, så att det är samma synd att inte prästviga en kvinna (eller viga två av samma kön till äktenskap?) som att inte prästviga en mörkhyad (eller viga två av olika hudfärg till äktenskap?). Då får man väl stå för det, och då får EFS-styrelsen driva det hårdare än idag. (Samtidigt: när blev lågkyrkliga EFS så fixerad vid nödvändigheten av just prästvigning för tjänst i Guds rike?). Men så länge vi - likt samvetsklausulens skapare 1958 - ser katolska, ortodoxa och högkyrkliga trossyskons ämbetssyn (och äktenskapssyn) som en någorlunda acceptabel (om än inte alltid direkt "luthersk") tolkningsvariant, kan man inte som EFS-are delta i någon inomkyrklig kättarjakt på dessa! I varje fall inte så länge man tiger stilla när liberalteologer av det mest förfärliga snitt årligen verkar slinka igenom pastoralinstituten. (Inte att undra på, när så många stiftschefer själva tycks ha svårt att distansera sej från John Shelby Spong eller Ulla Karlsson).

Och har jag rätt eller inte när jag tycker mej minnas att såväl Agne Nordlander (provvalsvinnare i Växjö) och Anders Sjöberg (provvalsvinnare i Göteborg) lovade att prästviga även s.k. "högkyrkliga", d.v.s. i praktiken även män från Bibeltrogna vänner och laestadianväckelsen? Varför skulle ledande EFS-are inta en annan hållning idag - av påstådd eller verklig omsorg om prästvigda kvinnor och "allas lika värde" (den fosterdiagnostik i doktor Mengeles fotspår som Hanne Kjöller skrev om då?) - för att liksom få vara kvar i den folkkyrkliga värmen(?) ett tag till. Tills vi ändå ryker p.g.a. att vi sist och slutligen inte kan ansluta oss till den totala queerologin och dess påstådda sammanhang med allas lika värde? Och då är de högkyrkliga resp. konservativa lågkyrkliga inte längre kvar på några positioner i Svenska kyrkan där de kan försvara oss mer låga och mindre konservativa. Tji lär vi få.

Men som sagt: ett stort och hjärtligt grattis till de 60 åren, Stefan, och tack för din villighet att då och då ge respons på "gräsrotstankar", även kritiska. Gud välsigne dej för både tid och evighet.

Det skall ej ske med mänsklig makt,
men med din Ande, har du sagt,
så ber vi: töm oss på allt vårt,
som är för skrymmande och hårt,


och fyll oss med din Ande god,
ge med din högra hand oss mod,
och skapa av oss, Herre kär,
ett Andens hus, en Andens här.

måndag 23 juli 2012

Bra prioritering av EFS

Påskvänner!

Efter en billig semesterdag med barnen i finnskogarna (med bad i Mållången och besök på Finnskogsmuséet i Skräddrabo) under hustruns jobbresa till Hudiksvall läser jag lite senkommet en mycket positiv artikel om EFS i tidningen Dagen: "EFS satsar på gratis eller billiga aktiviteter."

Härlig läsning. Jag vet inte hur dyrt det är att delta på sommarens två barnsångarläger på EFS Brogården här i Hälsingland (tittade förbi det ena och ska hjälpa till på det andra), men jag tror att det är "sponsrat". En god prioritering - eller investering om man vill använda det språkbruket. När kristen verksamhet fungerar som bäst förverkligar den, även utan programmatisk socialism eller egendomsgemenskap, det apostoliska programmet om att "en utjämning ska ske".

Man kan se på saker och ting i enlighet med det moderna visdomsordet:

Det finns inget sådant som en gratis lunch.


Och visst - ett "gratis" barnläger kräver att andra går in och satsar tid och pengar.

Man kan också se det som EFS-predikanten och riksdagsmannen Tore Nilsson (1919-1998):


Allt som har värde i livet 
får vi till skänks.


Och som många i kristna sammanhang tidigare ofta fått höra och som många, många fler borde få höra idag och alla dagar: Nåden är gratis. Men den kostade Jesus mycket.

Ja, allt.

Din nåd är så stor, du var god mot mej, Gud.
Den synd jag bekände du plånade ut.
Så låt mej få vittna om allt vad du gav,
din nåd och din kärlek från vagga till grav.


Ja, låt mej få följa dej var du än går
och lär mej att se vad du ser och förstår,
att tala ditt ord på ditt värmande sätt,
att verka och be för de fattigas rätt.

måndag 16 juli 2012

Ja, vad vill S med Svenska kyrkan?

Påskvänner!

Nu kanske sommarstiltjen kan övergå i lite debatt-bris åtminstone: Annika Borg och Kristen opinion har, utan att precis driva en tydlig evangelisk-luthersk bekännelse, dock på sistone förtjänstfullt fronderat mot kyrkans övriga "inne-gäng" och särskilt mot den slags religionsdialog som slår ut viljan till kristen profilering, till kyrklig offensiv med syfte att folk faktiskt ska bli och förbli kristna.

Men det är inte bara proffsteologer som tonat ner kyrkans särart, evangeliets "differentia specifika". De politiska partier, och inte minst Socialdemokraterna, som av någon outgrundlig anledning engagerar sej i vårt största nominellt kristna samfund, har givetvis inget konfessionellt intresse alls, snarare som Annika Borg påvisar ett intresse av att kyrkan blir så lik partiet som möjligt.

Vad vill S med svenska kyrkan? är en mycket relevant fråga att ställa inför kyrkovalet 2013. Och jag tror att Annika Borgs slutsatser stämmer. (Vilket givetvis inte innebär att alla enskilda kristna som står på en S-lista i kyrkan själva har denna agenda).

Bra att Annika Borg drar igång kyrkovalrörelsen redan nu. Hon skulle givetvis inte rösta på Frimodig kyrka, men även Öppen kyrka och Posk är i detta perspektiv anständiga nomineringsgrupper utan känd koppling till något politiskt parti.


Sin enda grund har kyrkan
i Sonen, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad,
den nya skapelsen.
I världen som han löste
från mörkret med sitt blod
blev hon den brud han krönte
med evangelii ord.